Lise Donovan

Vad kan vi göra åt problemet?

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) skriver idag i Aftonbladet med anledning av de många #metoo-uppropen att det är allas ansvar att se till att vi får en acceptabel arbetsmiljö. Vi i TCO instämmer i det.  En nyckel för att komma till rätta med problemen är det dagliga systematiska arbetsmiljöarbetet på landets arbetsplatser.

Bah Kuhnke lyfter fram den nya skärpta diskrimineringslagstiftningen, där arbetet med aktiva åtgärder stärks. Det är välkommet. Men det finns också fler verktyg.

För drygt ett år sedan fick fack och arbetsgivare ett nytt redskap, när Arbetsmiljöverkets föreskrifter om Organisatorisk och social arbetsmiljö – som TCO-förbundens arbetsmiljönätverk har skrivit en vägledning till – trädde i kraft. Kränkande särbehandling är ett centralt begrepp och där ingår även sexuella trakasserier. Många av vittnesmål vi läst om de senaste veckorna, som inte är direkta våldshandlingar, skulle kunna klassa som just kränkande särbehandling. Det gäller oavsett om skett vid personliga möten, via mejl och sms eller i sociala medier.

Vad kan man göra som enskild medarbetare? Det är inte alltid så lätt att veta. TCO har därför tagit fram en praktisk handbok, Bryt tystnaden, som kan användas av fackliga ombud, chefer eller av den medarbetare som ser att någon far illa.

Det här kommer inte att lösa alla problem, men någonstans måste man börja. Det krävs att det sker en förändring i samhället i stort. Men att det samtidigt sker en förändring på jobbet är lika självklart som nödvändigt. Ingen ska utsättas för sexuella trakasserier.

  • Barbro Jägerby

    I början av 2000-talet så jobbade jag på ett socialkontor inom Stockholm Stad där svåra konflikter mellan individer och grupper länge präglat arbetsdagen. Var skyddsombud och fick ta del av många förtvivlade arbetskamraters upplevelser av trakasserier och övergrepp från både chefer o kollegor. I rollen som lokalt facklig företrädare och skyddsombud agerade jag och lokala fackklubben enligt de medel som stod till buds men i min underordnade tjänsteroll blev jag hårt utsatt för förtal och repressalier av chefer som ville sopa problemen under mattan. Sökte hjälp hos centrala facket som svek mig med orden ”det är en mycket komplex och känslig fråga”. För vem? En mycket plågsam tid följde och för att göra en lång historia kort så blev jag sjukskriven och på ett rehabiliteringsmöte med läkare, FK och arbetsgivare så sa min arbetsgivare rent ut att INGEN ville ha mig tillbaka. Och jag kom aldrig tillbaka till arbetslivet igen. Tack vare #Metoo så är frågan varken komplex eller känslig längre utan högst berättigad.