Mikael Dubois

En välkommen debatt men tveksamt förslag

Stefan Fölster och Robert Gidehag argumenterar på DN-debatt för att ersätta dagens socialförsäkringssystem med något de kallar för en ”kontobaserad socialförsäkring”, eller välfärdskonton. I korthet innebär ett sådant system, såsom Fölster och Gidehag beskriver det, att vi under våra yrkesverksamma perioder betalar in till ett individuellt konto, och att vi vid sjukdom eller arbetslöshet kan ta från det vi har betalat in. Enligt författarna är ett kontosystem både mer rättvist, ökar tryggheten samt drivkrafterna till arbete. Det är mycket välkommet med en debatt om trygghetssystemens utformning. Men det finns goda skäl att ifrågasätta både deras argumentation och deras slutsatser.

I rapporten Välfärd att lita på i en otryggare framtid ger Fölster och Gidehag en fylligare beskrivning av systemet med välfärdskonton istället för dagens trygghetssystem. Tanken är att en viss procent av lönen sätts av till individuella konton. Vid inkomstförlust på grund av arbetslöshet eller sjukdom kan den arbetslöse eller sjuka hämta ersättning från kontot enligt regler som kan likna dagens regler inom arbetslöshetsförsäkringen eller sjukförsäkringen.

För dem som använder alla sparade pengarna på kontot träder staten in och garanterar en viss grundersättning. De som har inbetalda pengar kvar när de slutar arbetslivet får använda pengarna till sin pension. De som istället har en skuld till staten har inga pengar att använda till sin pension. Istället får staten ta av skatteintäkter för att kompensera för den förlust som uppstår (se också här för en artikel av Fölster i ämnet och här för en artikel av Martin Feldstein och Daniel Altman).

En viktig poäng för förespråkare av välfärdskonton eller ett kontobaserat socialförsäkringssystem är dock att de skattemedel som behövs för att täcka upp för de konton som hamnar på minus vid arbetslivet slut vida understiger de skattemedel som idag används till det vanliga socialförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen. På så sätt utgör enligt förespråkarna det system de föreslår en rejäl besparing av skattepengar.

Mot detta resonemang kan emellertid en rad invändningar resas. En första sådan är att Fölster och Gidehag genomgående i sin debattartikel refererar till socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringen som ”bidragssystem”. Men att kalla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen för ”bidrag” är att missförstå de principer som dessa system vilar på. När Socialvårdskommittén på 1940-talet diskuterade utformningen av framtidens sjukförsäkringssystem ställdes det man kallade för understödslinjen mot socialförsäkringslinjen. Socialförsäkringslinjen segrade, och själva poängen med att ha en sjukförsäkring (eller en arbetslöshetsförsäkring) är att dessa är system för hjälp till självhjälp. Genom att bidra till försäkringen förvärvar den försäkrade en rätt till ersättning i händelse av sjukdom eller arbetslöshet – och detta är INTE ett bidrag (Se SOU 1944:15, s. 115ff) .

Denna invändning leder till en andra invändning. I sin behandling av olika slags kostnader för dagens socialförsäkringssystem och det föreslagna systemet med välfärdskonton behandlas kostnaderna för dagens system som skatter, medan skatter endast behövs för att täcka upp för de konton som hamnar på minus i det föreslagna systemet. Men de inbetalningar vi gör till dagens socialförsäkringssystem, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, är inte allt skatter. Rimligare och principiellt mer riktigt är att betrakta socialförsäkringsavgiften och arbetsmarknadsavgiften (åtminstone de delar som går till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen) som avgifter – som egentligen är löneutrymme som arbetstagarna har avstått för att omfattas av dessa försäkringar.

Dessutom kanske också inbetalningar till konton som hamnar på plus när sluträkningen görs kan betraktas som någon sorts skatt – om inte annat är det liksom i fallet med dagens socialförsäkring fråga om en obligatorisk avsättning av inkomst (tvångssparande om man så vill). Frågan är vilka kostnader de olika systemen innebär när man betraktar det som egentligen är en avgift till försäkringen som just en avgift och inte en skatt, eller det som egentligen är en form av tvångssparande som en skatt.

En annan viktig poäng för förespråkare av välfärdskonton eller kontobaserade socialförsäkringar är att detta system ger ökade incitament att bete sig så att man inte behöver använda sig av pengarna som hamnar på det egna kontot – eller i varje fall se till att det är på plus när man träder ut ur arbetslivet. Men även detta resonemang är av flera skäl problematiskt.

För det första är det i de allra flesta fall bortom individens kontroll att bestämma huruvida man blir eller inte blir arbetslös eller sjuk. Individen orsakar inte sin arbetslöshet. Individen görs arbetslös av sin arbetsgivare. Varken individen eller arbetsgivaren kan dock fullt ut bära risken och därmed kostnaderna för arbetslöshet. Det måste staten göra genom ett försäkringssystem.

När det gäller sjukförsäkringen är det visserligen sant att olika ersättningsnivåer har visat sig påverka i vilken utsträckning försäkringen används. Liknande resultat har visats för arbetslöshetsförsäkringen. Men samtidigt finns det inom sjukförsäkringen starka kontrollmekanismer för tillträde till försäkringen, och inom arbetslöshetsförsäkringen en karens på 45 dagar för dem som säger upp sig själva från ditt arbete. För att minska felaktig användning av försäkringarna, i den mån det förekommer, krävs andra slags insatser än ekonomiska incitament. Dessutom förefaller det långsökt att någon vid ett givet tillfälle skulle avstå från att bli sjuk eller arbetslös därför att hen vill hamna på plus i sitt välfärdskonto när hen träder ut ur arbetslivet någon gång i framtiden. Det är med andra ord högst tveksamt om de incitament som kan finnas med välfärdskonton alls har någon verkan på verkliga människor.

Fölster och Gidehag argumenterar också för att deras föreslagna kontobaserade system är mer rättvist än dagens system. Det som ska visa det är ett fiktivt exempel där en 21-åring som hankar sig fram mellan kortare anställningar och kvalificerar sig för a-kassa och kan få en lika hög (eller låg) ersättning som en ensamstående mamma som har arbetat i 15 år. I exemplet har 21-åringen även satt i system att gå mellan arbete och ersättning från trygghetssystemen.

Men, som sagt, arbetslöshet är oftast inte självvald och det finns en karens på 45 dagar i arbetslöshetsförsäkringen för den som säger upp sig själv. Därtill finns det tydliga krav på att aktivt söka arbete när man får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, och om den kontrollen sköts väl är det ingen sinekur att vara arbetslös.

Problemet idag är inte att kvalifikationsreglerna till arbetslöshetsförsäkringen är för generösa. Man kan tvärtom argumentera för att kvalifikationsvillkoren bör vara mer generösa, eftersom färre än hälften av alla öppet arbetslösa får någon ersättning alls. I den skissade modellen är det oklart hur de som har slut på kontot ska behandlas. Det sägs att de som inte kvalificerat sig bara får en grundersättning motsvarande dagens. Men dagens grundersättning i arbetslöshetsförsäkring förutsätter att man uppfyller arbetsvillkoret, det vill säga att man har arbetat åtminstone halvtid tidigare. Att få grundersättning utan att ha arbetat tidigare har starka drag av medborgarlön.

Det är också oklart vad orättvisan består i. Att en person som har arbetat en kortare tid får en lika hög ersättning som en person som har arbetat en längre tid behöver inte vara orättvist givet att båda har kvalificerat sig till försäkringen. Vi skulle nog inte anse det vara orättvist om en person som blir svårt sjuk tidigt i arbetslivet får samma ersättning från sjukförsäkringen som en person som blir svårt sjuk sent i arbetslivet om de i övrigt har samma villkor när det gäller lön och båda har kvalificerat sig till sjukförsäkringen. Givet att arbetslöshet är oförskyllt på samma sätt som svår sjukdom är det inte heller orättvist om någon som har arbetat en kortare tid får samma ersättning från arbetslöshetsförsäkringen som någon som arbetat en längre tid.

Ett allvarligt problem med den modell som Fölster och Gidehag skissar är dock att den kommer att hämma arbetskraftens rörlighet. Den som tar det säkra före det osäkra och stannar på sin arbetsplats länge kommer att ha pengar på sitt konto. Att pröva sina vingar genom att byta jobb är alltid förbundet med viss risk för arbetslöshet. Det betyder mindre pengar på kontot. Vår arbetsmarknad kommer att kräva ökad rörlighet, inte minskad. Därför behövs trygghetssystem som premierar att byta jobb, inte att låta bli.

Sammanfattningsvis finns det flera skäl att vara skeptisk till författarnas vurm för ett kontobaserat system. Välkommet är dock att de reser en debatt kring de principiella grunderna för dagens socialförsäkringssystem och vad vi egentligen ska ha systemen till. En sådan diskussion kan sätta fingret på de problem som faktiskt finns med dagens system och förhoppningsvis leda fram till kreativa lösningar som inte helt bryter med systemens grundläggande principer. Det är också välkommet att Fölster och Gidehag i sin debattartikel reser frågan om att allt fler kommer att behöva utbildningsinsatser mitt i livet och att trygghetssystemen står för nya utmaningar med uppkomsten av nya anställningsformer och sätt att organisera arbetet. Men det är tveksamt om välfärdskonton eller ett kontobaserat socialförsäkringssystem är svaret på dessa utmaningar.

Mats Essemyr

Mikael Dubois