Mikael Dubois

Sjukpenningtalet minskar – är det dags att pusta ut?

De senaste siffrorna på sjukfrånvarons utveckling från Försäkringskassan visar att sjukpenningtalet fortsätter att minska både för män och för kvinnor. Sjukpenningtalet för juli 2017 var 10,5 dagar, vilket kan jämföras med 10,8 i juli förra året. Mer konkret innebär det att antalet pågående sjukfall vid slutet av juli var 183 922, vilket kan jämföras med 196 511 pågående sjukfall i slutet av månad juli förra året 2016. Motsvarande utveckling kan också ses för ohälsotalet, som har minskar från 28,0 i juli 2016 till 27,0 för juli 2017. Det är glädjande att sjukpenningtalet – och sjukfrånvaron – minskar. Dessutom snabbare än vad som enligt regeringens prognoser krävs för att nå målet på ett sjukpenningtal på 9,0 dagar år 2020. Betyder det att det är dags att pusta ut och att problemen med den ökande sjukfrånvaron är lösta?

Det korta svaret är nej – många problem och frågor återstår att lösa. För det första visar en djupare analys av Försäkringskassans siffror att även om sjukpenningtalet har minskat både för män och för kvinnor är minskningen större för män (-3,3 procent) än för kvinnor (-1,8 procent).  Minskningen är med andra ord ojämnt fördelad mellan män och kvinnor – vilket är problematiskt och antyder att minskningen sannolikt inte beror på rejält förbättrade arbetsförhållanden inom kvinnodominerade sektorer där sjukfrånvaron har varit och är störst. Som TCO har visat i rapporten Friskt jobbat – allt att vinna, drabbas kvinnor i högre utsträckning än män av arbetsplatsrelaterade besvär såsom sömnsvårigheter, ont i nacke och axlar och svårigheter att släppa tankarna på jobbet.  Förekomst av anspänt arbete, arbete där kraven på arbetstagaren är höga samtidigt som hen inte har tillräckligt med resurser att möta kraven, är också högst inom kommunal sektor och landstingssektorn. För att åstadkomma en varaktig och reell nedgång i sjukfrånvaron och sjukpenningtalet måste arbetsmiljön och arbetsförhållandena bli bättre inom dessa sektorer och de yrkesområden som där är verksamma.

Försäkringskassans siffror visar också att även om sjukfrånvaron minskar totalt sett, har antalet och andelen sjukfall som pågår längre än ett år ökat.  I juli 2017 var antalet sjukfall som pågått i över ett år 71 930, vilket kan jämföras med juli 2016 då 63 398 sjukfall hade pågått i över ett år – en ökning på 13,5 procent. Försäkringskassan har i en tidigare analys av sjukfrånvarons utveckling (Kort analys 2017:2) visat att de långa sjukskrivningarna (här definierade som 2,5 år eller längre) började öka redan 2013 och att de därefter har fortsatt att öka.

Försäkringskassan lyfter fram flera förklaringar till ökningen. I takt med att sjukfrånvaron generellt har ökat sedan 2010 har även de långa sjukfallen ökat. En annan förklaring är förändrade diagnossammansättning, där framförallt sjukfrånvaro i psykiska diagnoser kraftigt har ökat sin andel av den totala sjukfrånvaron de senaste åren. Ytterligare en förklaring är att det har blivit svårare att få sjukersättning beviljat, så de personer som förut skulle ha fått tidsbegränsad sjukersättning stannar idag kvar i sjukförsäkringen och får sjukpenning.

Att den långa sjukfrånvaron ökar är oroande. Försäkringskassan har tidigare visat att psykisk ohälsa dominerar bland de långa sjukfallen. Och det är också olika former av psykisk ohälsa som är den vanligaste sjukskrivningsorsaken inom sektorer med en hög andel anspänt arbete. Samtidigt tycks dagens sjukförsäkring och rehabiliteringskedjan fungera dåligt för de som drabbas av psykisk ohälsa och blir sjukskrivna.

TCO har i rapporten Trampolin eller kvicksand? pekat på en polarisering i hur sjukförsäkringen och rehabilitering fungerar. För en stor del av tjänstemännen fungerar sjukförsäkringen som en trampolin – de får det stöd och den hjälp de behöver från Försäkringskassan och från sin arbetsgivare när det gäller rehabilitering och tillgång till företagshälsovård. Men det finns också en stor grupp för vilka sjukförsäkringen blir mer som kvicksand – de får inte det stöd de behöver från Försäkringskassan, och de får inte det stöd de behöver från arbetsgivare när det gäller rehabilitering och tillgång till företagshälsovård.

Sannolikheten – eller risken – att tillhöra den senare gruppen ökar om den sjukskrivne är kvinna, har ett anspänt arbete och drabbats av psykisk ohälsa. Därtill visar TCO i rapporten att det förebyggande arbetet fungerar sämre för de som drabbas av psykisk ohälsa – framförallt anger en stor andel av de som drabbats av psykisk ohälsa att de inte fått hjälp från företagshälsovården tiden innan sjukskrivningen fast de hade behövt hjälp. Över 40 procent av de som blev sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa angav att de inte fått hjälp från företagshälsovården fast de hade behövt det, vilket kan jämföras med omkring 20 procent för andra diagnoser.  För att varaktigt få ned den långa sjukfrånvaron måste denna polarisering hejdas genom ett bättre förebyggande arbete när det gäller psykisk ohälsa och att förhindra att de som blir sjukskrivna fastnar i kvicksanden.

Att sjukpenningtalet och sjukfrånvaron minskar beror också delvis på att Försäkringskassan har blivit striktare i sina bedömningar vid rehabiliteringskedjans tidsgränser – framförallt när den sjukskrivnes arbetsförmåga prövas mot arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden efter 180 dagars sjukskrivning. Att Försäkringskassan genomför de bedömningar som föreskrivs är givetvis välkommet – sjukförsäkringens legitimitet och trovärdighet bygger på att det är de som har rätt till ersättning från försäkringen som får ersättning.

Samtidigt måste Försäkringskassans bedömningar vara väl underbyggda och tydligt kommunicerade till dem som bedömningarna berör. Försäkringskassans tillsynsmyndighet, inspektionen för socialförsäkringar (ISF), har dock visat att det finns brister i Försäkringskassans bedömningar. TCO-förbunden har också mött allt fler medlemmar som vittnar om att Försäkringskassan fattar beslut om att dra in sjukpenningen utan att ta hänsyn till underlag från den behandlande läkaren eller att rehabilitering pågår och där det tycks finnas goda möjligheter till återgång i arbete. För många av TCO-förbundens medlemmar kommer också beskedet om att rätten till sjukpenning dras in som en blixt från en klar himmel, vilket är allvarligt då det är viktigt att den enskilde ges möjlighet att komplettera Försäkringskassans beslutsunderlag och även kunna vidta åtgärder för att exempelvis kunna skydda sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI) innan sjukpenningen upphör.

Att sjukpenningtalet och sjukfrånvaron minskar är glädjande – men innan Försäkringskassan och regeringen drar alltför stora växlar på de senaste siffrorna bör vi analysera mer vad denna utveckling beror på och vad siffrorna egentligen betyder. En nykter analys av läget är inte att kasta smolk i bägaren utan att hålla huvudet kallt och inte rusa iväg. Som Försäkringskasan också själv påpekar återstår mycket arbete för att förebygga ohälsa ute på arbetsplatserna – och här kan man inte göra annat än hålla med.