Mats Essemyr

Svensk lönebildning står stark

Den modell för lönebildning som vi tillämpar i Sverige fungerar väl. Det är slutsatsen i en kommande rapport från Eurofound, EU:s forskningsinstitut för arbetsliv och sociala frågor.

I den första delen studerar man bland annat hur väl löneutvecklingen i olika länder ansluter till produktivitetsutvecklingen. Det visar sig att i länder där lönebildningen sker genom sektorsvisa avtal med en hög grad av koordinering, så följer lönerna produktiviteten. Dit hör t ex Sverige, Danmark, Nederländerna, Österrike och Tyskland. I länder med centraliserad lönebildning blir ofta de institutionella förhållandena till hinder för anpassning. I decentraliserade lönebildningsmodeller får marknadens nyckfullhet för stor påverkan. Här blir löneutvecklingen beroende av utbud och efterfrågan. Att lönerna i huvudsak skall baseras på produktivitetsutvecklingen är en underliggande utgångspunkt i rapporten.

Men om vi fortsättningsvis skall kunna ha en väl fungerande lönebildning i vårt land, får de institutionella ramarna inte stökas till. Det är ämnet för rapportens andra del. I den undersöker man vilka effekterna skulle bli av en gemensam europeisk minimilön. Syftet med en sådan gemensam minimilön, där ingen skall tjäna mindre än 60 procent av medianlönen i landet, är att motverka fattigdom. Det är ett gott syfte eftersom det i många länder förekommer löner som är så låga att det måste kallas för fattigdom. Inte minst gäller det Tyskland, där ”mini jobs” kan betalas med så lite som knappt 5000 kronor i månaden.

Nackdelen med en gemensam europeisk minimilön, å andra sidan, är att det skulle underminera partsmodellen i de länder där minimilöner bestäms i kollektivavtal. I realiteten skulle det bli politiken, inte parterna, som bestämmer lönerna.

I rapporten jämför man de positiva effekterna (minskad fattigdom) med de negativa (underminerad partsmodell) i EU:s medlemsländer. Slutsatsen är fascinerande. För Sverige och Danmark finns inga positiva effekter alls, eftersom ytterst få arbetstagare tjänar mindre än en tänkt minimilön. Däremot skulle den på kollektivavtal baserade partsmodellen undermineras kraftigt. Författarna går så långt som att hävda, att en modell baserad på förhandlingar mellan starka fack och starka arbetsgivare klarar av att hålla fattigdomen borta.

Den här rapporten, som publiceras senare i år, är viktig eftersom den länkar in i den pågående diskussionen i Bryssel om lönebildning och ekonomisk styrning i skenet av den ekonomiska krisen. Den ger inte stöd åt de krafter som vill bryta sönder partsmodeller i olika länder genom att förbjuda kollektivavtalsförhandlingar. Men inte heller åt de som vill flytta lönebildningen till europeisk nivå. Snarare ger den stöd åt den position som svenska fack och arbetsgivare har tagit.