Vill alliansen verkligen skada lönebildningen med a-kasseavgifterna?

Etiketter: a-kassa, a-kassan, a-kasseavgift, arbetslöshetsförsäkring, avtalsrörelse, lönebildning, samordning

Jag har i tidigare inlägg poängterat det meningslösa med de differentierade a-kasseavgifterna. Det uttalade syftet från regeringens sida är att straffa fack som driver upp lönerna i sektorer med redan hög arbetslöshet. Genom de differentierade avgifterna så måste a-kassor med många arbetslösa medlemmar i slutändan påföra sina medlemmar högre medlemsavgift.

Trots att detta system varit i drift i tre år förefaller det som att inte alla partiledningar inom alliansen har förstått att det här systemet inte fungerar, än mindre varför. Jag vill då förklara ytterligare en gång vad det hela handlar om. För det första krävs att a-kassemedlemmar med hög arbetslöshetsrisk och därmed hög avgift inte kan smita undan till en a-kassa med låg avgift. Det är fullt möjligt idag för alla med en högskoleutbildning. De kan gå med i akademikerkassan. Problemet kallas “överlappande verksamhetsområden” och förtar effekten av de differentierade a-kasseavgifterna. För det andra krävs att a-kassorna ansluter till fackens avtalsområden. Men så är inte fallet. Unionen, för att ta ett exempel, har en uppsjö av kollektivavtal. En del Únionen-medlemmar har ganska hög risk för arbetslöshet, andra har låg risk. Trots detta har alla medlemmar i Unionens a-kassa lika hög medlemsavgift.

Men det viktigaste bakom att systemet inte fungerar gäller lönebildningen, som är högaktuell idag. Skall signalen från differentierade a-kasseavgifter slå igenom på lönerna, så får det inte finnas någon annan avgörande faktor som styr dessa. Men det finns det, nämligen samordningen i avtalsrörelsen. Sanningen är att de löner som snart bildas är resultatet av samordning på olika håll. LO-förbunden samordnar sig inom sin centralorganisation. Facken inom industrin har en egen samordning. Ja det faktum att K-sektorn “sätter märket” är i sig en typ av samordning. Slutsatsen är att samordningen i lönebildningen måste brytas sönder om systemet med differentierade a-kasseavgifter istället skall få genomslag på lönerna.

Min fråga till allianspartierna är; vill ni skada samordningen i lönebildningen genom de differentierade a-kasseavgifterna? Har ni verkligen funderat över vad detta kan innebära? Om inte, är nu dags att avskaffa de differentierade avgifterna, ty de gör mer skada än nytta.

Privatiseringen av Arbetsförmedlingen

Etiketter: Annie Johansson, arbetsförmedlingen, Centern, centerpartiet, privata aktörer, privatisering

Regeringen har skickat ut en skrivelse om valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen. Regeringen vill tillåta Arbetsförmedlingens kunder att fritt välja leverantör av de tjänster som Arbetsförmedlingen sysslar med. Det hela skall börja gälla från halvårsskiftet 2010 är det tänkt. Många, inklusive undertecknad, gjorde den reflektionen att detta förslag handlar om privatisering av Arbetsförmedlingen, föredetta AMS. Den föreställningen stärktes minsann av Centerpartiets utspel som presenterades idag. Centern vill införa en jobbpeng, inskränka Arbetsförmedlingens ansvar till myndighetsutövningen och införa fri etableringsrätt i övrigt.

Privatisering av Arbetsförmedlingen kanske ger en massa positiva effekter, såsom högre effektivitet och lägre kostnader. Men det vet vi inte idag. Och det är det som är poängen. Regeringen borde ta reda på det genom en djuplodande utredning i saken. Arbetsmarknadsutskottets ordförande Hillevi Engström (M) sade igår vid ett seminarium om saken, att “nu är tid att agera, inte utreda”. Inget kunde vara mer felaktigt. Vill regeringen privatisera Arbetsförmedlingen så måste det föregås av en utredning som belyser de problem som kan uppkomma med bland annat myndighetsutövningen, kvaliteten i tjänsterna och kundernas rättigheter och valmöjligheter. Görs inte det så riskerar man att genomföra något som man återigen tvingas backa ifrån eller rätta till. Jag och utredarkollegor på TCO har den  senaste tiden försökt hjälpa regeringen genom att peka på behovet av ytterligare utredning på så viktiga områden som sjukförsäkringen och a-kassan. Tyvärr har regeringen inte lyssnat på våra råd vilket inneburit svårigheter för såväl regering själv såväl som sjukskrivna och arbetslösa.

Det finns ytterligare ett skäl till att regeringen måste agera på ett annat sätt. En privatisering av Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken är en så betydande förändring av det svenska samhället, att det krävs politiskt ansvarstagande. Regeringsskrivelsen föreslår att  Arbetsförmedlingen tillåts (alltså om den så önskar) införa valfrihetssystem. Införs det så sker det alltså genom ett myndighetsbeslut, inte genom ett politiskt beslut. Inget politiskt ansvar kan dåutkrävas om det skulle gå åt pipan. Det är orimligt. Skall Arbetsförmedlingen privatiseras så måste det ske genom att regeringen lämnar en proposition om saken till riksdagen, vilken skall baseras på en utredning om saken.

Alltså; jag avvisar inte idén men säger bordlägg, utred och återkom i ärendet. Det blir bäst för alla, inklusive regeringen.

Rätt arbetslinje i efterkris-politiken

Etiketter: a-kassan, a-kasseavgift, arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknad, arbetsmarknadspolitik, arbetstidsreglering, kompetensutveckling, konjunkturpolitik, krisen, littorin, obetalt arbete, produktivitet, regeringen, social trygghet, sysselsättning, utanförskap

Arbetsförmedlingen presenterar en optimistisk prognos som visar att arbetslösheten snart når sin topp och börjar vända nedåt. Det antyder att en positiv utveckling på arbetsmarknaden sker snabbare än vad jag trodde. Det är givetvis glädjande.

Det finns dock faktorer som riskerar att ta knäcken på den positiva utvecklingen. En sådan är det starkt ökande övertidsuttaget. Risken är uppenbar att arbetsgivare använder sig av övertid istället för att nyanställa. På så sätt blir arbetslösheten högre än vad den behöver vara. Uppenbarligen finns det stora möjligheter för arbetsgivare att lägga ut mycket övertidsarbete, trots gällande lagregler. Den dolda övertiden exploderar nu, särskilt bland män inom privata tjänstenäringar. Regeringen bäddar för att detta blir ett än större problem genom att, i förenklingssyfte, tillåta att företag utan kollektivavtal i realiteten får ta ut 350 timmars övertid.

En annan osäkerhet gäller kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna.  Arbetsförmedlingens nya satsning kallas Lyft. Regeringen sätter stort hopp till att denna satsning skall trycka ut många arbetslösa i jobb under innevarande år. Men då vill det till att praktikinslagen inom Lyft blir av hög kvalitet. Det måste finnas ordentligt med resurser för handledning. Programmet måste också bygga på lärande och kompetensutveckling. Det är de nya framväxande jobben som Lyft-deltagarna skall kunna ta, inte de gamla ty de är försvunna för alltid.

Diskussionen om arbetslinjen, eller snarare arbetslinjerna, blir akut efterhand som vi går ur krisen. Det finns nämligen åtminstone två arbetslinjer. Den första handlar om att gamla jobb med lågt kunskapsinnehåll och låga löner försvinner. De som blir arbetslösa får genom utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken hjälp att komma vidare och ta de nya jobben med mer komplicerat innehåll och högre lön. A-kassan är så utformad att den premierar aktivt jobbsökande. Den här arbetslinjen är alltså en utbildnings- och kompetenslinje.

Så har vi den arbetslinje som regeringen för idag. Den handlar om två saker. Korttidsarbetslösa skall ta första bästa jobb oavsett kvalifikationer och utbildning. Det kallas matchning. Kostnaderna för arbetslösheten sjunker då kortsiktigt men det gör tyvärr också produktiviteten. Detta uppnås genom att försämra arbetslöshetsförsäkringen så till den grad att den inte går att klara sig på. Vidare ska de långtidsarbetslösa sättas i arbete. Men eftersom de inte kan klara komplicerade jobb så måste det skapas en låglönearbetsmarknad där de kan jobba. Det vill regeringen åstadkomma genom försämrad anställningstrygghet och möjligheter för arbetsgivare att pressa lönerna. Den här arbetslinjen är alltså en otrygghets- och låglönelinje.

Den viktiga frågan framöver är hur låg arbetslösheten kan förmås att bli i den kommande högkonjunkturen. Regeringen kommer att hävda sin arbetslinje, alltså otrygghets- och låglönelinjen, för att bringa ned arbetslösheten. Jag tror inte på den metoden. Utbildnings- och kompetenslinjen har historiskt visat sig framgångsrik i vårt land. Det finns ingen skäl att ändra på det.

Mp i Uppsala envisas med arbetslivsförsäkring

Etiketter: a-kassa, arbetslivsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, Miljöpartiet, sjukförsäkring

Tunga företrädare för Miljöpartiet i Uppsala, Niclas Malmberg och Maria Gardfjell, envisas med att lansera ett tidigare förslag om att lägga samman a-kassan och sjukförsäkringen. Mitt råd är att Mp ger upp den här idén nu genast. Från fackligt håll kommer vi aldrig att acceptera den. Malmberg/Gardfjell skriver, som ett motiv för idén, att “alla kan bli arbetslösa och sjuka”. Det är inte sant. Alla kan inte bli arbetslösa. Därför måste a-kassan bygga på frivillighet, annars kommer det inte att finnas legitimitet för försäkringen. Till sjukförsäkringen betalar vi skatt. Blir vi sjuka får vi pengar från sjukförsäkringen tills dess vi blir friska. Med a-kassan är det en annan sak. Pengar från den försäkringen får vi endast om vi uppfyller en rad villkor (t ex arbetsvillkoret) som arbetslös. Och arbetsvillkoret måste finnas i en försäkring vars syfte är att vara en omställningsförsäkring mellan två jobb. Att människor skulle betala skatt till en försäkring, som man sedan inte kan få någon ersättning ifrån eftersom man inte uppfyller villkoren, är faktiskt osmakligt.

A-kassan bör restaureras genom att avgifterna sänks och ersättningsvillkoren blir mer generösa. Då kommer arbetstagare att strömma tillbaka till a-kassorna.

(s)-utspel om a-kassan förvirrar

Etiketter: a-kassa, a-kassan, arbetslöshetsförsäkringen, facket, medelklassen, röd-gröna, sven-otto littorin, taket i a-kassan

På DN Debatt 4/1 2010 presenterar (s) arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg utgångspunkterna för en översyn av arbetslöshetsförsäkringen i händelse av regeringsskifte senare i år. Det mesta handlar om administration och service till försäkringstagarna. Det är nog så viktigt, men i grunden berör det hygienfaktorer, alltså självklarheter i administrationen av en försäkring.

Österberg nämner också kort att taket i a-kassan skall upp och att avgifterna skall ned. Detta är den politiskt intressanta informationen. Därför vill jag veta av Österberg, socialdemokraterna och de rödgröna om följande:

• Hur högt kommer taket i a-kassan att bli med en rödgrön regering? Står de rödgröna fast vid Mona Sahlins löfte, att 80 procent av arbetstagarna skall kunna försäkra 80 procent av sin inkomst inom ramen för nuvarande arbetslöshetsförsäkring?
• Avser en rödgrön regeringen att trappa av taket i a-kassan, så att huvudsakligen TCO:s medlemmar påverkas negativt om man blir arbetslös, eller avser man att (såsom gäller idag) trappa av ersättningsnivån, så att alla arbetstagare känner samma tryck att ta ett jobb om de blir arbetslösa?

Att socialdemokraterna har ambitionen att arbeta igenom reglerna för a-kassan är mycket bra. Men det blir förvirrande att Österberg aviserar en utredning om a-kassan som, i händelse av rödgrön valseger, kommer att ta lång tid. Betyder det att de rödgröna inte kommer att kunna genomföra de förbättringar i a-kassan som redan utlovats och som jag har kompletterande synpunkter på (se ovan)? Det vore olyckligt för de rödgröna, för det är svaren på de två frågorna som kommer att betyda något för TCO:s en miljon medlemmar, den organiserade medelklassen, i den kommande valrörelsen.

Jobbkrisen bottnar men arbetslösheten tudelas, enligt Arbetsförmedlingen

Etiketter: a-kassan, anställningsskydd, arbetslinjen, arbetslöshetsförsäkring, differentierad avgift, LAS, superarbetskraft, ungas arbetsmarknad

Den emotsedda prognosen från Arbetsförmedlingen om utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet de närmaste åren presenterades idag. Den visar att jobbkrisen bottnar nästa år. Sysselsättningstappet avtar och arbetslösheten når sin kulmen. Det är positivt. Dock måste man ha i minnet att botten blir mycket djup. Arbetslösheten når en nivå på 9,4 procent av de som är i arbetskraften.

Dags alltså att börja planera för efter-KRISpolitiken. I det perspektivet är signalerna från Arbetsförmedlingen illavarslande. I dagens prognos pekar man på att grupper med svag förankring på arbetsmarknaden får stora problem. Unga utan god skolunderbyggnad, immigranter från utomeuropeiska länder, äldre, funktionshindrade samt säkerligen också många av de som snart utförsäkras från sjukförsäkringen hamnar längst bak i jobbkön när tåget börjar rulla. Detta stöds av empiriska data i den analys av läget på arbetsmarknaden som Arbetsförmedlingen presenterade förra veckan. Skillnader i jobbchanser mellan de med långa respektive korta arbetslöshetstider ökar till förmån för de senare. Den så kallade matchningsindikatorn, vilken visar hur väl profilen hos arbetslösa passar ihop med arbetsgivarnas önskemål, går i botten. Vidare redovisar Arbetsförmedlingen att 40 procent av de inskrivna inte har anvisats ett enda jobb efter ett års arbetslöshet eftersom arbetsgivarna med all sannolikhet inte är intresserade av dessa människor. Att utvecklingen går i denna riktning stöds av TCO:s egna analyser av arbetsgivarnas inställning till personer som varit arbetslösa, sjukskrivna eller frånvarande av andra anledningar.

Risken är överhängande att dessa människor slås ut mer eller mindre permanent från arbetsmarknaden. Så skedde efter krisen på 1990-talet och spåren från den förskräcker. Alla politiska partier samt fack och arbetsgivarorganisationer är i princip överens om att vi måste återgå till en låg nivå på den strukturella arbetslösheten, eller persistensen som det numera kallas med ett politiskt språkbruk. Det innebär att arbetslösheten i nästa högkonjunktur inte får vara högre än den som rådde i den senaste högkonjunkturen, det vill säga perioden 2005 till 2008.

Den stora frågan är vilka åtgärder som krävs för att detta skall uppnås. I själva verket är detta den avgörande politiska frågan eftersom den utgör vattendelare mellan den traditionellt svenska modellen och den mer nyliberala anglosaxiska modellen. Min bild är att regeringen vill bringa ned strukturarbetslösheten genom att åstadkomma sänkta löner för den grupp som står sist i jobbkön. Det skall ske genom systemet med differentierade a-kasseavgifter, en försämrad anställningstrygghet, pressade ungdomslöner samt en fortsatt ensidigt utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik. Den bakomliggande föreställningen är tydlig; människorna det gäller är så lågproduktiva att de aldrig kommer att kunna åstadkomma en arbetsinsats, ett förädlingsvärde, som motsvarar en högre lön.

Mot den politiken ställer jag, och faktiskt också Arbetsförmedlingen, en utbildnings- och kompetenssatsning från statsmakternas sida. Vår svenska modell bygger på att att enkla jobb (med lågt förädlingsvärde och därför låg lön) efterhand fasas ut till förmån för nya välbetalda jobb i expanderande moderna branscher. Denna modell för omvandling och omstrukturering är fack och arbetsgivare överens om och den har varit framgångsrik under flera decennier. Att lyfta de kompetenssvaga grupperna bör därför vara ett intresse för båda parter på arbetsmarknaden, uti det fall man värdesätter den svenska modellen. I sammanhanget kan sägas att det förslag till individuellt kompetenssparande som fanns klart år 2000 borde varit i kraft idag. Då hade vårt land varit i ett annat läge idag.

Det verkliga utanförskapet tonar fram ur statistiken

Etiketter: arbetsförmedlingen, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, littorin, superarbetskraft, sysselsättning, utanförskap, utbildningslinjen

Vi var några som idag fick en förhandsinformation om Arbetsförmedlingens senaste arbetsmarknadsrapport. Där finns några saker som borde göra regeringen bekymrad och föranleda en omprövning av politiken.

1. Den så kallade Jobbchanskvoten har ökat från 0,57 i september 2006 till 0,66 i augusti 2009. Jobbchanskvoten mäter spridningen i sannolikheten för sökandegrupper med olika arbetslöshetstider att få ett jobb. Att kvoten har ökat indikerar att personer med korta arbetslöshetstider har ökad sannolikhet att få ett jobb jämfört med de med långa arbetslöshetstider.
2. Matchningsindikatorn sjunker nu snabbt sedan hösten 2008. Matchningsindikatorn mäter avvikelsen mellan det faktiska antalet matchningar (av de som söker jobb med lediga platser) och det förväntade antalet matchningar. I rapporten anges att det teoretiskt kan bero på minskad sökaktivitet och högre kvalifikationskrav från arbetsgivarna. På annat ställe i rapporten förvånas man över den fortsatt höga sökaktiviteten. Slutsatsen blir att ökade krav på att få ett jobb i kombination med de humankapitalförluster som långa arbetslöshetstider innebär är förödande.
3. Första kvartalet 2007 hade 40 procent av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte blivit anvisade en enda plats inom ett år. I rapporten säger man att “det kan ha varit svårt att hitta lediga platser att anvisa till denna grupp.” I gruppen finns en överrepresentation av funktionshindrade, lågutbildade och äldre. Vidare framhåller man att om arbetsgivare får många ansökningar från arbetslösa som inte har de kvalifikationer som krävs, så tappar arbetsgivarna förtroendet för Arbetsförmedlingen.

Det är ur denna statistik som de människor som är i verkligt utanförskap tonar fram. Och de har inte blivit färre med regeringens jobbpolitik. Ej heller har deras möjligheter att få ett jobb ökat nämnvärt under den högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. I den jobbkris som kommer att vara under ytterligare ett antal år kommer dessa människors möjligheter att bli allt sämre om inte en mer relevant jobbpolitik förs.

A-kasseavgifterna spräcker inte fackens samordning

Etiketter:

Industrifackens avtalskrav har nu kommit. 2,6 procent vill man ha i ett ettårigt avtal. Bland industrifacken finns bland annat IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer. Det är stora fack vars medlemmar idag får betala högst olika medlemsavgifter till a-kassan. Ingenjörerna betalar 90 kronor till akademikerkassan, Unionen-medlemmar betalar 214 kronor till sin a-kassa och metallare 384 kronor till metall-kassan. Orsaken till att avgifterna är så olika beror på dessa fack har väldigt olika arbetslöshetstal bland sina a-kassemedlemmar. Ju högre arbetslöshet, ju högre avgift.

Det är regeringen som är ansvarig för regelverket kring a-kasseavgifter och med denna modell vill man få de fack som har hög arbetslöshet att vara återhållsamma i sina lönekrav. Metall skulle, med denna modell, vara mycket försiktiga eftersom för höga löner skulle leda till högre arbetslöshet och därmed straffa medlemmarna med än högre a-kasseavgifter. Omvänt skulle gälla för Sveriges Ingenjörer. Den låga arbetslösheten bland ingenjörerna och den därför låga a-kasseavgiften skulle tåla ganska höga lönekrav.

Men eftersom dessa fack är samordnade i sina lönekrav haltar regeringens modell väsentligt. Frågan har då varit om modellen med differentierade a-kasseavgifter skulle spräcka denna samordning. Nu vet vi svaret. Samordningen håller och regeringens modell blir därför alltmer irrelevant för att påverka lönebildningen och arbetsmarknaden. En intressant rapport om detta finns att läsa här.

Rätt beslut av sossarna om a-kassan

Etiketter:

Jag hörde på nyheterna att sossarna på sin kongress tillbakavisat krav på en ersättningsnivå på 90 % i a-kassan. Ersättningsnivån kommer, med s-politik, att fortsättningsvis ligga på 80 %. Jag blev glad. Anledningen till det är två. För det första så ger en 90-procentig ersättning alldeles för lite incitament från att gå från arbetslöshet till jobb. Men viktigast är, som Sven-Erik Österberg sade på kongressen, att prioriteringen ligger på taket i a-kassan.

Allting med a-kassan kommer att kosta mycket pengar. Prioriteringar måste göras. Sossarna gör mycket rätt i att fånga in så många från medelklassen som möjligt i ett bra a-kassesystem. Och då är ett högt tak i arbetslöshetsförsäkringens inkomstskydd viktigare än en hög ersättningsnivå.

Nikab på jobbet?

Etiketter: Nikab

Det pågår en debatt om nikab-dräktens vara eller icke vara i vårt land. Några vill uttryckligen förbjuda dräkten. Andra vill slå fast regler som klart tillåter den. Det kan vara värt att redovisa vad som gäller i arbetslivet. 

Det finns inget förbud mot den klädedräkten. Om ingen drabbas negativt av att medarbetare bär nikab eller något annat (eller inget för den delen) så varför inskränka folks svängrum? Dock, om arbetsgivaren (läs chefen) uppfattar att klädedräkten utgör en störning i verksamheten så blir saken en annan. Det finns givetvis tusentals olika varianter på vad störning skulle kunna vara, men det skulle t ex kunna gälla att kunder eller klienter undviker verksamheten. I första hand skall då arbetstagaren, gärna med stöd av sin fackliga förtroendeperson, söka komma överens om en rimlig lösning med arbetsgivaren som båda parter kan leva med. Så har också skett i många fall. Men om man inte kommer överens har arbetsgivaren ett betydande, om än inte oändligt, tolkningsföreträde i frågan om t ex nikab-dräkten utgör en störning eller inte. I värsta fall kan det betyda att arbetstagaren förlorar jobbet.

Det finns alltså inget uttryckligt förbud, men heller ingen given rätt, att ha på sig vad som helst på jobbet. I arbetslivet handlar det om i vilken mån man kan utföra sina arbetsuppgfter. Jag kan inte se annat än att det är en rimlig ordning. Vad man sedan har på sig på fritiden måste man själv få bestämma.