Mats Essemyr

Snabba på flödena på arbetsmarknaden

Den svenska arbetsmarknaden utvecklas i huvudsak tillfredsställande enligt SCB, som idag presenterade statistiken för första kvartalet 2017. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar jämfört med hur det var för ett år sedan. Det är så man mäter för att få ett tidsperspektiv på utvecklingen. Tillskyndarna av dagens arbetsmarknadspolitik  kommer förmodligen att framhålla den här positiva utvecklingen sedan ett år tillbaka. ”Fortsätt på samma sätt”, blir budskapet.

Belackarna kommer istället att peka på att arbetslösheten ändå är för hög, sjunker för långsamt och att sysselsättningen är för låg genom att många i de svaga grupperna står utanför arbetsmarknaden. På den grunden levererar man sedan sina recept; minskade bidrag och lägre a-kassa för att öka drivkrafterna att skaffa sig ett jobb.

Jag fastnade för ett kort stycke i slutet av SCBs pressmeddelande. Det illustrerar en central problematik:

”Mellan fjärde kvartalet 2016 och första kvartalet 2017 visar flödesstatistiken för personer i åldern 15–74 år ett nettoinflöde av 47 000 personer till gruppen arbetslösa. Ökningen består av ett inflöde på 61 000 från gruppen ej i arbetskraften och ett utflöde till gruppen sysselsatta på 14 000.”

I det kortare perspektivet – från senhösten 2016 och till idag – har alltså antalet arbetslösa ökat. Det beror på att många har kommit in i arbetskraften men utan att få jobb, samtidigt som ett begränsat antal arbetslösa har blivit sysselsatta. Arbetslöshetskön har med andra ord blivit längre i det mycket korta perspektivet.

Samtidigt visar dagsnoteringen att Arbetsförmedlingen har 116 000 lediga jobb. Då ska man ha i minnet att Arbetsförmedlingens marknadsandel för lediga jobb säkerligen är under femtio procent.

Kort sagt: det flödar in en stor mängd människor till arbetskraften samtidigt som tillväxten hämmas av att arbetsgivare inte hittar människor att anställa. Så kan vi inte ha det. Att genom avsaknad av åtgärder öka antalet människor som hamnar i arbetslöshet är dålig politik. Å andra sidan, föreställningen att de 47 000 som tillkommit i arbetslöshetskön skulle komma i sysselsättning genom lägre bidrag och försämrad a-kassa är likaledes orimlig, inte minst genom att de flesta inte är berättigade till a-kassa.

Jag tycker att arbetsmarknadspolitikens centrala del bör sträva efter att få igång flödena genom att till exempel öka den fria rörligheten på arbetsmarknaden. De som har jobb, men vill byta till ett annat, arbete måste ges förutsättningar för detta. Då skapas jobböppningar för andra. Den dynamiken griper till slut även tag i den som står lågt från jobb och flyttar hen en bit fram i kön.