Mikael Sandström

Några tankar om inkomstspridning

I måndags deltog jag vid en debatt arrangerad av Nationalekonomiska föreningen om inkomstfördelningens utveckling, i Sverige och i Världen. Det var en spännande diskussion med Jesper Roine, verksam vid SITE på Handelshögskolan, och Katinka Hort från Finansdepartementets fördelningspolitiska enhet.

Vi pratade bland annat om att Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Materiell fattigdom existerar knappt och är ovanligare än i något annat EU-land, med undantag för Luxemburg. Till skillnad från i till exempel USA har även låginkomsttagare fått del av de senaste decenniernas tillväxt genom höjda inkomster. Vi klarade finanskrisen utan dramatiskt ökande inkomstklyftor. Samtidigt har inkomstspridningen ökat trendmässigt sedan 1990-talet och grupperna med de allra högsta inkomsterna har dragit ifrån. Kraftigt ökade kapitalinkomster, inte minst till följd av höjda fastighetspriser, har lett till ökade skillnader både i inkomst och levnadsstandard.

Vi var överens om att det är svårt att mäta inkomstklyftor. Man kan beräkna den så kallade ”gini-koefficienten”, som ger ett mått från 0 till 1 där 0 innebär att inkomster fördelas helt lika och 1 att de rikaste har allt. Man kan titta på relativ fattigdom – ofta hur många som har under 60 procent av medianinkomsten – på absolut fattigdom – hur många som har under en viss inkomst – eller på ”materiell deprivation” – hur många som, till exempel, inte kan äta måltider med kött minst två gånger i veckan, inte har tvättmaskin eller tillgång till telefon och tillräcklig uppvärmning av bostaden.

Beroende på hur man mäter får man olika svar. Därför lämpar sig fördelningspolitik dåligt för en populistisk debatt. Kvällstidningsrubrikerna om ”vem som vinner och vem som förlorar på regeringens budget” förvirrar mer än de förklarar. Jag tror att vi bör fokusera på det som kan bli riktigt farlig för sammanhållningen i samhället. Det är inte farligt att Ingvar Kamprad, Zlatan Ibrahimovic eller Markus ”Notch” Persson blir riktigt rika, men det är skadligt om känslan sprider sig att det finns en elit som inte bidrar, eller till och med smiter undan. Rika människor eller företag som gömmer pengar i skatteparadis eller utnyttjar kryphål i skattereglerna för att slippa betala skatt skapar vrede. Det får heller inte bli så att stora grupper i samhället känner att de inte kan komma någon vart, att hur man än anstränger sig så kan man inte få det bättre. Ännu värre är det om vissa grupper i praktiken befinner sig helt utanför samhället.

Den viktigaste uppgiften för våra förtroendevalda under kommande år är att försöka bevara den skandinaviska tilliten. Upprepade mätningar visar att människor i Sverige litar på varandra. Samhällskontraktet är starkt. För att bevara det krävs vanlig, gnetig politik. Vi måste bevara den trygghet i omställning som förklarar att Sverige varit öppet och alltid välkomnat tekniska framsteg och förändring. Vi måste reformera skattesystemet så att det bättre främjar tillväxt och rimlig omfördelning; skatten på arbete måste bli lägre så att det lönar sig att fortbilda sig och att ta ansvar; skatten på konsumtion och fastigheter måste bli högre för att finansiera välfärden; skatterna måste förändras så att bostadsmarknaden fungerar bättre. Slutligen måste den offentliga sektorn fungera. För att ge alla invånare goda livsbetingelser är det viktigare med en väl fungerande vård och skola än ekonomiska transfereringar. Fungerar inte polis och rättsväsende, så fungerar ingenting annat heller.

Politik är inte atomfysik. Det är ofta ganska enkelt att se vilka problem som behöver lösas. Men att hitta lösningar kräver seriös analys som syftar till att belysa problem, inte till att bekräfta sina egna fördomar.