Mats Essemyr

Svallfors’ paradox – utmaningen för socialdemokratin

Ordet för dagen är Svallfors’ paradox. Den första delen i paradoxen hänför sig till professorn vid Umeå universitet Stefan Svallfors’ studier av vad människor anser om den starka välfärdsstaten och dess höga skatter. Analyserna visar en sedan lång tid närmast obruten tilltro till den generella välfärden och en beredvillighet hos människor att betala mer i skatt om pengarna går till att förbättra välfärden för alla. Många socialdemokrater går i spinn av detta. I senaste numret av tidskriften Arena skriver tidigare statssekreteraren och utredaren på LO Ingemar Lindberg att ”Den förändringar man kan se går snarast i en [än] mer välfärdsstatsvänlig riktning”. Den samhällspolitiska chefen på fackförbundet Akademikerförbundet SSR, tilllika tidigare politisk sakkunnig i regeringskansliet under (s)-regeringar, Ursula Berge hänvisar till Svallfors senaste studier och påpekar att folk nu uppenbarligen är trötta på jobbskatteavdrag och att det framöver blir stopp för dessa.. ”I alla fall om folket får välja”. Och det får folket ju, närmare bestämt 2014.

Det är nämligen här som paradoxens andra del kommer in. Trots den närmast totala uppslutningen kring den generella välfärden tycks färre och färre vara benägna att rösta fram partier som vill (åter)upprätta denna. I valet 2006 fick alliansen mandat för en politik i motsatt riktning och i valet 2010, då denna politik prövats i fyra år, fick alliansen förnyat mandat. Det beror till stor del på en omsvängning i den politiska opinionen bland TCO-medlemmar, den organiserade medelklassen. Vänsterblocket i svensk politik (s+v+Mp), alltså de partier som tydligast företräder generell välfärd och höga skatter, fick stöd av 58 procent av TCO-medlemmarna under första delen av 1990-talet. I valet 2010 var stödet nere i 45 procent.

 

 

 

 

 

En som noterat paradoxen är LO-utredaren Kjell Rautio, vän och tidigare kollega på TCO.  En förklaring menar han är att stora grupper inte själva har fått känna på det kalla stål i form av sämre a-kassa och sjukförsäkring som alliansregeringens nedmontering av välfärden innebär. Till det kommer de avregleringar av viktiga sektorer som inleddes under socialdemokratiska regeringar.

Min tolkning av Svallfors’ paradox är att den inte är så universell som det kan förefalla. Tilltron till den generella välfärden är egentligen villkorad hos stora delar av befolkningen, inte minst hos medelklassen. Stödet för höga ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen, det vill säga de trygghetssystem som håller inkomsten upp när man är oförmögen att försörja sig, gäller bara så länge som arbetsmarknadspolitiken fungerar. I klartext betyder det att så länge som människor arbetar och försörjer sig och så länge som arbetsmarknadspolitiken lyckas få arbetslösa i arbete hyggligt snabbt, så länge finns det stöd för ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring som ligger hyggligt nära det man tjänar när man jobbar. Fallerar detta och människor blir långtidsarbetslösa, förtidspensionerade och sjukskrivna på obestämd tid, så kommer stödet för principen om inkomstbortfall att urholkas gradvis.

Arbetsmarknadspolitiken förföll från 1990-talets mitt och framåt, det vill säga under socialdemokratiskt styre. Docenten Johannes Lindvall vid Lunds universitet redovisar övertygande att utgifterna för arbetsmarknadsutbildningar och rehabilitering som andel av BNP sjönk kraftigt från 1990-talets mitt. Utgifterna för aktiv arbetsmarknadspolitik sjönk trendmässigt från 1980-talets mitt fram till 2000-talets mitt. Följden blev att långtidsarbetslösheten gradvis steg genom oförmågan att via arbetsmarknadspolitiken pressa ned den strukturella arbetslösheten. Särskilt har detta gällt tiden efter 1990-talskrisen. Före denna kris återgick arbetslösheten till cirka 2 procent i högkonjunktur. Efter 1990-talskrisen landar arbetslösheten i högkonjunktur på som bäst cirka 6 procent, med en stigande tendens.

 

 

 

 

 

Dynamiken i denna process låter sig ganska väl beskrivas. Efter varje jobbkris blir en ökande andel arbetslösa kvar i arbetslöshet. Det gäller människor med bristande utbildningsbakgrund särskilt ungdomar utan slutbetyg från gymnasiet, nyligen anlända utomeuropeiska invandrare och människor med en historia av frånvaro från arbetsmarknaden på grund av sjukdom eller tidigare arbetslöshet. Jakten på superarbetskraften har tilltagit i takt med att arbetsgivare pressas att öka lönsamheten och minska osäkerheten i verksamheterna på grund av ökad konkurrens.

Lösningen på Svallfors’ paradox, som samtidigt blir den stora utmaningen för socialdemokratin, ligger i att politiken lyckas få bukt med långtidsarbetslösheten genom att sätta dessa grupper i arbete. Under många decennier var detta socialdemokratins bästa gren. Nu måste man åter bli bäst på detta område. Klarar man det så återkommer också medelklassens opinionsmässiga stöd och paradoxen har därmed fått sin lösning.

Men hur skall det gå till? Ylva Johansson, arbetsmarknadsspolitisk talesperson i (s), anspelar i en artikel på ett tidigare uttalande från Tony Blair. Lösningen ligger i ”utbildning, utbildning och utbildning”. Det är en riktig inriktning eftersom den bygger tillbaka på – och ansluter till – den ständigt pågående omstrukturering som sker inom produktionen. Vägen framåt är mer kunskapsintensiv industri- och tjänsteproduktion, inte lågt kunskapsinnehåll, låga löner och sämre arbetsvillkor. Men då måste (s) fördjupa och precisera sin politik, särskilt på utbildningsområdet. TCO har här bland annat föreslagit en utbildningsgaranti för personer under 25 år som inte har slutbetyg från gymnasiet. Man måste också ha modet att återkomma till frågan om kompetensutveckling för yrkesverksamma, en fråga som (s) schabblade bort i början av 2000-talet. Slutligen måste (s) återkomma till en hållning som ansluter till medelklassens underliggande syn på relationen mellan välfärdsstaten och individen. Politikens uppgift är att rusta individen för framtiden. Men det är individen själv som bär ansvaret för att hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen. ”Gör din plikt – kräv din rätt”, men i modern tappning.