Per Hilmersson

Har IMF och Världsbanken äntligen sett ljuset?

Under de senaste decennierna har den ekonomiska ojämlikheten kontinuerligt ökat i OECD-länderna. Det är en av de främsta orsakerna bakom den ökade protektionism, nationalism och populism som vi ser prov på idag i form av bland annat Brexit och Trump. Och kanske snart Le Pen.

Denna mörka bild målades upp av flera av representanterna för Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken vid ett möte med en delegation från Världsfacket i Washington förra veckan. Ledande företrädare för de två internationella finansinstitutionerna uttryckte en stark oro över det multilaterala samarbetets framtid och pekade, kanske omedvetet, mot Vita huset bara några kvarter bort. Man menade att det finns en risk att tilltron till demokratiska institutioner och multilaterala organ kommer att fortsätta minska, och därmed chanserna att lyckas upprätthålla den fred ur vilken de två institutionerna bildades.

IMF och Världsbanken bildades i slutet av det andra världskriget i syfte att bidra till skapa en hållbar global ekonomisk utveckling och därmed fred. Banken fick i huvuduppdrag att ekonomiskt stödja återuppbyggnaden av krigshärjade länder. IMF fick bland annat i uppgift att övervaka och ge råd om den ekonomiska utvecklingen på global och nationell nivå samt att uppmuntra till avskaffandet av handelshinder. Det IMF kanske är mest känt för dock är utlåningen av valuta till länder i ekonomisk kris – lån som är villkorade med strukturanpassningar.

IMF:s (och Världsbankens) strukturanpassningsprogram har dock i många fall inneburit omfattande liberaliseringar och avregleringar samt kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter och mer regressiva skattesystem i de låntagande länderna. Denna ”Washington Consensus”-politik har anklagats för att ha lett till ökad ojämlikhet, fattigdom och sämre arbetsvillkor. Åtgärderna har ibland även genomförts utan förankring i nationella demokratiska strukturer eller hos arbetsmarknadens parter.

När den globala finanskrisen, som startade 2008, slog till mot EU ingick IMF i en trojka tillsammans med EU-kommissionen och Europeiska centralbanken för att ge lån och krediter till krisdrabbade euroländer. I förhandlingarna ställde trojkan krav på omfattande minskningar av offentliga utgifter, lönesänkningar och mer flexibla arbetsmarknadslagar. Kollektivavtal urholkades och de fackliga organisationernas inflytande försvagades. Det mest kända exemplet är Grekland, där dramat är långt ifrån över. TCO har upprepade gånger, bland annat genom Europafacket, framfört kritik mot trojkans metoder.

Det har under längre tid rått en samsyn bland ekonomer om att ”the Washington Consensus” har misslyckats. IMF och Världsbanken har felaktigt sett jobbskapande som ett automatiskt resultat av tillväxtskapande åtgärder så länge rättigheter och skydd för arbetstagarna hålls till ett minimum. Men de förväntade resultaten av strukturreformerna och åtstramningarna, i form av ökad tillväxt och sysselsättning, har inte infunnit sig. Varken IMF eller Världsbanken har på ett tillfredsställande sätt tagit i beaktande olika länders särskilda situation och frågan om hur globaliseringens vinster fördelas inom de enskilda länderna har varit av underordnad betydelse.

På senare år har dock Washington-institutionernas ståndpunkt ändrats – i alla fall på analytisk nivå. I sin ”World Development Report 2013: Jobs” slog Världsbanken hål på myten om att det finns en koppling mellan svagt arbetstagarskydd och stark jobbtillväxt. Rapporten konstaterade istället att högre minimilöner och vissa arbetsmarknadsregleringar minskar den ekonomiska ojämlikheten. Rapporten visade också att minimilönernas effekter på sysselsättningen vanligtvis var ”små eller [statistiskt] insignifikanta (och i vissa fall positiva).” Rapporten uttryckte därför starkt stöd för respekten av arbetstagarnas rättigheter och föreslog att Världsbankens projekt skulle betraktas genom en ”jobs lens” för att skapa positiva effekter på arbetsmarknaden.

År 2015 publicerade analytiker på banken en manual för arbetsmarknadsregleringar som förespråkar tillräckligt höga nivåer för minimilön, anställningsskydd och arbetslöshetsförsäkring. Man rekommenderade även att ILO och arbetsmarknadens parter ska involveras vid arbetsmarknadsreformer.

Det är dock fortfarande oklart om och i så fall hur Världsbanken har översatt dessa analyser och rekommendationer till praktiska åtgärder i sin dagliga verksamhet.

För IMF har skiftet i det analytiska tankesättet varit mer ojämnt. År 2010 startades ett gemensamt arbete med FN:s arbetslivsorgan ILO med att ta fram strategier för jobbskapande tillväxt och för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Men IMF hoppade av projektet efter ett par år och satte istället en motsatt strategi i verket i de krisdrabbade euroländerna.

De senaste tre åren har dock IMF producerat ett flertal forskningspapper som demonstrerar inkomstskillnadernas negativa effekt på tillväxt och ekonomisk stabilitet. En viktig bidragande orsak bakom den ökande ojämlikheten står att finna i avreglerade arbetsmarknader och en minskad organisationsgrad och kollektivavtalstäckning, menar en IMF-studie. Strukturer för partssamverkan har betydelse för inkomstfördelningen. Ju högre facklig organisationsgrad i ett land desto lägre ojämlikhet.

I sin senaste upplaga av ”World Economic Outlook” (2016) varnar dessutom IMF för att endast en liten del av världens befolkning upplever att frihandel är positiv. Rapporten uppmanar därför beslutsfattare att hantera frihandelns negativa effekter för arbetstagarna genom effektivt stöd till vidareutbildning, kompetensutveckling samt yrkesmässig och geografisk rörlighet.

Givet denna positiva utveckling på forskningsfronten i IMF och Världsbanken, och den negativa politiska utveckling vi ser idag kändes det som en mycket lämplig tidpunkt för mötet i Washington. Mötena skedde under ”Chatham House rules” vilket innebär att deltagarna inte får citera någon talare i efterhand. Men det var kanske därför som diskussionerna blev så öppna och ärliga.

Vi i den fackliga delegationen var noga med att lyfta fram och peka på oförenligheten mellan IMF- och banktjänstemännens forskningsresultat och de konkreta åtgärder som institutionerna fortfarande vidtar. Analysen är rätt, men inte politiken. Ännu.

IMF och Världsbanken bör nu främja investeringar i utbildning och omställning samt i strukturer för partssamverkan. Det är genom kompetensutveckling, goda arbetsvillkor och fackligt inflytande som en mer inkluderande tillväxt kan skapas. Och därmed stärka förutsättningarna för öppenhet, demokrati och fred.