Mikael Dubois

Ingen fungerande sjukförsäkring utan en fungerande hälso- och sjukvård

Riksrevisionen visar i sin senaste rapport Bedömning av arbetsförmåga vid psykisk ohälsa att det finns påtagliga brister i bedömningen av arbetsförmåga vid psykisk ohälsa och tydligheten i de krav och förväntningar som Försäkringskassan har på läkare och deras roll i denna bedömning. Samtidigt har andelen sjukskrivna med psykisk ohälsa som grund för sjukskrivningen ökat stadigt. Därför är det nu hög tid att sätta fokus på bedömningen av arbetsförmåga och hur Försäkringskassan och Hälso- och sjukvården konkret kan säkerställa rättssäkra och likformiga bedömningar. Men också hur hälso- och sjukvården kan få rätt förutsättningar att uppfylla de krav och förväntningar som ställs av Försäkringskassan och samhället när det gäller sjukskrivningsprocessen.

Riksrevisionens rapport, som bygger på intervjuer med läkare och personer inom Försäkringskassan och Socialstyrelsen, pekar på en rad svårigheter och brister i bedömningen av arbetsförmåga. Försäkringskassans förväntningar på innehållet i läkarintygen varierar med handläggare, vilket givetvis gör det svårt för de läkare som skriver intygen att veta vad som efterfrågas. Många läkare anser också att Försäkringskassan har orealistiska förväntningar på läkarnas möjligheter att fastställa den försäkrades funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar, och en prognos för hur länge sjukskrivningen kan tänkas pågå.

Försäkringskassan efterfrågar också många gånger observationer av funktionsnedsättningar och symptom, vilket är svårt när det gäller psykisk ohälsa. Att en försäkrad lider av sömnsvårigheter och ångest kan sällan observeras under ett möte på 5-10 minuter. Istället får läkaren utifrån den försäkrades egen berättelse om sina besvär göra en bedömning av den försäkrades hälsotillstånd och sätta en diagnos och utifrån detta bedöma funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar.

Samtidigt anger många läkare i rapporten att deras förutsättningar att uppfylla de förväntningar som Försäkringskassan ställer på deras bedömningar är små. Många läkarbesök är mycket korta, vilket innebär omkring 5 – 10 minuter effektiv tid med patienten. Som alla förstår är det svårt att hinna med så mycket på 5-10 minuter.

Många patienter möter också ofta nya läkare i kontakterna med hälso- och sjukvården. Det saknas en kontinuitet, vilket försvårare både för läkaren och patienten. Läkaren ställs inför kravet att  på ett par minuter ställa diagnos och göra en bedömning av komplexa förhållanden som egentligen borde ta betydligt mer tid i anspråk. Läkare möter också ofta patienter som har fått en sjukskrivning av en annan läkare, och det kan då vara svårt att bilda sig en egen uppfattning om patientens situation och än mer att gå emot den tidigare läkarens rekommendationer kring sjukskrivning.

Patienten å sin sida möter många gånger nya läkare vilket försvårar skapandet av en relation med läkaren som bygger på tillit och kunskap om det enskilda fallet. Det är också påfrestande att vid nästan varje läkarbesök börja om från början och berätta om sin situation, vilket ofta innebär att man måste utelämna sig till läkaren och berätta om personliga och känsliga situationer och upplevelser.

Läkarna beskriver också i rapporten svårigheterna med att förena rollen som behandlande läkare som ska sätta patientens intressen främst och vara ett stöd för patienten, och rollen som medicinskt sakkunnig som bedömer arbetsförmåga och utfärdar läkarintyg i sjukskrivningsärenden. Dessa dubbla roller kanske är särskilt problematiskt när det gäller psykisk ohälsa där behandling i högre utsträckning än inom annan slags ohälsa bygger på en tillitsfull relation mellan läkare och patient och att patienten litar på läkaren och vågar berätta hur han eller hon känner sig och upplever sin situation.

Riksrevisionen vill se ytterligare översyn av Försäkringskassans modell för försäkringsmedicinsk analys med fokus på DFA-kedjan när det gäller psykiatriska diagnoser, dvs att först ställa diagnos och därefter fastslå vilka funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som följer av diagnosen. Att en sådan översyn behövs framgår klart av Riksrevisionens rapport.

Men det behövs mer än så för att komma tillrätta med de brister som lyfts fram i rapporten.  Framförallt måste hälso- och sjukvården ges förutsättningar och resurser att utöva sin professionalitet och på ett seriöst sätt bidra till sjukskrivningsprocessen. I klartext torde det innebära mer tid för möten mellan patient och läkare och en ökad kontinuitet mellan läkare och patient så att de får tid till att bygga upp en tillitsfull relation och att läkaren kan använda sin professionalitet för att bedöma patientens situation. Men också att läkare som bedömer psykisk ohälsa ges möjlighet att tillsammans med andra läkare och specialister diskutera symptom och hur man som läkare bör bedöma olika symptom och vilka åtgärder som är att rekommendera. Även om olika läkare kommer att ha olika åsikter kring detta är det centralt för likformigheten och rättssäkerheten i sjukskrivningsprocessen att det inom läkarprofessionen finns en någotsånär konsensus kring hur psykisk ohälsa ska bedömas och hur sådan ohälsa kan påverka individen.

Att läkare som möter patienter med psykisk ohälsa har möjlighet att tillsammans med andra läkare diskutera hur man bör förhålla sig till psykisk ohälsa kanske också kan erbjuda ett sätt att lösa läkarens rollkonflikt mellan att vara behandlande läkare och samtidigt medicinskt sakkunnig genom att läkaren då kan hänvisa till att dessa diskussioner och – så att säga – inte helt själv behöver klä skott för att neka sjukskrivning i de fall läkaren bedömer att sjukskrivningen inte är att rekommendera (även om nu det försäkringsmedicinska beslutsstödet delvis fyller denna roll redan idag).

Att fokusera på Försäkringskassan och samverkan och kommunikation mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvården är viktigt, men också att fokusera på hälso- och sjukvården och dess förutsättningar att möta de krav som ställs på den. Då handlar det om resurser så att läkare får tid att göra professionella bedömningar, kontinuitet i relationerna mellan patient och läkare men också att hälso- och sjukvården ska vara en attraktiv arbetsplats där de som nu jobbar vill stanna kvar och än fler söka sig till.