Kristina Lovén Seldén

Vägar, val och vidareutbildning

Som konstateras i en nyligen publicerad rapport från Ratio:s forskningsprogram Kompetens för tillväxt är kompetensförsörjning en av Sveriges viktigaste framtidsfrågor och helt central för att klara många av de utmaningar som vi står inför. Samtidigt har vi en situation på arbetsmarknaden där missmatch och brist på arbetskraft utgör betydande tillväxthinder och riskerar att leda till försämrad kvalitet i välfärd och skola samt en hög arbetsbelastning.

Matchningsproblematik är ett fenomen med många bottnar men en viktig premiss för att arbetsmarknaden ska fungera väl är att människor vågar byta jobb och röra sig mellan olika branscher, yrken och arbetsplatser. För att det ska ske krävs att politiken skapar förutsättningar för omställning – inte minst genom möjlighet till kompetensutveckling genom hela arbetslivet. Därigenom blir arbetsmarknaden mer dynamisk vilket även gynnar arbetslösa som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, något som min kollega Mats Essemyr bloggade om häromdagen.

En viktig men trots det ofta förbisedd åtgärd för att öka omställningsförmågan är en utvecklad studie-och yrkesvägledning för vuxna. Det är också anledningen till att TCO verkar för att fler, arbetslösa såväl som yrkesaktiva, ska kunna få kvalificerad vägledning av personer som har goda kunskaper om just deras yrke, arbetsmarknad och relevant utbildningsutbud.

För samtidigt som förändringstakten på arbetsmarknaden är hög sker nya karriärval sällan i en handvändning. Tvärtom förutsätter byte av arbete, arbetsuppgifter eller övergång från arbete till studier utrymme för reflektion och eftertanke, och i många fall råd och stöd. Bristen på arbetskraft i många samhällsbärande yrken gör vägledning till en än mer aktuell fråga. Bland TCO-förbundens medlemmar gäller det exempelvis lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och poliser, men även kvalificerade tjänstemän i privat sektor.

En stärkt vägledningsfunktion och nya vägledningsplattformar löser naturligtvis inte på egen hand ovanstående problem. Men utan en politik som skapar förutsättningar att fatta välavvägda beslut om vilken riktning man ska ta riskerar arbetskraftens omställningsförmåga att försämras. Vidareutbildning förutsätter att individer kontinuerligt väljer väg. Svårigheterna att etablera sig i arbetslivet utan gångbar utbildning, i kombination med en stark könsuppdelning på utbildnings- och arbetsmarknaden, pekar också mot att större satsningar på vägledning måste till.

Mot den bakgrunden är det bekymmersamt att den befintliga vägledningen varierar i fråga om måluppfyllelse och kvalitet, och heller inte tycks särskilt väl utvecklad eller samordnad över landet. För tjänstemän mellan jobb gör omställningsorganisationerna stor skillnad men för personer som har ett arbete syns det svårare att veta vart man ska vända sig.

Den bilden förstärks av en undersökning om tjänstemännens utbildningsbehov som TCO låtit SCB genomföra. I undersökningen uppger drygt 50 procent att de tänkt att de verkligen skulle vilja byta arbete eller yrke under det senaste året, och ytterligare 12 procent att de har bytt yrke eller arbete under samma period. Mer än en tredjedel av respondenterna som svarat ja på frågan att de skulle vilja byta arbete eller yrke uppger att det som hindrar dem från att göra slag i saken är att de inte vet vilken typ av arbete eller yrke de i så fall skulle byta till. Resultatet är intressant av flera skäl men vittnar bland annat om att brist på information håller tillbaka rörligheten, samtidigt som behovet av vägledning är stort. Framförallt kan resultatet ses som en tydlig indikation på att även yrkesaktiva, av vilka en växande andel är högskoleutbildade, behöver erbjudas vägledning i omställningssyfte.

Det är en slutsats som även har stöd i forskning på området som talar om ett nytt vägledningslandskap – kännetecknat av snabba förändringar, krav på omställning och återkommande val gällande utbildning och arbetsliv. Ur det perspektivet handlar vägledning inte bara om att hantera brytpunkter i unga år utan om att möjliggöra kontinuerlig utveckling. Arbetsmarknadsutredningens (A 2016:03) uppdrag att särskilt se över och komma med förslag på hur Arbetsförmedlingens vägledning kan förbättras och samspela med annan vägledning utgår från en liknande syn på vägledning som process. I likhet med TCO identifierar utredningen ett stort och växande behov av vägledning för vuxna, inbegripet personer som har ett arbete.

Hur ska man då åstadkomma mer och kvalitativ vuxenvägledning som förmår leverera olika former av insatser? För det första måste frågan prioriteras politiskt. En utblick mot länder som Finland, Danmark och Tyskland ger vid handen att det går att arbeta betydligt mer strategiskt och systematiskt med vägledningsprocesser genom samverkan mellan olika aktörer och politikområden.

För det andra behövs en uppgradering av studie- och yrkesvägledning som profession, en tillit till vad professionen kan uträtta och rimliga förutsättningar för vägledare att göra ett gott arbete. I det sammanhanget är det viktigt att vägledarna erbjuds kompetensutveckling i digitala verktyg och språk för att möta nya målgrupper och behov.

Sist men inte minst behövs ett nytänkande kring vad vägledning är och syftar till. Potentialen för vägledning är stor men för att kunna nyttja den till fullo är det viktigt att vägledning ses som en integrerad del av det livslånga lärandet med bäring på såväl kompetensutveckling som kompetensförsörjning. På så sätt kan också den frivilliga rörligheten öka och arbetsmarknaden som helhet växa sig större.