Mikael Sandström

Nej till skärpt amorteringskrav. Detta är skälet.

TCO avstyrker Finansinspektionens förslag om skärpt amorteringskrav för hushåll med höga skuldkvoter. Skälet är att förslaget ytterligare skulle höja inträdeshindren på bostadsmarknaden och minska rörligheten. Därmed försämras också rörligheten på arbetsmarknaden. De grupper som främst drabbas är unga som vill köpa sin första bostad och äldre som vill flytta från en stor bostad till en mindre, men som då måste ta ett nytt bostadslån.

På en fungerande bostads- och lånemarknad är det rimligt att en ung person som för första gången köper en bostad till stor del lånefinansierar sitt köp. Eftersom inkomster i allmänhet ökar med ökande ålder, så länge man är yrkesverksam, är det också rimligt att en persons sparande är lågt, eller till och med negativt, i ung ålder för att därefter öka och vara som högst under den mest produktiva delen av det yrkesverksamma livet. Redan det nuvarande amorteringskravet tvingar istället även en ung person med låg inkomst men med goda förutsättningar att i framtiden få goda inkomster att amortera betydande belopp. Kravet samverkar med bolånetaket till att fördröja eller förhindra ungas inträde på bostadsmarknaden. Eftersom amorteringskravet endast omfattar bolånekrediter finns dessutom en risk att amorteringarna kommer att finansieras med andra lån, med högre ränta och sämre villkor. Kravet riskerar med andra ord att motverka sitt syfte.

Amorteringskravet kan också leda till att äldre personer väljer att inte flytta till ett mindre och mer anpassat boende. Eftersom äldre lån inte omfattas av amorteringskravet så träffas inte personer som bott länge i samma fastighet av kravet. Den som däremot säljer sin bostad och köper en ny, kommer att tvingas amortera i enlighet med amorteringskraven eftersom lånen för den nya bostaden betraktas som nya lån och träffas av amorteringskravet. Därigenom leder amorteringskravet till minskad rörlighet på bostadsmarknaden.

Särskilt märkligt kan kravet slå mot äldre som har låga inkomster men positiv nettoförmögenhet. Det är rimligt att äldre personer väljer att ha högre belåning än strikt nödvändigt av sin bostad för att möjliggöra högre konsumtion. Så länge nettoförmögenheten är positiv är det inte ett samhällsekonomiskt problem, utan tvärtom helt i enlighet med hur vi tror att sparande bör utvecklas över en livscykel, med negativt nettosparande under unga år, positivt nettosparande under de yrkesaktiva åren och åter ett negativt nettosparande under slutet av livet. Amorteringskravet kommer istället att tvinga äldre personer med låg inkomst att öka sitt sparande och minska sin konsumtion, även om nettoförmögenheten är positiv. Amorteringskravet tvingar äldre att spara till arvet.

TCO delar Finansinspektionens oro för de risker som är kopplade till hushållens skulder och utvecklingen på fastighetsmarknaden men menar att åtgärderna bör riktas in mot de grundläggande orsakerna till obalanserna. Inte minst bör skattesystemet utformas så att det inte gynnar skuldsättning. Ränteavdragen bör trappas ned och den kommunala fastighetsavgiften bör höjas, så att bostadens värde får ett större genomslag i beskattningen. Det finns också anledning att utvärdera Riksbankens mycket expansiva penningpolitik.