Mikael Dubois

Ett på det hela välkommet förslag om arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering och det arbetsplatsnära stödet

Socialförsäkringsmonister Annika Strandhäll och regeringen föreslår att arbetsgivarna får ett större ansvar när det gäller rehabilitering av sjukskrivna medarbetare. Regeringen föreslår också att det nuvarande arbetsplatsnära stödet även ska kunna användas till rehabiliterande insatser tillsammans med att stödet görs om.

Båda föreslagen är välkomna. Framförallt utvidgningen av det arbetsplatsnära stödet har länge efterfrågats av TCO och ofta förts fram i kontakter med regeringen och Försäkringskassan. Samtidigt kan det noteras att det sammanlagda stödet en enskild arbetsgivare kan få  begränsas genom en ny konstruktion av det arbetsplatsnära stödet. Regeringen borde hålla möjligheten att göra stödet mer generöst i framtiden öppen om det så skulle behövas.

Vad förslagen går ut på presenteras mer i detalj i departementsskrivelsen Förstärkt rehabilitering för återgång i arbete (Ds 2017:9). Mer specifikt föreslår regeringen att i de fall där det kan antas att en medarbetare kommer vara sjukskriven i 60 dagar eller mer ges arbetsgivaren en skyldighet att upprätta en plan för återgång i arbete – så långt det är möjligt i samråd med medarbetaren. Denna plan ska bland annat innehålla möjliga arbetsanpassningar, om det är möjligt att arbeta en viss tid (deltidssjukskrivning), om det finns behov av arbetstekniska hjälpmedel, behov av arbetsplatsinriktade rehabiliteringsinsatser som exempelvis kan erbjudas av företagshälsovården, när dessa insatser ska genomföras och hur planen ska följas upp av arbetsgivare och arbetstagare (Ds 2017:9, s. 63ff).

Samtidigt understryks det att detta endast är ett förtydligande av de skyldigheter kring rehabilitering arbetsgivarna redan idag har utifrån arbetsmiljölagen och arbetsmiljöverkets föreskrifter kring rehabilitering (AFS 1994:1). Förslaget ändrar således inte Försäkringskassans ansvar när det gäller samordning av rehabilitering och att se till att behovet av rehabilitering utreds och att de åtgärder som behövs vidtas (Socialförsäkringsbalken 30 kap, 9 §).

I departementsskrivelsen framhålls det att Försäkringskassan ska följa upp arbetsgivarnas planer och även säkerställa att de är av god kvalitet. I det fall arbetsgivarna brister framhålls att Försäkringskassan kan meddela Arbetsmiljöverket eventuella brister, och Arbetsmiljöverket kan sedan genom inspektion och föreläggande se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar. Att denna möjlighet till samarbete mellan de två myndigheterna finns har regeringen uppmärksammat i sitt åtgärdsprogram för att minska sjukfrånvaron, och Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket håller också på att utveckla rutiner och former för ett utbyte av information kring detta.

Något oroväckande är dock att det i departementsskrivelsen också sägs att Försäkringskassan inte behöver några ytterligare resurser för uppdraget at följa upp arbetsgivarnas planer för återgång i arbete. Motiveringen till detta är att förslagen inte innebär några nya arbetsuppgifter, och att förslaget kommer minska de långvariga sjukfallen vilket innebär att även om förslaget skulle innebära nya arbetsuppgifter frigörs resurser genom att de långa sjukfallen blir färre. Men här kan man tänka sig att den förväntade minskningen av de långa sjukfallen kommer att synas först efter en viss tid – och då kommer åtminstone på kort sikt förslagen innebära en ökad arbetsmängd för Försäkringskassan som redan idag kämpar med en hög arbetsbelastning hos sina handläggare. Dessutom kan brist på resurser för att följa upp arbetsgivarnas planer för återgång i arbete initialt leda till att de positiva effekterna av förslaget på de långa sjukskrivningarna blir mindre än förväntat eller kanske helt uteblir. Det vore olyckligt. Regeringen bör därför se till att Försäkringskassan ha de resurser som krävs för att förslaget ska bli verklighet.

När det gäller det arbetsplatsnära stödet föreslår regeringen att detta stöd även ska kunna användas till rehabiliterande insatser, och inte endast som idag utredande insatser. Dessutom höjs och ändras ersättningen från 7000 kr per insats till 10 000 kr/arbetstagare och år och ett tak på 200 000 kr/arbetsgivare/år införs.

Att det arbetsplatsnära stödet även ska kunna användas till rehabiliterande insatser har TCO länge efterfrågat – och det är mycket bra att regeringen nu har hört vad vi säger.

Men när det gäller beloppen och hur stödet kan ges ut gör regeringen något av en fuling. Även om det kan tyckas generöst att höja ersättningen per insats från 7000/insats till 10 000 kr/arbetstagare föreslår regeringen också att det högsta belopp som kan till arbetsgivaren bör vara 10 000 kr/medarbetare per år. Och det föreslagna taket innebär att en enskild arbetsgivare inte kan få mer än 200 000 kr i stöd under ett år.  I praktiken är det faktiskt en minskning av det stöd en arbetsgivare kan få då arbetsgivare idag kan ansöka om stödet flera gånger för samma medarbetare och det inte finns något tak för det maximala stödet som en enskild arbetsgivare kan få.

Det föreslagna maxbeloppet på 10 000 kr/anställd/år kan dock leda till att en arbetsgivare som har flera medarbetare som blir sjuka kan få en mycket större andel av den sammanlagda kostnaden för rehabilitering täckta av stödet än en arbetsgivare som har en eller några få sjukskrivna medarbetare där det behövs mer kostsamma rehabiliteringsinsatser per medarbetare. Om det är bra eller dåligt är en svår fråga. Det kanske räcker med att konstatera att det kan vara svårt att förklara för en arbetsgivare som har få sjukskrivna medarbetare men där anpassnings- och rehabiliteringsinsatserna är desto kostsammare varför det ska vara så. Särskilt som det är rimligt att misstänka att det generellt finns samband mellan antalet sjukskrivningar på en arbetsplats och allmänna brister i arbetsmiljöarbetet, medan svåra sjukskrivningsfall som kräver kostsamma åtgärder kan inträffa även på arbetsplatser med ett mycket bra arbetsmiljöarbete.

Man kan också tänka sig att många arbetsgivare inte behöver ansöka om något stöd. Risken med ett tak är då att det leder till att arbetsgivare som har stort behov av att söka stöd för arbetsanpassning och rehabilitering  inte kan göra det då de hamnar ovanför taket. I slutändan kan taket leda till att de medel som anslås till det arbetsplatsnära stödet inte används fullt ut, vilket är olyckligt om det verkligen finns ett behov av de insatser som stödet främjar.

Frågan är vad de föreslagna begränsningarna för arbetsgivare att få tillgång till stödet innebär för hur det används. Det är något att hålla ögonen på. Om de begränsningar som nu införts leder till att stödet underutnyttjas borde regeringen vara beredd att se över sina förslag i de delarna.

Men, utan att andas ut innan förslaget är antaget av riksdagen, kan det  konstateras att nu börjar en del bra saker ske inom socialförsäkringsområdet och att regeringen börjat lyssna på TCO och TCO-förbunden och andra parter som  lyft frågan om breddning av det arbetsplatsnära stödet och arbetsgivarnas ansvar för återgång i arbete. Framförallt är det glädjande att regeringens förslag stärker sjukskrivnas möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet – det tjänar både de som har blivit sjuka och Sverige på!