Rapport från ett globalt-fackligt lunchmöte i Rio
Sharron Burrows som leder det internationella facket, IFS, berättade idag om sina intryck av Rio-konferensen, som hon flög in till direkt från G20-mötet i Mexiko. Hon tyckte det var svårare att påverka här på grund av det kaos som 50.000 besökare innebär för de drygt 100 statsöverhuvuden som man egentligen ska träffa om man verkligen vill kunna göra skillnad. På G-20 mötet var det bara 20 huvudpersoner att träffa, varav hon lyckats med 14, och dessutom var det inte flera 10.000-tals människor som alla högdjuren ville hålla sig undan för utan bara några 100.
Sharron ondgjorde sig dock över att när alla de högsta ledarna flög in till Rio så hade ju alla dokument och skrivningar låsts, så den här gången kunde de inte påverka någonting, vilket ju är en enorm skillnad från G-20-mötet. Givetvis är statsöverhuvudena ansvariga för de förhandlingsdirektiv de givit, men det går ju inte att förutse alla vändningar en förhandling kan ta, så man kan ju hålla med Sharron om att det liknar lite av en demokratisk kapitulation att alla inflygande valda ledare inte själva ska kunna omförhandla ett enda komma i 50 sidor text.
Sharron var nöjd med att alla de måsten IFS hade bestämt sig för att bevaka nu finns med i slutdokumentet. Det gör att det går att diskutera fackets viktigaste frågor. Däremot står det inte någonstans i dokumentet vad som konkret ska göras för att de vackra skrivningarna i dokumentet ska bli verklighet och varifrån pengarna som ska bekosta allt det vackert skrivna ska tas. På så sätt är slutskrivningarna ett misslyckande. Min personliga tolkning av detta är att det i och för sig hade varit lättare för fackliga organisationer och alla andra aktörer att få till en hållbar utveckling om politikerna hade åtagit sig att investera och föra en politik förenlig med en hållbar utveckling på alla sakområden, men att om man nu tvingas spela bollen där den ligger så öppnar sig faktiskt en rad intressanta möjligheter för fackliga organisationer att ta tag i hållbarhetstaktpinnen. Världen väntar nämligen på att någon ska ta initiativet och säga att vi är trötta på att invänta handlingsförlamade politiker och alla andra senfärdiga aktörer, och nu tar vi samhällsansvar och börjar ta de nödvändiga stegen i hållbar riktning. Fackliga organisationer vars medlemmar finns överallt i samhället skulle nämligen kunna göra det, dels genom att faktiskt presentera och lyfta fram en rad vällovliga saker vi redan gör såsom hållbarhetsunderlättade, dels genom att bredda det fackliga förhandlingsfokuset från att enbart gälla de sedvanliga ekonomiska och sociala arbetsrelaterade frågorna, till att också innefatta miljörelaterade frågor som arbetsplatsens energianvändning och miljöpåverkande utsläpp. En konstruktiv hållning till att politikernas hållbarhetsförhandlingar inte kom längre är att facken börjar förhandla utifrån ett hållbarhetsperspektiv i de förhandlingar facken ändå är inblandad i.
Sharron presenterade också sin personliga ”first rule of trade-unionism” (den fackliga huvudregeln) – att aldrig någonsin lämna förhandlingsbordet. Den hörsammades inte av en rad miljöorganisationer som idag samlades i mitten av förhandlingslokalerna och gemensamt vandrade ut därifrån, alla symboliskt rivande sönder förhandlingsdokumentet, som de alltså är så missnöjda med att de nu i protest lämnar mötet.
Det fackliga förmötet – the trade union assembly- som hölls i Rio veckan innan slutförhandlingarna började, som en del av det parallellt ordnade sociala Riomötet – The Social Summit – fick också en massa beröm. Det fackliga förmötet lyckades nämligen snabbare än någon annan grupp enas om ett dokument, och därigenom fick de fackliga nedskrivna ståndpunkterna ett mycket stort genomslag i det sociala mötets slutdokument eftersom alla andra grupper var så internt oense att de inte kunde producera några dokument alls. Att hålla ihop lönar sig.
Sharron hoppades också att det hårdföra brasilianska värdskapet kanske skulle kunna revanschera sig lite på konferensens sista dag. Att värdlandet har säkrat att ett slutdokument faktiskt kan presenteras är i och för sig en framgång. Det har dock skett till priset av att många känner sig överkörda både i sak och vad gäller hur processen gick till. Vad som kan komma att rädda upp situationen något är om Brasiliens president Dilma eventuellt kan välja att lyfta fram skrivningar på ett sätt som förstärker det positiva budskap som ändå gömmer sig, vilket Sharron inte fann omöjligt efter att ha samtalat med Dilma.
Slutligen sa Sharron att hon ännu inte visste hur IFS skulle kunna påverka processen att ta fram de hållbarhetsmål som Rio-mötet kommer att besluta ska finnas klara till år 2015. Då passade jag på att lämna över den senaste TCOs Rio-Ranknings-rapporten och sa att den kunde komma väl till pass för att övertyga FN att facken borde få vara med i processen att ta fram hållbarhetsmål. Jag börjar ångra att jag reste hit med bara handbagage, för mitt därmed rätt begränsade förråd av rapporter börjar ta slut, för en rapport som mäter alla länders utveckling i alla hållbarhetsdimensioner sedan tidigare hållbarhetsmöten passar nästan alltid att lämna över.
