Anna Ekström och a-kassan

Etiketter: a-kassan, aea, anders borg, anna ekström, arbetslöshetsförsäkring, regeringen, Saco, sven-otto littorin

Saco-ordföranden Anna Ekström intervjuades av Ekot i lördags. Hon är stolt över akademikernas a-kassa AEA. Den drar till sig många nya medlemmar. Man kan anta att det spiller över på Saco-förbunden, något som Saco-ordföranden säkerligen väger in i de uppskattande omdömena.

Det viktigaste skälet till AEA:s popularitet är att den kassan har en låg medlemsavgift. Efter regeringens aviserade säkning med 50 kronor kommer avgiften att vara 100 kronor per månad, bland marknadens lägsta. AEA lever gott på att regeringen infört skilda a-kasseavgifter, som en del av arbetsmarknadspolitiken. Avgifterna i a-kassorna är sedan en tid differentierade med avseende på hur hög arbetslösheten är bland kassans medlemmar. Ju högre arbetslöshet, ju högre avgift och vice versa. Syftet är, enligt regeringen, att tvinga facken till återhållsamhet i lönebildningen. Fack med hög arbetslöshet skall ges en signal att förhandla fram lägre löneökningar.

Jag undrar nu hur AEA lyckats pressa de bakomliggande Saco-förbunden till låga lönekrav och samtidigt förbli så populär? Den kassan måtte ha ena riktiga påtryckare, allrahelst som Saco-förbunden spänner över massor med avtalsområden och i slutändan huvudsakligen använder individuell lönesättning.

Nej, sanningen är att a-kassor helt saknar inflytande över lönebildningen. Någon sådan koppling existerar inte. Arkitekterna bakom politiken, finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, saknar sakligt stöd för införandet av differentierade a-kasseavgifter. Konjunkturinstitutet rodnar i telefon när jag frågar dem vilken effekt som denna åtgärd haft på lönerna och jobbskapandet.

AEA är inte särskilt mycket bättre eller sämre i sin verksamhet än någon annan a-kassa. Däremot har AEA tillåtits ha utbildningsbakgrund som villkor för medlemskap. Har man läst 180 högskolepoäng (i det nya systemet) så kan man bli medlem om man jobbar. Det är ett villkor som alltfler uppfyller. AEA har alltså ett överlappande verksamhetsområde till flera andra a-kassor. De skilda avgifterna har utlöst en priskonkurrens mellan AEA och dessa andra a-kassor. Det är förklaringen till AEA:s popularitet, inte någon annan.

Priskonkurrensen innebär att andra kassor kommer att slås ut. Det system med branschspecifika kassor som fungerat under lång tid håller på att undermineras. Regeringspolitiken innebär alltså att:

A: syftet med politiken, låga lönekrav, inte nås

B: ett fungerande a-kassesystem slås sönder

Det är minst sagt en inte särskilt imponerande politik.

Rännskita, den svenska modellen och kanske också utanförskap

Etiketter: ssu, svenskt näringsliv, utanförskap

Jag har i tidigare inlägg raljerat med att Svenskt Näringsliv (SN) drabbades av magsjuka och därmed också utanförskap, enligt regeringens definition. Jag ber om ursäkt då det visar sig att det hela förmodligen var iscensatt av några idioter på vänsterkanten. Jag beklagar också att SSU-Stockholm stödjer saken och uppenbarligen tänker ge röda rosor till galenpannorna. Man undrar vilken kroppsdel SSU-Stockholm tänker med. Framförallt går tankarna till mina kollegor på SN, de som jag har daglig kontakt med. Vi är ju spjutspetsarna i ett partssystem som alla försöker att få fungera.

Men tänk om hela SN:s delegation till huvudavtalsförhandlingarna hade drabbats av rännskita? Vad hade hänt då? Inget avtal, istället lagstadgade minimilöner, slut med den svenska modellen, slut med facket, slut med SSU och med dess Stockholmsavdelning. Nåja, kanske lika bra det..åtminstone med det senare.

En tolkning av händelsen kan ju också bli den att (s) faktiskt är skyldigt till utanförskapet. Regeringen driver ju den tesen, om än inte ännu genom att hävda att (s) matförgiftat 1,5 miljoner människor i vårt land. Men SSU-Stockholms agerande bidrar ju inte till att blottlägga det verkliga utanförskap som råder, om man så säger. Följden kan bli att att alla, också de med rännskita, tvingas tillbaka till arbetsplatserna. Hur skulle det då bli, undrar jag? illaluktande om inte annat.

Så till personalen på Svenskt Näringsliv och till herrar Bäckström och Duker är inte mycket annat än att hälsa: “Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra” (Luk 23:34)

Släpp loss begåvningsreserven

Etiketter: dimensionering av högskolan, högre utbildning, högskolebehörighet, utbildning

Jag hälper min snart 90-åriga far att redigera hans memoarer. De är mest för de närmaste, men ändå fantastisk läsning i ett större sammanhang. Fattig och föräldralös gick han till sjöss i mitten av 1930-talet. Det blev några resor till fjärran länder. Efterhand förstod han att han måste skaffa sig någon slags yrkeskunskap, likgiltigt vilken. Ungefär som ett halvsvultet djur som gradvis inser betydelsen av föda för att inte gå under. Utan kunskap erbjöds bara drängkammaren eller att stå i fabrik.

Tursamt nog, om uttrycket tillåts, så bröt andra världskriget ut. Inom krigsmakten kunde män från små omständigheter få en del yrkeskunskaper. Gratis dessutom, fast utbudet var begränsat. Så pappa snodde värvning. Han hamnade på signal och blev med tiden specialist på det som under sent 40-tal var framtidsområden; telefon, radio, radar och faktiskt också TV. Fast någon egen TV hade han inte.

Efter komplettering via Hermods brevkurser och en kortare lärarutbildning kunde han ta avsked och börja en ny och bättre karriär som yrkeslärare. Man kan säga att han fick ta vara på de små möjligheter som erbjöds och jobba hårt för att lyckas. Någon andra chans gavs inte på den tiden.

Mina något äldre systrar hade lite bättre utgångsläge, men långt ifrån vad som gäller idag. Det blev flickskola och folkhögskola. Studentexamen var det inte tal om, än mindre högskolestudier. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, i skepnad av AMS, förde dem så småningom till en hyggliga jobb som tandsköterska och fritidspedagog. Där är de kvar än idag.

Annat var det när jag själv var i tjugoårsåldern. Då stod utbildningsdörrarna fortfarande på vid gavel. Det blev Uppsala universitet (utan att ens behöva söka in) och så småningom doktorsexamen vid det lärosätet.

Denna lilla historia visar hur människors livschanser förbättras av ökade utbildningsmöjligheter. Och det är ju bra för människorna. Men den visar också att med fler utbildningsmöjligheter så kan fler bidra efter sin förmåga. Begåvningsreserven släpps ut. Det tjänar alla på.

Samhällsvetare och humanister med tiggarstaven i hand

Etiketter: diskursanalys, forskningspolitik, humaniora, lars calmfors, samhällsvetenskap, uppsala universitet

Det drar ihop sig till forskningspolitik. Inom kort lämnar regeringen sin forskningsproposition. Många av mina bekanta är forskare i samhällsvetenskap och humaniora. De är rädda, kan jag säga. Kommer det att finnas några pengar alls för dem i proppen? Eller blir det till att gå med tiggarstaven? Så här långt ser det ju inte så ljust ut. En ynka rad i ett pressmeddelande från forskningsminister Leijonberg indikerar att - jovisst - samhällsvetenskap och humaniora ska också få påökt. Fast inte lika mycket som teknik, medicin och naturvetenskap. Kanske kan inte ens genusforskningen påräkna de +10 miljoner som vanligtvís brukar bli resultatet av budgetuppgörelserna mellan socialdemokrakterna, vänstern och miljöpartiet.

Mina forskarvänner säger att nyttoaspekterna på forskning tar död på samhällsvetenskap och humaniora. Tekniker, medicinare och naturvetare har så mycket lättare att visa på resultat som ökar tillväxt och välstånd. Jag minns att samhällsvetenskap och humaniora rönte stor tilltro under lång tid. Forskningsmedel genererades i stor omfattning och utredningar och politiska beslut togs på grundval därav. Vem kommer inte ihåg Låginkomstutredningen på 1970-talet? Så någonting måste ha hänt. Kanske är nyttoargumentet inte enda förklaringen.

All samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning har en ideologisk och politisk sida, eller baksida om man så önskar. I dess bästa stunder kan detta hanteras, inte minst genom att forskningen - trots ideologi och politik - ändå kunnat ge hyggligt precisa utsagor om samhällets eller kulturens ordning. Ofta ger den debatt som följer dramatiska uttryck, såsom mellan min chef Roger Mörtvik och nationalekonomen Lars Calmfors angående effekterna av försämringar i arbetslöshetsersättningen. Roger insåg snabbt de ideologiska och politiska implikationerna av Calmfors utsagor, under det att Calmfors kunde påvisa visst forskningsstöd för sina slutsatser och inte ville bli en fånge i den politiska fällan.

Sen en tid har en betydande del av samhällsvetenskapen och humanioran tagit en annan vändning. Borta är kraven på en mer exakt bestämning av samhällets och kulturens ordning. Allt är bara berättelser. Så kallad diskursanalys, en omskrivning för systematiserad hörsägen, dominerar metodmässigt. Samhällsstrukturer påstås existera, strukturer som vid närmare granskning saknar det mesta av empirisk påvisbarhet, än mindre statistisk signifikans. Bara anekdotiska exempel kan påvisas. Teser drivs med emfas, teser som aldrig låter sig formuleras på ett sådant sätt att de blir empiriskt prövbara vilket i sin tur gör teserna till vetenskapliga ofruktbara. Kvar blir bara de ideologiska och politiska elementen i forskningen. Det vetenskapliga har för länge sedan fått stryka på foten. Tron att ädelfisken kan fångas nedströms akademiens reningsverk har varit etablerad sedan länge inom samhällsvetenskap och humaniora, också vid Uppsala Universitet, mitt Alma Mater som jag haft förmånen att kunna följa under en tid.

Nåväl, vad har TCO med denna inomvetenskapliga debatt att göra? Jo, om samhällsvetenskapen och humanioran har allt mindre av säkra slutsatser att komma med, så återstår inte mycket annat av dessa forskningsdiscipliner än politiska och ideologiska “rekommendationer”. Och sådana är vi inte i behov av, det klarar vi så bra själva. Vi är i behov av forskningsstöd i termer av diagram och tabeller om man så säger, normala popperska provisoriska sanningar. Vi ansluter oss självklart till att forskaren är fri att välja sina ämnen och metoder, men också till att avnämaren är fri att tro på resultat och slutsatser av forskningen.

Hm., jag önskar att jag vore i en lättare forskningspolitisk situation. Men som det ser ut nu är det ganska svårt att argumentera för mer pengar till samhällsvetenskap och humaniora. Det normativa i samhällsvetenskapen och humanioran har, av forskarna själva, tillåtits ta överhanden. Risken är dock att barnet åker ut med badvattnet eftersom långt ifrån all samhällsvetenskap och humaniora är av detta slag. Det vore olyckligt. Förhoppningvis kan de fruktbara delarna av samhällsvetenskaperna och humanioran stå upp och hävda sitt företräde gentemot berättarna.

Ut ur utanförskapet och upp på barrikaden igen

Etiketter: arbetstidsdirektiv, arbetstidsreglering, eu-parlamentet, opt-out

I morgon gör jag comeback på den fackliga barrikaden efter några dagars utanförskap. Jag är inbjuden av Fackförbundet ST i Norrköping att berätta om förestående ändringar i EU:s arbetstidsdirektiv. Det stora saker på gång, som åtminstone på sikt kommer att tagga ned skyddsvärdet av arbetstidsregleringen också i vårt land. T ex blir det OK att i EU ha individuella undantag från begränsningar i veckoarbetstiden. Se upp så att du inte står med ett opt-out avtal i handen helt plötsligt. Då kan arbetsgivaren kräva att du jobbar 78 timmar under en vecka. Men det värsta är att säsongsarbetare inom t ex turism och jordbruk helt undantas från varje begränsning i veckoarbetstiden. Betänk detta nästa gång du äter en spansk tomat eller njuter en ouzo i skuggan under ett parasoll. Nåja, först ska EU-parlamentet säga sitt innan det blir verklighet. Men tyvärr tror jag att den verkligheten snart är här.

En dag i utanförskapet

Etiketter: regeringen, sjukdag, utanförskap

Bäst som jag i ett tidigare inlägg raljerar med sjukfrånvaron på Svenskt Näringsliv, så sitter jag själv hemma med halsont. Första sjukdagen på tio år, en dag i utanförskapet. Men det känns faktiskt inte så hemskt som uttrycket antyder. Ganska skönt och nödvändigt att få vila halsen en dag. Det är inte mycket till utanförskap eller. Jag har haft fullt upp med att besöka vårdcentral och apotek.

Jag är säkert tillbaka på TCO på måndag igen. Men det är knappast regeringens politik som driver in mig i innanförskapet, utan det faktum att TCO-stryelsen har sammanträde och skall besluta en massa viktiga saker, såsom a-kassa, forskningspolitik och kompetensutveckling. Det blir något att blogga om.