Mikael Sandström

Budgetdebatten: Strid om verkligheten istället för lösningar på framtidsproblem

Jag har läst regeringens budgetproposition och lyssnat på budgetdebatten i riksdagen. Det ger skäl till några reflexioner.

Regeringen ger en optimistisk bild av svensk ekonomi. Skatteintäkterna ökar, arbetslösheten och sysselsättningen sjunker och tillväxten är god. Finansministern berömmer sig om att kunna satsa på omfattande reformer samtidigt som statsskulden amorteras. TCO har, i en sammanfattande bedömning, givit budgeten godkänt. Inte minst är satsningarna på högskoleplatser och utbyggd yrkeshögskola välkomna och strukturellt riktiga. Konjunkturinstitutet har, i sin kommentar av budgetpropositionen, lyft fram budgetens satsningar på de arbetsmarknadsnära utbildningarna, som särskilt positiva. Konjunkturinstitutet bedömer att dessa satsningar är betydelsefulla, inte minst för att möta det utbildningsbehov som blivit följden av det tidigare stora inflödet av flyktingar.

Det är också positivt att regeringen förenklar anställningsstöden – välkommet och inte en dag för tidigt – samt att man i många små steg arbetar för att förbättra insatserna för att hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden. Arbetet med, bland annat, matchningsaktörer och bemanningsföretag har i stora drag passerat under radarn, kommer inte att producera drastiska eller omedelbara resultat, men är för den skull inte mindre viktigt.

I budgeten finns också förslag som är bra ur fördelningssynpunkt. Det gäller inte minst det höjda barnbidraget och förbättrade underhållsstödet. Höjda anslag till kommuner och landsting samt till ett antal statliga myndigheter bidrar till att stärka viktiga offentliga verksamheter.

Med detta sagt är det svårt att inte beklaga att regeringen försitter möjligheten att nu genomföra strukturella reformer. Taket bör lagas när solen skiner, men trots att finansministern ser få moln på himlen, saknas viktiga insatser som skulle förbättra ekonomins långsiktiga funktionssätt. TCO har betonat betydelsen av en bred skattereform som sänker skatten på arbete och höjer skatten på konsumtion och miljöskadlig verksamhet. Mot bakgrund av de låga räntorna och överhettningstendenserna på bostadsmarknaden är läget lämpligt för att trappa ned ränteavdragen och höja beskattningen av fastigheter.

Satsningarna på kommuner och landsting är av allt att döma nödvändiga och riktiga, men i budgeten finns få åtgärder som hanterar de långsiktiga strukturella problemen inom offentlig sektor. Kraven på många offentliga verksamheter växer, samtidigt som personalen är hårt pressad. Bekymret är att regeringens lösning – mer pengar – bara räcker en mycket begränsad väg för att lösa dessa problem. Poliser, sjuksköterskor, socialsekreterare, lärare och kuratorer kan inte läggas i en kopiator. Utan verkningsfulla åtgärder för att förbättra personalförsörjningen i offentlig sektor kommer aldrig så stora anslagshöjningar i bästa fall endast ge temporär lindring.

Regeringens val att utforma betydande delar av tillskotten till kommuner och landsting som riktade bidrag riskerar också att försvåra nödvändiga prioriteringar. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har pekat på att riktade statsbidrag med detaljerade villkor kan leda till höga administrativa kostnader och försvåra långsiktig planering. Därmed försvåras arbetet i kommuner och landsting och ute i verksamheterna. Statlig detaljstyrning kan leda till att resurserna inte används där de gör störst nytta.

Det finns också skäl att lyfta fram att regeringen väljer att lägga en expansiv budget, samtidigt som den i budgetpropositionen påpekar att resursutnyttjandet i ekonomin är högt och dessutom kommer att förstärkas ytterligare under 2018. Regeringens avvägning av finanspolitiken brukar oftast kritiseras, antingen för att vara för stram eller för expansiv. Inte sällan kommer kritiken från båda hållen, från olika bedömare och grupper. Om kritiken från de båda hållen är ungefär lika stark, så kanske regeringen har träffat rätt. Just i år tyck dock nästan alla bedömare vara eniga om att regeringen sticker ut i sin positiva bedömning av ekonomin och att den lägger en väl expansiv budget. Tillsammans med riksbankens extrema lågräntepolitik riskerar den expansiva finanspolitiken att bygga upp obalanser och förvärra de överhettningstendenser som vi redan nu ser i ekonomin.

Om budgetdebatten ger någon föraning om hur valåret kommer att gestalta sig så är det också någonstans där som konflikten mellan partierna om den ekonomiska politiken kommer att befinna sig. Till stor del kommer kampen att röra verklighetsbeskrivningen, snarare än om förslag för att lösa viktiga samhällsproblem. Regeringen och Vänsterpartiet kommer att betona att regeringens satsningar – eller investeringar, som man nu väljer att kalla statsutgifterna – ger jobb och utbildning, förbättrar den offentliga sektorn, leder till bättre miljö och ökar jämlikheten. Oppositionen kommer att kritisera bristen på strukturreformer, hävda att regeringen eldar på med för stora offentliga utgifter och aldrig sänker skatterna för personer som arbetar.

Statens finanser kommer att vara en viktig del i striden om verkligheten. Finansministern vill gärna betona hur underskott i statens finanser vänts i överskott, medan Allianspartierna vill hävda att detta beror på högkonjunkturen och att regeringen borde vara mer återhållsam. Partierna kommer också att strida om vem som brutit värst mot budgetreglerna. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, Ulf Kristersson, tog i debatten upp Socialdemokraternas agerande 2013, när ett skatteförslag ”bröts ur” budgeten under behandlingen i riksdagen. Finansminister Magdalena Andersson anklagade å sin sida Alliansen för att genom hot om misstroendeförklaring ha undergrävt den ordnade budgetprocessen och betonat att Socialdemokraterna aldrig i riksdagen skulle bidra till att försvaga statens finanser.

Allianspartierna kritiserade också Socialdemokraterna för att ge Vänsterpartiet för stort inflytande över budgeten medan Socialdemokraterna kvitterade med att Moderaterna öppnat för inflytande av Sverigedemokraterna. Även i den ekonomiska debatten framtonar frågan om i vilken sorts regeringsalternativ som partierna kan tänka sig att medverka. Allianspartierna lyfter också gärna fram Miljöpartistiska förslag – ”Bolunds bäversafari” som man använder för att illustrera momssänkningen för naturguider – medan Miljöpartiet gärna beskriver Moderaternas, och Alliansens, politik som en rad ”gammelmoderata” förslag som leder till sämre miljö och sämre jämlikhet.

Debatten om budgetpropositionen för 2018 kan på sätt och vis sägas inleda valåret. Propositionen är regeringens sista chans att leverera sina vallöften och visa väljarna varför den förtjänar förnyat förtroende. Mot den bakgrunden kan man möjligen förvånas över att budgetdebatten var så pass lugn. Det var vid få tillfällen som det hettade till.

Under de kommande veckorna kommer oppositionspartierna att leverera sina skuggbudgetar. Möjligen kommer konfliktlinjerna inför valet då att bli tydligare. Risken finns dock att striden även fortsatt mer kommer att handla mer om vilken beskrivning av dagens verklighet som väljarna delar än vilken framtid för Sverige som vi önskar.