Mikael Ruukel

”Building a future with decent work” – ILO:s årliga världskonferens är igång

Under parollen ”Building a future with decent work” drog FN-organet ILO:s årliga världskonferens (ILC) igång i måndags. Med tanke på de stora frågor som behandlas, så sker konferensen lite oförtjänt i skymundan. Totalt har nästan 4000 representanter för fack, arbetsgivare och regeringar från 187 länder samlats för att under två veckor arbeta fram ILO-konventioner och granska anklagelser om konventionsbrott. På agendan i år finns bland annat diskussioner kring arbete och migration, arbetets/arbetslivets betydelse för samhällen som övergår från krig till fred, samt den återkommande s.k. applikationskommittén som diskuterar och granskar vissa utvalda fall av konventionsbrott. Själv kommer jag att delta i applikationskommittén för TCO:s räkning. Till vardags är jag jurist och internationell sekreterare på TCO:s medlemsförbund Vision.

ILC handlar till större del om politik än om juridik och det gäller att anpassa sina förväntningar utifrån det. Applikationskommittén är ingen domstol – även om det självklart finns ett moment av att ställa den anklagade regeringen ”till svars” för sina tillkortakommanden, så är det ingen rättvisa som kommer att skipas och processen resulterar inte i någon dom.

ILO är unikt som FN-organ eftersom det är trepartssammansatt: det består av representanter från fack, arbetsgivare och regeringar. Det kan vara både en svaghet och en styrka. Svaghet genom att det ofta blir tungrott att uppnå enighet och att enigheten ofta begränsas till ”minsta gemensamma nämnare”, men samtidigt en styrka eftersom de resultat man faktiskt åstadkommer får stark legitimitet. Applikationskommittén kommer alltså inte fram till någon dom, men enas om en rekommendation till den regering som anklagas för konventionsbrottet.

En annan sak som kan svida rättvisepatoset är att det endast är tjugofyra av alla hundratals anmälningar till ILO som slutligen väljs ut för att granskas av applikationskommittén. Dessa tjugofyra ärenden väljs ut genom förhandlingar mellan fack- och arbetsgivarsidan. Det är lätt att tycka att de tjugofyra som ska väljas ut måste vara de som avser de allvarligaste konventionsbrotten – de brott som innebär slavarbete, barnarbete, attacker mot fack och fackföreträdare – men förhandlingarna är dels mycket politiserade och dels bör det finnas en spridning mellan olika regioner och olika konventioner. Just därför är det lätt att förstå besvikelsen hos de fack vars ärenden inte hamnar på den slutliga listan. Igår fastställdes den slutliga listan för årets konferens, och det fanns åtskilliga fackrepresentanter som blev mycket besvikna. Om listan istället hade gällt de ”24 mest utsatta länderna” så skulle listan definitivt ha sett annorlunda ut.

Bland de länder som slutligen valdes ut kan man konstatera att det finns en stor övervikt vad gäller konventionerna 87 (8 st), 182 (3 st) och 29 (3 st). Konvention 87 gäller föreningsfrihet och rätten att organisera sig, konvention 182 handlar om de värsta formerna av barnarbete och konvention 29 gäller tvångsarbete.

Under ILC kommer jag att gästblogga här på utredarna.nu. Jag kommer även att skriva på Visionbloggen om du vill läsa mina mer personliga reflektioner.