Mats Essemyr

Tidskriften Arena tillskriver TCO-medlemmarna falskt medvetande

I en artikel i senaste numret av tidskriften Arena finns en artikel med ett nästintill makabert innehåll. Skribenten Petter Larsson vill visa att medelklassen, bland annat TCO-förbundens medlemmar, har blivit galna. Arena-redaktören Anna Hellgren finner tanken så spännande att hon redovisar den här.

Galenskapen påstås bestå i att allt fler TCO-are röstar borgerligt. Medelklassen har övergett solidariteten med de fattiga och lierat sig med den rika klassen. Men de förstår inte att de blir grundlurade och att alliansregeringens politik kommer att slå tillbaka mot dem själva. Botemedlet mot detta, menar Larsson och Arena, är att lyfta fram klasskonflikterna, konflikter i vilka medelklassen skall förmås stå på de fattigas sida.

Som förklaring till det här fenomenet refererar Larsson och även Hellgren till en tysk journalist, som berättar om ett slags medelklassens självbedrägeri, vilken ”inbillar sig att den har hängt på eliterna och som samtidigt är vettskrämd för att halka ned i utanförskapet”.

Resonemanget är häpnadsväckande konspiratoriskt och avslöjar en syn på TCO-medlemmar som är djupt problematisk tycker jag. DN instämmer i detta. Senast jag hörde resonemang om medelklassens falska medvetande var på V-Dala-puben i Uppsala i slutet av 1970-talet. Per Wirtén, flitig skribent på Dagens arena, anmärker lite nervöst i annat sammanhang att medelklassen idag är ”sorgligt demoniserad”.

Följaktligen är resonemangen i artikeln också befriade från sådana verklighetsfaktorer som har varit viktiga för medelklassens överväganden. Jag skall redovisa några av dessa nedan:

  • Arena gör ett stort nummer av att medelklassen, som röstat fram alliansen, nu får tömma den giftbägare som man skapat i form av nedmonterad a-kassa och sjukförsäkring. Ingenstans nämns att ersättningsgraden i a-kassan sjunkit gradvis för TCO-medlemmar sedan mitten av 1990-talet, alltså långt före det att alliansen tillträdde. Socialdemokratins oförmåga att hålla trygghetsgraden uppe i de generella välfärdsystemen efter 1990-talskrisen har lett till att våra förbund tvingats få fram kompletterande inkomstförsäkringar för medlemmarnas trygghet på en dynamisk men osäker arbetsmarknad. Allt fler ur medelklassen betalar för tryggheten två gånger. Det är verklighet och inget falskt medvetande.
  • Många av våra medlemmar har ansträngda arbetsvillkor. Kraven på tillgänglighet och mycket övertid kännetecknar villkoren i framväxande kunskapsintensiva verksamheter i privat och offentlig sektor. Det gränslösa arbetet, som är värre för TCO- och Saco-grupper jämfört med LO-grupper, försvårar vardagslivet för många av våra medlemmar och deras familjer. Att genom RUT-avdrag få möjlighet att något mildra effekterna av ett ansträngt arbetsliv är en verklig förbättring och inte ett utslag av falskt medvetande eller ens osolidariskt.
  • De flesta TCO-are har en högskoleutbildning. Man har investerat tid och resurser i sitt humankapital i syfte att kunna skaffa sig ett intressant arbete och en hygglig inkomst. Många har också lyckats med det. Men utbildningspremien i vårt land har varit för låg under lång tid, inte minst i internationell jämförelse. Från fackligt håll påtar vi oss en del av ansvaret, eftersom vi är med och hanterar lönebildningen. Men skattepolitiken har bidragit till missnöjet genom straffskatten på utbildning. Att medelklassen vill ha något mer kvar i plånboken är fullt rimligt. Det är varken osolidariskt eller ett uttryck för att våra medlemmar tjusas av bländverk.

Frågan om vindkantringen i TCO-medlemmarnas politiska sympatier har säkert många svar. I ett historiskt perspektiv menar jag att Johannes Lindvall är på rätt spår när han visar att arbetslinjen förföll från 1990-talets första del samtidigt som kostnaderna för a-kassan och sjukförsäkringen fortfor att vara höga. Medelklassens acceptans för höga ersättningar och därmed höga skatter bygger på att arbetsmarknadspolitiken verkligen sätter folk i arbete. Det har den gjort i mindre och mindre utsträckning de senaste femton åren. Den slutsatsen ger också vägledning för en opinionsmässigt framgångsrik politik för framtiden, nämligen en ny och moderniserad arbetslinje.

TCO gör kontinuerliga mätningar av våra medlemmars värderingar. TCO-medlemmarna är kärnan i den medelklass som betecknar sig som solidariska individualister. Så är det fortfarande. Vi delar de grundläggande värderingar som utgår från att samhället mår bäst av att det hålls ihop ekonomiskt och socialt. Vi bidrar till det, inte minst genom att bära upp det civila samhället i folkrörelser och föreningar. Men om det fortsättningsvis skall vara vår hållning så måste medelklassen få ut mer av politiken än vad som har varit fallet under de senaste femton åren. Att den hållningen betecknas som osolidarisk och ett uttryck för falskt medvetande av Arena säger mer om dess oförmåga att förstå medelklassen än det gör om medelklassen själv.

  • Pär Isaksson

    Jag har inte läst Larssons artikel (inte tillgänglig på nätet), men såsom du beskriver den, så låter det mer som tesen är att (vissa medlemmar ur) medelklassen genom att rösta borgerligt handlar på ett sätt som går emot vad Larsson anser bättre skulle uppfylla deras intressen och preferenser än vad som vanligtvis avses med ”falskt medvetande”. Eller menar du verkligen att vi alltid handlar i enlighet med våra intressen och preferenser?

    PS. Problemet med RUT-avdraget illustreras väldigt väl med namnet.

    • Mats Essemyr

      Pär, du får utveckla ditt rersonemang något vad avser skillnaden mellan de två former av falskt medvetande som du åsyftar. Själv syftar jag på falskt medvetande i den samhällsvetenskapliga marxistiska mening det har, nämligen att samhällsklasser – i det här fallet medelklassen – inte inser de objektiva intressen det har

      • Pär Isaksson

        Det var nog jag som uttryckte mig oklart; jag utgick från samma begrepp som du (det marxistiska), jag menar inte att det finns två former av falskt medvetande. Det jag försökte få fram var att det som du beskrev inte lät som någon som inte insåg sina objektiva intressen och handlar därefter, utan att det snarare lät som att (vissa medlemmar av) medelklassens handlande (att rösta borgerligt) snarare gick emot de preferenser och intressen som de själva anser sig ha. Kort sagt, jag läste din text som att du (1) pekade på att medelklassen identifierar sig själva som ”solidariska individualister”, (2) kritiserar Larsson säger att för att ”Medelklassen har övergett solidariteten med de fattiga och lierat sig med den rika klassen” och (3) du kallar det falskt medvetande.

        Även texten i Dagens Arena handlar väl snarare om att medelklassen å ena sidan är ”känd för att vara mycket intresserad av jämställdhet” men å andra sidan ”accepterar … en regering som fullständigt nonchalerar jämställdhetspolitiken”; resonemanget antyder ingenting om falskt medvetande, snarare är det en kritik av att medelklassväljarna som röstar borgerligt därigenom går emot sina uttalade preferenser; att en röst på de rödgröna bättre bidrar till jämställdhet är knappast är en kontroversiell tanke. 

  • Stig-Björn Ljunggren

    Läste också artikeln. Vi får hoppas att medelklassen tar den typen av påhopp med is i magen och inte förväxlar det med socialdemokratin.

  • Marcus S

    Jag har aldrig förstått argumentet att utbildning måste löna sig ekonomiskt. Särskilt inte ur rättvisesynpunkt; fördelarna med de jobb som en akademisk utbildning ger är stora nog ändå: intressantare och mer varierande arbeten, flexiblare arbetstider etc. Möjligen kan man ha effektivitetsargument. Men finns det nån empiri som stödjer påståendet att högre löner gör folk mer villiga att skaffa sig längre utbildning, eller är det helt andra faktorer som styr?