Magnus Lundberg

Visstidsanställda i staten hjälps knappast av förändringar i LAS

Förra veckan aviserade Mikael Damberg att Socialdemokraterna avser att göra avskaffandet av allmän visstid till en valfråga. TCO delar uppfattningen att tillsvidareanställning ska vara huvudregel på svensk arbetsmarknad, men anser inte att ett avskaffande löser problemet med så kallade atypiska anlitandeformer på arbetsmarknaden.

TCO har under 2016 kartlagt och analyserat vilka atypiska anlitandeformer som TCOs medlemsförbund kommer i kontakt med, och har valt att definiera atypiska anlitandeformer som alla typer av anställning eller anlitande som avviker från huvudregeln på svensk arbetsmarknad om att anställningsavtal gäller tills vidare, t.ex. olika typer av visstidsanställningar, intermittenta anställningar (som inkluderar t.ex. SMS-anställningar och timanställningar), egenanställningar och kombinationsanställningar.

I kartläggningen har det tydligt framgått att några av de största utmaningarna för de som har atypiska anlitandeformer är att trygghetssystemen i första hand är byggda kring heltidsarbetande tillsvidareanställda, att individen själv måste stå för kompetensutveckling, samt att de olika atypiska anlitandeformerna i stort ger en otrygghet och innebär en stressfaktor för individen.

För den enskilde innebär det en otrygg anställning där man inte har en längre planeringshorisont än anställningsavtalets slutdatum. Det blir svårt att hävda sina rättigheter på arbetsplatsen när ens framtida anställning är beroende av ledningens välvilja. Många bostadsföretag och banker kräver vidare att man har en tillsvidareanställning för att man ska få hyra eller få ett lån till bostad.

Kombinationsanställningar, som t.ex. för adjungerade lärare eller journalister som kombinerar anställning med frilansuppdrag, kan också innebära att man går miste om rättigheter/förmåner i trygghetssystemen. En viss del av pensionen kan t.ex. förloras eftersom lönen inte får räknas ihop mellan de olika anlitandeformerna och att man då inte når ”över taket” för att erhålla de högre nivåerna på pensionsavsättningar.

Det finns alltså många bekymmer med atypiska anlitandeformer, men de behövs också i viss utsträckning; arbetsgivare behöver kunna ta in vikarier, utöka arbetsstyrkan tillfälligt, anlita särskild kompetens eller pröva arbetstagare man är osäker på. Även denna uppfattning tycks Damberg dela.

TCO är inte principiellt emot att allmän visstid avskaffas, men för att arbetsmarknaden ska fungera på ett bra sätt krävs att det införs alternativ till allmän visstid. Det är viktigt att en sådan lösning höjer skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare, samtidigt som den är förhållandevis okomplicerad och inte skapar onödiga definitions- och gränsdragningsproblem.

TCO inser naturligtvis bekymret med det parlamentariska läget, och delar Dambergs uppfattning om att det i dagsläget är svårt att göra några större förbättringar i LAS. TCO vill dock påpeka att en viktig förändring avseende visstidsanställningar kan regeringen göra helt på egen hand utan att behöva begränsas av det parlamentariska läget, nämligen att se över och förändra t.ex. anställnings- och högskoleförordningen och de regler om visstidsanställningar som finns i dessa.

Det finns åtskilliga exempel på hur möjligheten för en offentlig arbetsgivare att alternera mellan anställningar enligt anställningsförordningen och LAS medför att offentliganställda inte blir tillsvidareanställda trots att behovet av arbetskraft är permanent. De förbättringar som gjordes av LAS under 2016 hindrar inte att en statlig arbetsgivare anställer en person för sex månader med stöd av anställningsförordningen, vilket innebär att den nya omvandlingsregeln i 5a § punkt 2 LAS inte kommer att vara tillämplig trots att personen varit kontinuerligt anställd hos samma arbetsgivare. Den nya utökade rätten till information i 6g § LAS är inte heller tillämplig på tidsbegränsade anställningar enligt förordning eller kollektivavtal.

Om Damberg och Socialdemokraterna menar allvar med sin ambition att stärka de visstidsanställdas situation ytterligare, anser TCO att regeringen bör föregå med gott exempel. Då regeringen äger frågan själv är det ganska enkelt att göra och skulle betyda väldigt mycket för de statsanställda som år ut och år in sitter fast i staplade, tidsbegränsade anställningar.