Upplevda höjdpunkter på Rio-konferensen
Svensk topp under den just avslutade FN-konferensen om hållbar utveckling i Rio är det internationella beröm Sverige i allmänhet och ambassadör Staffan Tillander i synnerhet får från en massa olika håll. Han arbetar för UD på FN i New York och är en av dem som från svensk sida förberett konferensen i över ett år. Många som är nöjda med olika resultat av konferensen hänvisar till just hans arbetsinsatser. Allra nöjdast verkar det kommunala nätverket (local authorities) vara, och de tackar alla speciellt Sverige som drivit hållbara städer som tema, och allra mest Staffan. Alla som från svensk sida deltagit i förhandlingarna lyfter också fram Sveriges chefsförhandlare Björn Anderssons insatser. På den korta mellanlandning han gjorde i Sverige mellan sista förförhandlingsomgången i New York och själva Riomötet hann Björn dessutom medverka på TCOs och Naturskyddsföreningens inför-Rio-halvdagskonferens ”Få snurr på (hållbarhets)omställningen, utan att lägga på ett kol”.
Dansk topp var statsminister Helle Thorning Schmidts tal på ett seminarium om nya välfärdsmått där hon gjorde något hon nästan varit ensam om från högsta politiska nivå, nämligen att konkretisera vad hon på hemmaplan tänkte göra för att uppfylla alla de vackra ord om hållbarhet som hon och andra strött omkring sig. Det ledarskapet visade inte många även om de talade lika vackert!
Finsk topp var att se hur alla de medverkande i FN:s högnivåpanel för hållbarhet förhöll sig till Tarja Halonens nordiska inte-sätta-sig-på-några-höga-hästar-ledarstil. Istället för bara artigt diplomatiska ord och gester så syntes det mellanmänsklig värme på scenen runt hennes person.
Norsk topp var Gro Harlem Brundtland som ägnade hela sitt anförande åt att lugnt och sakligt förklara att utan att sätta kvinnors rättigheter i centrum kommer vi aldrig uppnå hållbarhet. Efter att ha lyft fram vad som ur ett kvinnligt rättighetsperspektiv var värt att framhäva ur slutdokumentet avslutade hon med att poängtera att det var en skam att Vatikanstaten och ett fåtal länder i sista stund fått det Brasilianska värdskapet att lyfta ut ett stycke om ”reproductive rights” – kvinnors rätt att bestämma över sitt egen barnafödande. Det är ett av de mycket få områden där bandet har backats sedan tidigare FN-konferenser. En anledning till att det blev så var att EU höll så hårt i sin målsättning att i alla frågor ha en gemensam ståndpunkt. Malta, Polen och Irland, påhejade av den heliga stolen i Vatikanen, vägrade att gå med på EU-majoritetens ståndpunkt, och istället för att spräcka den eniga EU-fronten så föll de andra 24 länderna till föga. Det var inte ett av EUs stoltaste ögonblick. För dem som kämpat för den svenska linjen, och trott att det Brasilianska ledarskapet som utlovat skulle få med åtminstone tidigare års formuleringar, men som fann att Vatikanen fått sista ordet i slutskrivningar, var Gros starka slutord lite balsam på såren. Många svenskar framhöll hur skönt det var att höra Norge i talarstolen, eftersom de inte behövde ta hänsyn till EUs förhandlingslinje när de framförde sin åsikt. EU-medlemskapet ger Sverige mer tyngd när vi är ense med majoriteten, men ibland hindrar det oss också från att argumentera för vad vi verkligen tror på.
Den bästa talare jag hörde var en tysk forskare som på ett seminarium tvärvetenskapligt sammanfattade hinder och möjligheter för att uppnå hållbar utveckling. Tillbaka på hotellrummet växlande mellan TV-kanalerna såg jag sedan världens ledare flimra förbi – de flesta på bilder från konferenscentret, men några på helt andra ställen – Angela Merkel syntes till exempel på en fotbollsläktare hejande på sitt Tyskland i EM. I fotbollen lyckades Tyskland bra. EU och hållbarhetsfrågrona kanske skulle lyckats lite bättre om alla EUs ledare hade närvarat i Rio.
Den mest undflyende person jag mötte var en amerikan på bussen hem som förklarade hur oerhört viktiga dessa frågor var, men att man ju också måste poängtera hur svåra de är, och efter en timmes trevligt samtalslirkande där det pö om pö framgick att han var klimatexpert, och att han hade varit på varenda klimat- och hållbarhetskonferens genom historien, och att han i Rio ansvarat för en dialog mellan olika intressenter, framkom det till sist att han företrädde Exxon och elva andra mycket stora företag, och att hans roll var just att framhålla hur oerhört viktiga dessa frågor är, och hur svåra de är, men viktiga, fast svåra. Nästa dag hamnade jag åter bredvid en USA-medborgare, och efter lite tvekan så började jag förhöra mig igen, men denna amerikanska var kommunikationschef åt en rädda-Amazonas-organisation och hade tillbringat sina år inte i oljebolagsstaber utan resande mellan urbefolkningar och hjälpt dem att freda sig mot för dem oönskad globalisering och exploatering. Hon var i Rio för att hjälpa dessa grupper att bättre komma till tals med världens ledare. Samma nationalitet, men väldiga olika roller och väldigt olika samtalston.
Under det sista svenska morgonmötet på konferensens sista heldag var alla svenskar i Rio inbjudna och uppslutningen stor. Starkast intryck gjorde en kvinna från Latinamerikagrupperna. Hon reagerade på de svenska förhandlarnas ständiga påstående när man inte hade fått gehör för den svenska ursprungliga förhandlingspositionslinjen med att ”det är så världen ser ut”. Enligt kvinnan såg nämligen världen inte alls ut så, utan ”makten såg ut så”. Då nickades det gillande från många håll i publiken. När Biståndsministern använde nästan en halvminut av sina två-tre minuters slutord till att berömma just TCO nickade jag gillande. Tidigare hade jag då berättat om den fackliga huvudregeln att aldrig lämna förhandlingar, vilket inte minst FN-förbundet uppskattade. Jag poängterade också att man måste minnas att i de så hyllade sociala medierna som rapporterar högt och lågt från förhandlingarna finns samma logik som överallt på nätet – att nästan alla kritiserar mer än de berömmer, vilket man måste tänka på när man ska summera och bedöma vad man läst om reaktionerna på förhandlingarna. Slutligen påminde jag regeringen om att inte alltid bara nämna näringslivet när de skulle exemplifiera hur andra aktörer i samhället arbetar för hållbarhet. Dels höll jag en kort lovsång till fackliga hållbara initiativ, dels pekade jag runt omkring mig på alla ideella aktörer och påpekade att regeringen också måste lyfta fram andra grupper inom miljörörelsen, rättighetsrörelserna, solidaritetsrörelserna, ungdomsrörelserna och hur de redan bidrar till hållbarhet, och så påminde jag att det blev mycket lättare för oss alla att hjälpa till att få samhället att gå i hållbar riktning om regeringen själva tog fler och större hållbara politiska initiativ. Allra sist kom en inbjudan från alla de närvarande riksdagsledamöterna till ett gemensamt midsommarfirande för alla närvarande svenskar och eventuella utländska gäster de vill visa denna svenska tradition.
Svenskt midsommarfirande har nu den egenheten att ju längre man befinner sig från hemlandet, desto fler ringdanser blir det. På ett av svenskhotellens åttonde vånings takterrass samlades alltså de allra flesta ur den svenska delegationen och också en hel del andra svenska Riokonferensbesökare. Ambassaden ställde fram lite sill och andra bidrog med medtagna svenska eller inköpta lokala specialiteter. Ett av de bästa snapsvisehäften jag sett hade också satts ihop – och visorna sjöngs under parlamentarisk ledning från början till slut utan stopp för annat än att struparna skulle få andas eller fuktas. Så eniga som under takterrasstimmarna var nog aldrig de svenska konferensdeltagarna från samhällets alla olika kanter och hörn. Festen uppmärksammades också av de som bodde i de omgivande högre grannhusen och de som bodde där tittade förvånat ned på små grodor och annat som ägde rum i deras synfält. Nästa konferens kan med fördel äga rum i slutet av juni, så man kan börja bygga upp gruppsamhörigheten med lite midsommarfirande före istället för efter konferensen – för firandet fungerade verkligen förbrödrande och -systrande.
