Arbetstidsförkortning och klimatpåverkan

Tycker ”Utredarna” att klimatfrågan är en central överlevnadsfråga? verkligen?

Varför hittar man inte klimatfrågan under er Kategori-länk då? Råkade ni glömma frågan?

Tro mig. Det märks verkligen inte att ni bryr er om klimatet!

Mats visar tydligt hur komplex frågan om arbetstidernas effekt på utsläppen är. Självklart är det så att om vi tillbringar mindre tid med att släppa ut växthusgaser och mer tid till annat så kommer utsläppen att minska. Men kortare arbetstid innebär inte att det är det vi kommer att göra. Blir vi fattigare är vi t.ex. inte längre lika villiga att betala för att produktionen också ska bli mer miljövänlig.
Visst kan man säga att klimatkrisen är ett gigantiskt marknadsmisslyckande på global nivå, men att påstå att kraftigt minskad ekonomisk aktivitet är lösningen, är varken  konstruktivt, riktigt eller en trovärdigt. Visst har utsläpp av växthusgaser historiskt varit starkt korrelerat till BNP per person. Därför har de industrialiserade länderna haft högre utsläpp än utvecklingsländerna under lång tid. Men i takt med stigande befolkning och ökande välstånd kommer nu utvecklingsländerna att i ökande grad befinna sig i ett utvecklingsskede där tillväxten ökar och därmed utsläppen per capita. Samtidigt som de utvecklade länderna befinner sig i ett läge där tillväxt, med rätt åtgärder, i allt högre grad blir förenlig med lägre utsläpp.
Trots det historiska mönstret behöver behöver världen inte välja mellan att avvärja klimatförändringarna eller att öka tillväxt och utveckling, vilket den s.k. Sternrapporten tydligt visar. Tillväxten kommer i allt högre grad att ske genom högre produktivitet, genom investeringar i fysiskt och mänskligt kapital, i nya kunskaper och ny teknik – något som möjliggör fler arbetade timmar, högre tillväxt och lägre utsläpp per arbetat timme, producerad enhet och per capita.
Sternrapporten visar också att det med en tydlig politisk ambition, starka styrmedel, ekonomiska incitament och fortsatt teknisk utveckling går det att minska utsläppen rejält, framförallt i de länder där tillväxt gör det möjligt att prismässigt styra över konsumtion till mer klimatvänlig konsumtion och där det skapas tillräckliga resurser för att investera mer i klimatneutrala kommunikationer och energiförbrukning. Och att kostnaden för att göra detta är betydligt mindre än kostnaden för att låta bli.
Men de investeringar och de beteendeförändringar som detta förutsätter har mycket lite att göra med hur många timmar vi arbetar, snarare förutsätter det tillväxt och ekonomisk utveckling, som också kommer av att vi arbetar tillräckligt mycket – och med rätt saker.

Angående Mattias fråga om TCO:s syn på klimatfrågan. Om man söker på ordet klimat i TCO:s tre kongressrapporter från 2010 så kommer det upp avsnitt i alla tre rapporterna om klimat och hållbar utveckling. På utredarna.nu finns det också träffar, mest kanske i mina blogginlägg då naturresurser, energi, miljö, klimat och hållbarhet tillhör de ämnen jag gärna skriver om. I TCO-tidningen har det också skrivits några gånger om ”gröna” frågor. Just nu räknar vi för fullt på hur gröna världens olika ekonomier blivit sedan förra Riomötet. En rad andra projekt kring naturresurser, energi, miljö, klimat och hållbarhet är också igång. TCO pratar inte bara om klimat och miljö, vi tar fram datamaterial som andra i bästa fall bara pratar om. Jag tror att TCO under framöver kommer att få mycket få blogginlägg som ifrågasätter vårt gröna arbete. Med vänliga grönekonomiska hälsningar; Kristian Skånberg, TCO-utredare

Mats,

jag forskar numera i humanekologi men mitt huvudämne var faktiskt ekonomisk historia. Så jag tror inte att det är bristande insikter i ekonomi som gör att vi intar delvis olika ståndpunkter. Men som du formulerar dig denna gång är vi i stort sett överens, så vitt jag kan se.

Du har rätt i att jag försöker förmedla det något beska budskapet att klimatkrisen förmodligen kräver att vi det inte räcker med att konsumera bättre, vi måste även konsumerar mindre (eller i alla fall inte mer – jag utvecklar detta samband i svaret till Roger härintill). Som du själv är inne på i näst sista stycket: ska konsumtionen sluta öka lär det krävas att våra inkomster slutar stiga i den takt vi har vant oss vid. Men att bara frysa/sänka lönerna och avstå löneutrymme behöver man inte vara fackföreningsekonom för att motsätta sig. Det torde nämligen leda till större löneglidning och större
aktieutdelningar som ändå leder till ökad konsumtion – lika miljöskadlig, men mer orättvist fördelad.

Att minska arbetstiden, däremot, leder till att de anställda fortsätter att kapa åt sig av produktivitetsförbättringarna men i form av lägre arbetstid istället för högre lön. Det vore bättre för miljön – och definitivt enklare att sälja in till breda löntagargrupper än
ren lönefrysning. Ett argument som dessutom stärks av lyckoforskningen.

Själv tycker jag att sambandet mellan kortare arbetstid och lägre klimatpåverkan är tämligen välbelagt. För en aktuell forskningsöversyn rekommenderar jag
Naturvårdsverkets rapport Klimatomställningen och det goda livet,
avsnitt 6.2. Läs gärna: http://www.naturvardsverket.se/Documents/…/978-91-620-6458-7.pdf

I övrigt är väl min enda invändning mot ditt inlägg här att jag föredrar sänkt normalarbetstid i arbetstidslagen framför arbetstidsförkortning i kollektivavtal
(även om jag inte är motståndare till det sistnämnda heller, så klart). Främst av rättviseskäl, sker det avtalsvägen är risken stor att förbund med relativt svag förhandlingsposition får svårt att sänka arbetstiden och tvingas till besvärliga avvägningar
mellan tid och pengar.

Roger,

din kommentar är en trogen återgivning av teorin om den så kallade miljökuznetzkurvan, föreställningen att det raka sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan bryts vid en viss punkt, så att ytterligare ekonomisk tillväxt över den punkten leder till minskad miljöpåverkan. Denna hypotes har
visat sig stämma för vissa typer av utsläpp, som av svavel och kvicksilver, men saknar dessvärre empiriskt stöd när det gäller utsläpp av växthusgaser (se t ex Scoccos och Alfredssons rapport Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt, Institutet för tillväxtpolitiska studier 2008).

Vad man kan påvisa empirisk är en relativ frikoppling mellan tillväxt och utsläpp genom att koldioxidintensiteten tenderar att sjunka över tid, men hittills har denna relativa förbättring alltid (med få och tillfälliga undantag) ätits upp av att den ekonomiska tillväxten varit större. Någon absolut frikoppling,
som miljökuznetzkurvan förutspår, finns mig veterligen inga belägg för vad gäller växthusgaser.

Att det inte finns några historiska belägg för absolut frikoppling behöver givetvis inte betyda att det är teoretiskt omöjligt – låt oss alla gånger hoppas på att det inte är det. Men samtidigt bör vi erkänna att hög tillväxt försvårar en absolut minskning av utsläppen genom att den relativa frikopplingens krafter motverkas. I mitt förord till rapporten Ekonomi utan tillväxt gör jag ett räkneexempel (ladda gärna ner rapporten här: http://www.cogito.nu/artiklar/ekonomi-utan-tillvaxt
och läs exemplet i sin helhet). I korthet antar jag att Sverige behöver minska sina utsläpp med 6 procent per år till 2050. 2007 var Sveriges utsläppsintensitet 20 ton CO2e per miljon SEK. Utan tillväxt behöver intensiteten till 2050 sjunka till 1,6 ton/mSEK. Med 3% tillväxt behöver intensiteten till 0,45 ton/mSEK; i det
första fallet behöver intensiteten minska 12,5 ggr på 40 år, med tillväxt behöver intensiteten minska med 45 ggr!

Redan en effektivisering med 6 % / år är svårt, men med tillväxt blir uppgiften betydligt svårare. Jag kan inte bevisa att det är omöjligt – men såvitt jag kan se är det ni som tror att det är möjligt som har bevisbördan. Tills att ni gjort det håller jag fast vid min slutsats i svaret till Mats, att det nog inte räcker med att vi konsumerar bättre, vi behöver nog konsumera mindre också.

Problemet med Sternrapporten är att den drastiskt underskattar utmaningen vi står inför. Läser man den noggrant framkommer det att den väljer bort de scenarier som är förenliga med tvågradersmålet eftersom de anses ekonomiskt-politiskt ”orealistiska”, vilket ju är en märklig slutsats när det är ett rent biofysiskt problem vi har att hantera. Sedan rapporten skrevs har utmaningen dessutom blivit ännu större. Sterns rapport handlar om att vrida lite på de välkända
ekonomisk-politiska reglagen, men tyvärr är det av föga nytta i det läge vi befinner oss. Det är helt enkelt väldigt svårt att föreställa sig utsläppsminskningar på omkring 6 % per år inom ramen för fortsatt ekonomiskt tillväxt.

Jag är rädd för att vi står inför valet att antingen förändra det
ekonomisk-politiska systemet – eller att förändra jordens klimat.