Per Hilmersson

Valet i Österrike – en unik partsmodell ifrågasatt

Efter parlamentsvalet i söndags väntas Österrike få en ny förbundskansler i form av Sebastian Kurz, ledare för det österrikiska konservativa folkpartiet, ÖVP. Kurz för nu samtal med både det socialdemokratiska SPÖ och högerextrema och EU-kritiska FPÖ (österrikiska frihetspartiet) om regeringsunderlaget. Det lutar åt en upprepning från 1999 då ÖVP och Jörg Haiders FPÖ tillsammans formade regering, även om SPÖ då blev störst i valet.

Sebastian Kurz vann valet på ett program om att begränsa invandringen och invandrares tillgång till socialförsäkringssystemet. Men även om att urholka det system för arbetsmarknadsrelationer som växt fram i Österrike under 70 års tid. Det österrikiska facket befarar en mandatperiod präglad av en fullskalig attack mot landets unika partsmodell.

Den österrikiska partsmodellen – eller Sozialpartnerschaft (”socialt partnerskap”) som det kallas i Österrike – är bygd på den korporativistiska principen att det måste finnas en balans mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen genom särskilda organ. Denna princip slogs fast i Österrikes institutionella system efter det andra världskriget då det fanns ett behov av nationellt samförstånd vad gäller återuppbyggandet av landets ekonomi och infrastruktur.

Partsmodellen i Österrike består av fyra organisationer:

  1. ÖGB (Österreichischer Gewerkschaftsbund), landets enda fackliga centralorganisation, som bildades år 1945. ÖGB är inte formellt kopplat till något politiskt parti men har egna politiska grupperingar, varav de största är den socialdemokratiska och den kristdemokratiska. Medlemskap i ÖGB är frivilligt och organisationsgraden ligger på 28 procent. ÖGB är part i kollektivavtalsförhandlingar och sluter avtal med de ”ekonomiska kamrarna” (WKO), se nedan.
  2. Den federala arbetarekammaren, AK (Arbeiterkammer). Skapades 1920 efter krav från arbetstagarsidan att ha en liknande representation som industrin (som hade WKO, se nedan). AK representerar de anställdas sociala, ekonomiska, yrkesmässiga och kulturella intressen. AK utför även viss forskning och ger juridiskt stöd för sina medlemmar. Medlemskap i AK är obligatoriskt för alla anställda i Österrike, med undantag för vissa grupper inom den offentliga sektorn. Medlemsavgiften utgörs av 0,5 %, som dras automatiskt av på lönen.
  3. Den federala ekonomiska kammaren, WKO (Wirtschaftskammer), representerar alla Österrikes företag. Medlemskapet är obligatoriskt. Sluter kollektivavtal med ÖGB:s medlemsförbund.
  4. Jordbrukskammaren.

Det österrikiska sociala partnerskapet brukar liknas vid ett system av deltagandedemokrati som löper parallellt med den parlamentariska demokratin. Genom partnerskapet har arbetsmarknadens parter haft ett stort inflytande över den politiska utvecklingen i Österrike, inte bara vad gäller villkoren på arbetsmarknaden, utan även sysselsättningspolitik, ekonomisk tillväxt och monetär stabilitet.

När Österrike gick med i EU 1995, samtidigt som Sverige, kom parterna och regeringen överens om att den österrikiska institutionaliserade samförståndsandan skulle även gälla i Bryssel. Arbetsmarknadsparterna sitter därför i samma byggnad som Österrikes ständiga EU-representation (ambassad) och har en observatörplats i rådsarbetsgrupperna, vilket är unikt. Österrike skiljer sig på detta sätt från Sverige och övriga nordiska länder vars arbetsmarknadsparter bestämmer löner och arbetsvillkor på arbetsmarknaden, men som i övrigt inte är så involverade i den statliga styrningen och beslutsprocesser.

Partsmodellen har levererat stabilitet och kontinuitet, även om utmaningarna på senare tid har varit betydande genom ökad decentralisering av kollektivavtalsförhandlingar och en ökning av atypiska anlitandeformer.

Kanslerskandidaten Sebastian Kurz har tidigare stått upp för partsmodellen, men bytte fot under valkampanjen och menade att det österrikiska systemet med ”parallell styrning” måste stoppas. Arbetsmarknadsparterna kommer inte att involveras lika mycket längre, har Kurz lovat.

Dessutom vill Kurz begränsa AK:s mandat till att enbart tillhandahålla juridisk rådgivning till sina medlemmar. Som en konsekvens av detta vill Kurz reducera medlemsavgiften till AK. Likt sin föregångare Jörg Haider vill FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache till och med avskaffa det obligatoriska medlemskapet.

Om kraven drivs igenom kommer det få stora konsekvenser för arbetstagarintressets inflytande i Österrike. Idag tillhandahåller AK inte enbart juridiska tjänster till sina medlemmar. AK tar fram och analyserar lagförslag i de anställdas intressen. De utför forskning som ligger till grund för politikutveckling och som stöd för ÖGB:s påverkansarbete. En reducerad roll för AK skulle bryta mot den kompromiss som gällt sedan krigstiden och negativt påverka hela fackföreningsrörelsens strategiska styrka.

Dessutom har FPÖ ifrågasatt det obligatoriska kravet för företag och arbetsgivare att vara medlem i WKO. Kollektivavtal i Österrike sluts mellan WKO och facken och den 100-procentiga organisationsgraden på arbetsgivarsidan gör att avtalen i praktiken gäller för alla på arbetsplatsen. Ett avskaffande även av det obligatoriska medlemskapet i WKO skulle riskera en utveckling mot mer politisk inblandning i partssystemet, med allmängiltigförklaring och/eller lagstadgad minimilön.

I december 2007 godkände det österrikiska parlamentet ett förslag om att införa partsmodellen i Österrikes grundlag. Ändringen erkänner arbetsmarknadsparternas centrala roll i landets policyskapande system, deras självständighet och främjandet av dialogen mellan dem genom inrättandet av självstyrande organ. Eftersom dessa organ redan existerar ska ändringen ses som införandet av en konstitutionell garanti att grunderna för partsmodellen inte får ruckas. Om ÖVP formar regering tillsammans med FPÖ, med stöd från det nyliberala partiet NEOS, skulle koalitionen få tvåtredjedelars majoritet i det österrikiska parlamentet, vilket krävs för att godkänna grundlagsändringar.

Den österrikiska partsmodellen går en osäker framtid till mötes. Men även Österrikes roll i EU. När FPÖ ingick senast i en österrikisk regering (1999) avbröt de övriga EU-länderna sina diplomatiska relationer med landet. Europaparlamentet antog en resolution som menade att Österrike ”genom att låta FPÖ ingå i en koalitionsregering legitimerar extremhögern i Europa”. Frågan är hur EU kommer att agera denna gång?

Det politiska landskapet i Europa ser annorlunda ut nu än för 20 år sedan. Att ett invandringskritiskt parti ingår i en nationell regering skapar inte längre chockvågor. Och frågan är hur stor uppmärksamhet eventuella attacker mot den österrikiska partsmodellen kommer att få. En partsmodell som många menar är en viktig del av Österrikes demokratiska system och utveckling. Det gäller nu för EU att stå fast vid sina grundläggande värden om demokrati och mänskliga rättigheter, där även asylrätten och fackliga rättigheter ingår. Det är avgörande för EU:s framtid och möjligtvis även Österrikes.