Jobbskatteavdraget och jobben

Etiketter: flood, jobben, jobbskatteavdrag

Är jobbskatteavdraget ett kostnadseffektivt sätt att öka sysselsättningen på? Hur många jobb skapar det egentligen? Svaret är att vi inte vet särskilt mycket om det även om en del ekonomer och politiker påstår motsatsen.

Men låt mig börja med att säga att vissa jobbskatteavdrag är bra, helt enkelt för att det kostar mer att arbeta än att inte göra det. Men de två första stegen av de jobbskatteavdrag, som regeringen genomfört, räcker nog för att åtadkomma en tillräcklig skillnad. Fortsatta jobbskatteavdrag borde ske i form av avdragsrätt för a-kasseavgift eller fackföreningsavgift.

Nyligen skrev ekonomiprofessorn Lennart Flood i en rapport för SNS om jobbskatteavdraget. Rapporten tolkades som att avdraget har skapat runt 70 000 jobb. Det är en intressant siffra så låt oss granska det lite närmare.

Först lite om hur jobbskatteavdraget är tänkt att skapa jobb. Flood skriver själv i rapporten:

“Ett jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Det bör leda till att löntagaren kan acceptera en viss lönesänkning före skatt. Det medför i sin tur att fler företag är intresserade av att anställa”.

Jobbskatteavdragets jobbskapande mekanism är tydlig. Sänkta skatter ska leda till lägre löner och då skapas fler jobb. Men om det är så jobbskapandet ska gå till, då bör det innebära att väldigt många i slutändan inte får mer pengar efter skatt eftersom lönen förväntas sänkas i samma takt som skatten minskar. Det innebär att för att få långsiktigt effekt krävs allt större fortsatta skattesänkningar som ger högre lön efter skatt när lönerna har sänkts tillräckligt för att skapa fler jobb.

Det betyder då också att jobbskatteavdraget inte ens i teorin samtidigt bör kunna ge både pengar i plånboken för flertalet och massvis med jobb. I långa loppet ger det antingen högre lön efter skatt eller fler jobb med lägre lön.

Jobbskatteavdraget jobbskapande effekter är ytterst svåra att beräkna. Eftersom det inte går att utvärdera hur stor effekt som kommer av själva reformen och vad som orsakas av annat - alltså veta vad som hänt om skatten inte sänkts - blir det omöjligt att med någon presicion mäta hur många jobb som skapas. Därför bygger de flesta studierna på andra utvärderingars resultat, som i sin tur bygger på antaganden om vad som borde hända om människor får sänkt skatt.

Men om Floods analys nu skulle stämma (vilket är extremt osäkert) och jobbskatteavdraget har skapat ett ökat utbud av arbetstimmar motsvarande runt 70 000 arbetstilllfällen. Då betyder det att varje ökning motsvarande en helårstjänst kostat runt en miljon för skattebetalarna. D bl.a. Riksrevisionen tidigare visat att kännedomen om jobbskatteavdraget är väldigt låg är det (även med Floods optimistiska antaganden om sambanden mellan sänkt skatt, lönesänkning och jobbskapande) mer sannolikt att det har lyckats betydligt sämre. Riksrevisionens analys tyder snarare på att det kan var hälften så effektivt som Flood räknar med. Då skulle kostnaden helt plötsligt vara uppe i runt två miljoner per skapad helårsanställning.

Jag landar nog i slutsatsen att fortsatta jobbskatteavdrag som jobbpolitik är extremt dyrt, farligt tveeggat och väldigt ineffektivt.

“Mobicurity” och “flexication” är framtidens arbetsmarknadspolitik

Etiketter: flexibilitet, rörlighet, trygghet, utbildning

Under lång tid har begreppet flexicurity varit centralt i debatten om hur arbetslivet bör utvecklas. Begreppet står för en kombination av flexibilitet och trygghet. I Sverige har många kopplat fenomenet till Danmark, i övriga världen är det mest omnämnt som ett fenomen i de nordiska välfärdsländerna.

På senare tid har två danska forskare,  Ove Kaj Pedersen och Søren Kaj Andersen, lanserat ett nytt begrepp; “mobication” som lösningen på de moderna arbetsmarknadsproblemen. I den globala ekonimin där jobben omsätts i allt snabbare takt är mobication svaret, anser de. Mobility (rörlighet) skapas genom education (utbildning).

Detta är en perfekt fortsättning på flexicuritydiskussionen. I det rörliga moderna arbetslivet kommer tryggheten på arbetsmarknaden inte bara att finnas i det jobb du har - utan i allt högre grad i det jobb du kan få. Arbetskraften måste i högre grad få möjlighet att skaffa sig rätt kompetens för de nya jobb som uppstår.

Men detta är inte nog. Dessutom behövs även “Mobicurity” - alltså rörlighet genom trygghet i arbetslivet. När arbetslöshetsförsäkringen ger inkomstskydd vid arbetslöshet, visar forskningen, söker sig folk oftare till otrygga men mer produktiva jobb samtidigt som matchningen i arbetslivet fungerar bättre.

Dessutom behöver vi mer “Flexication”  - det vill säga flexibilitet genom utbildning. I det moderna arbetslivet skapas företagens flexibilitet inte genom otrygga anställninganr utan genom att de anställda blir mer kompetenta och bättre utbildade.

Detta måste utgöra centrala grunder i den moderna arbetsmarknadspolitik som gör att vi kan klara av globaliseringens krav utan att vi tappar bort den som förlorar jobbet på vägen.

Klokt av Kristdemokraterna om a-kassan - men löp linan ut

Etiketter: a-kassan, dn:s ledarsida, kd

I KD:s valmanifest slår man fast att det är problematiskt att a-kassan har urholkats så att talet om 80 procents ersättning bara är tomma ord. För att komma till rätta med detta föreslår KD att taket ska indexeras så att det följer inkomstutvecklingen. Detta visar att det inom KD:s ledning finns kloka personer som förstår värdet av en bra a-kassa.

DN:s ledarsida hakar på och säger att detta är klokt av kristdemokraterna. Nicklas Ericsson pekar i ledaren på att det numera bara är var tionde som får ut de 80 procent av tidigare inkomst som a-kassan var tänkt att ge den arbetslöse. Detta är naturligtvis orimligt för alla som säger sig värna en bra och heltäckande arbetslöshetsförsäkring.

Men varför stannar man där i resonemangen? Om det är ett problem att a-kassan har urholkats räcker det inte med att indexera taket, då kommer det fortsätta att se lika illa ut men inte bli sämre.

Hur kommer det sig att KD vill stärka a-kassan, men regeringen har gjort allt den kan för att försvaga densamma. Tänker KD driva på för att en eventuell alliansregering efter valet ska återställa en riktig arbetslöshetförsäkring, istället för tomma ord om att införa ett obligatorium utan materiellt innehåll som stärker försäkringen?

Det är lysande att DN:s ledarsida anser att det är klokt att a-kassans tak indexeras när KD för fram detta, men varför har man varit så märkligt tysta när facken har sagt samma sak? Och när nu DN:s ledarsida anser att det låga taket i a-kassan är ett politiskt misstag som bör åtgärdas bör kommentarerna inte i första hand riktas till att hylla KD. Då måste ledarsidans udd riktas mot de moderata ideologer som sett en försvagning av a-kassan som ett av politikens viktigaste mål och verktyg.

Ta konsekvenserna av era kloka resonemang och driv på för en modern och trygg arbetslöshetsförsäkring som ger de arbetslösa 80 procents ersättning av tidigare lön, men som också ställer höga krav på den arbetslöses sökaktivitet och engagemang för att få rätt till denna förmån.

Fel politik och ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ny ekonomisk kris

Etiketter: depression, klyftor, krisen, krugman

Kan en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökade klyftor mellan rika och fattiga skapa stabil  tillväxt? Kan djupa efterfrågekriser motverkas genom tuffa besparingar? I båda fallen är svaret nej - och anledningen i hög grad den samma. När många inte får en inkomst som ger tillräcklig efterfrågan skapas en ekonomi som bygger på lånade pengar. Detta har jag lyft i flera bloggar. Paul Krugman tar upp det i ett uppmärksammat tal i Luxemburg i dagarna.

Vi kan inte heller spara oss till den ökade konsumtion som behövs för att dra igång ekonomin och uppnå full sysselsättning, vilket Björn Elmbrant skriver lysande om i Dagens Arena.

Problemen som skapade krisen har inte varit att folk har levt över sina tillgångar som en del har hävdat, utan att människors tillgångar inte har levt upp till den produktion som man har förväntats konsumera. När merparten av inkomstutvecklingen i t.ex. USA har gått till den procent som redan tjänar mest, ökar naturligtvis deras konsumtion väldigt snabbt, men den drar även upp konsumtionen för medel- och arbetarklassen som inte har råd att konsumera lika mycket men förmås göra det i alla fall.

Och då lönerna står stilla eller ökar för långsamt, som en effekt av den ekonomiska politikens miralkelkur för hur jobb ska skapas, måste konsumtionen huvudsakligen ske med lånade pengar. Då byggs förutsättningarna upp för en mycket intabil ekonomisk värld där nya kriser kommer som ett brev på posten.

Krugman befarar  att vi nu står vid randen av en tredje depression. Denna gång skapad av politiska misslyckanden. Kostnaderna för världsekonomin och de som förlorar jobben kommer i så fall att bli kolossala.  “Regeringarna oroar sig för inflation när det verkliga hotet är deflation, de predikar behovet att dra åt svångremmen när det verkliga problemet är otillräckliga utgifter”.

Kan inte låta bli att komplettera med denna:

Polly Toynbee i The Guardian (18 juni).

“Lord Skidelsky, erstwhile Thatcher supporter, now says Keynes would recognise this cutting frenzy. He well understood that every sinew of common sense tells citizens to cut in a recession when debt is rising, tax receipts are falling and the black hole in finances yawns alarmingly. His “paradox of thrift” means acting against instinct because the exchequer is not a handbag: cuts make things worse when investing for growth is the only escape. Japan, not Greece, is the threat. New official estimates revising next year’s growth downwards should have sounded the alarm but instead set the coalition calling for deeper cuts.”

Ett EU på sparlåga leder till ekonomisk stagnation

Etiketter: eu, krisen, välfärd

EU står inför många skakiga år framöver och det finns stor anledning till pessimism. De vägval som görs för att hantera den akuta krisen nu riskerar att förvärra förutsättningarna att hantera de långsiktiga problemen. 

På kort sikt är det nödvändigt att stabilisera det makroekonomiska läget. Det är ohållbart för en valutaunion att flera medlemsländer är konkursmässiga. Men som jag skrev i en tidigare blogg kan den saneringen inte bara handla om att skära ned på de sociala utgifterna - ännu viktigare på sikt är att öka skatteintäkterna. Och då duger inte den lågskattelinje som just nu förfäktas om lösningen på Europas problem. 

För det första är det orimligt att EU - mitt i en gigantisk efterfrågekris som lett till tio procents arbetslöshet - ska spara sig fram till lägre arbetslöshet. Visst är det viktigt att komma till rätta med de gigantiska budgetproblemen, men att sjösätta dem samtidigt som efterfrågan är svag och banksystemet osäkert är en ytterst riskabel strategi. Detta menar även finansmannen George Soros nyligen och varnade för att sparivern kan leda till en negativ spiral med ekonomisk stagnation och växande social oro de närmaste åren. 

Även Tyskland har aviserat massiva skattesänkningar som skulle leda till kraftiga försämringar av välfärdssystemen på sikt. Ekonomipristagaren Paul Krugman är djupt kritisk. Åtgärderna kommer att minska efterfrågan i ekonomin mindre än ett år in på en svag uppgång efter den värsta krisen sen andra världskriget. 

På längre sikt kan det bli ännu värre. EU:s förmodligen största ekonomiska utmaning på sikt är demografisk. Extremt låga födelsetal just i de länder som också har de största ekonomiska gör att ekonomin långsiktigt kommer att stagnera. EU:s befolkning i arbetsför ålder beräknas minska med 48 miljoner personer till år 2050. Värst är det för just de länder som har de största ekonomiska underskotten. Detta kommer att långsiktigt minska den ekonomiska tillväxten och öka de offentliga utgifterna radikalt, inte minst genom ökade kostnader pensioner, vård och omsorg. 

Att i det läget fokusera lösningen på EU:s problem som att det skulle handla om för generösa välfärdslösningar och för höga skatter är direkt fel och kontraproduktivt. Vad EU:s medlemsstater behöver är utbyggda men mer effektiva välfärdssystem, mer utbildning och forskning, familjepolitiska investeringar som ger ökad jämställdhet, investeringar i de yrkesverksammas kunskaper och i företagens omställningsförmåga. Och en ekonomisk politik som håller uppe efterfrågan och skapar nya jobb.

Detta går inte att lösa med ett EU på sparlåga.

Obegripligt resonemang om obligatorisk a-kassa från Alliansen

Etiketter: a-kassa, differentiering, obligatorisk a-kassa

Vi har tidigare i ett flertal blogginlägg argumenterat mot en obligatorisk a-kassa i den form som oftast förenklat förs fram i debatten. Nu senast säger Jan Björklund att alliansen går till val på att införa en obligatorisk a-kassa med en fortsatt differentiering av avgifterna.

Det är faktiskt lite häpnadsväckande att förslaget kommer tillbaka. Det tyder på en ignorans kring arbetslöshetsförsäkringen som förvånar.

Redan när regeringen lät utreda frågan förra gången blev det tydligt hur svår en sådan förändring skulle bli. Inte bara därför att ett obligatorium enligt det tidigare förslaget skulle innebära att de som idag valt att inte vara med (många av dem därför att de inte har rätt till ersättning) skulle tvingas betala upp till 5000 kronor per år i skattade pengar till en försäkring som många av dem inte ens skulle kunna ha rätt till om de blev arbetslösa.

Man tvångsansluts allt så till en försäkring som för en del knapp ger någon ersättning alls och för andra långt ifrån den ersättning som försäkringen utlovat.  I ett obligatoriskt system måste ju alla betala, även de som inte uppfyller de tuffa arbetsvillkor som är en förutsättning för att få ersättning.

Att man sedan anser att olika löntagare fortfarande ska betala olika avgifter kopplat till sin arbetslöshetsrisk innebär att försäkringsavgiften dessutom blir godtycklig och rättslös. Hur ska staten veta vilken arbetslöshetsrisk en enskild människa har i en allmän försäkring? Och på vilka rättsäkra grunder ska man differentiera något som är att betrakta som en skatt? Det innebär i praktiken att man kommer att öka skatten/avgiften mest för de grupper som har den största risken för arbetslöshet (ofta detsamma som de lägsta lönerna) för att dessa grupper ska tvingas acceptera ännu lägre lön. Menar man verkligen att medborgarna ska betala olika skatter för en nyttighet man inte vet om man kommer att ha rätt till?

Det är dessutom helt obegripligt att man börjar i den byråkratiska konstruktionen av försäkringen i stället för att ta sig an vad försäkringen ska ge, vilka som ska omfattas av den och vilka avgifter som är rimliga att betala. Det rimliga och kloka vore att istället börja med att göra a-kassan till en riktig försäkring genom att höja taket rejält, ta bort differentiering och förbättra möjligheten att kvalificera sig till ersättning.

Obligatorisk a-kassa som är lika dålig som dagens skadar svenska modellen

Etiketter: a-kassan, facket, obligatorisk a-kassa

Den senaste tiden har ett flertal debattörer menat att a-kassan bör göras obligatorisk. Folkpartiet har lyft frågan, Jan Edling på Vinnova verkar driva detta i en ny bok och bloggen Ekonomistas (som drivs av flera meriterade ekonomer) har detta som ett favoritbudskap. 

Många som driver detta verkar angelägna om att skapa en a-kassa som alla ska vara med och betala till - betydligt mindre bryr man sig om i fall a-kassan ska ersättning för utebliven inkomst till den som är med.   

Det finns flera rationella argument mot en allmän och obligatorisk a-kassa som försäkringen ser ut idag: 

• Dagens system är kostnadseffektivt och har en liten administration i relation till omfattningen av utbetalningar. De fackligt administrerade kassorna har dessutom en branschnärhet som ett statligt system inte kan få. Handläggningstiderna i dagens kassor är också korta om man jämför med myndigheter som har liknande uppgifter.
• Arbetslöshetsförsäkringen har redan idag en allmän del - en grundförsäkring - och en kompletterande frivillig del som ska vara en inkomstförsäkring men inte är det. En obligatorisk försäkring som är lika undermålig som dagens försäkring skulle totalt urholka legitimiteten för försäkringen.
• Ett avskaffande av dagens system med fackligt administrerade a-kassor skulle riskera att minska den fackliga organisationsgraden. Länder som har obligatoriska system har en märkbart lägre facklig organisationsgrad. Detta är inte ett isolerat fackligt intresse. Om man t.ex. föredrar en rationell och flexibel arbetsmarknad där villkoren i hög grad bestäms via kollektivavtalade parter och inte i stelbent lagstiftning, är alltså den nuvarande modellen att föredra.

Det är märkligt att förespråkarna av ett obligatorium är så ovilliga att prata om innehållet i försäkringen. Det skulle vara mer intressant och intellektuellt hederligt att när man föreslår ett obligatorium också förslå att a-kassan förbättras till att också bli den inkomstförsäkring en är tänkt att vara - en försäkring där den som är med och betalar också har rätt att få del av när man behöver sin inkomst tryggad vid arbetslöshet. Problemet är att många förespråkare av en obligatorisk a-kassa samtidigt verkar vilja att en arbetslöse inte ska få en rimlig ersättning som arbetslös. Om någon föreslår både ett obligatorium och kraftigt höjt tak i a-kassan - då kan vi ha en serisö diskusion om frågan.  

Ett obligatorium kan genomföras utan att det skadar den svenska modellen - men då krävs kompletterande åtgärder som obligatorieförespråkarna inte tycks gilla.

Är det höga utgifter eller låga skatter som orsakar Eurokrisen?

Etiketter: skatter, socialt kapital, välfärd

Ingen har väl missat att ett flertal länder i Europa har gigantiska underskott och skuldberg att hantera. Grekland är bara toppen på isberget: Spanien, Portugal, Irland, Italien, Storbritannien är nästa grupp av länder som står på tur att utsättas av marknadens vilja att tjäna pengar på marknadsimperfektioner och felprissättningar.

Men de som hävdar att imperfektionerna huvudsakligen består i allt för generösa välfärdssystem har mycket kvar att bevisa. En granskning av data från Eurostat över EU-ländernas ekonomier, visar att det inte är de länder som har de mest generösa välfärdssystemen och högsta skatterna som har problem - tvärtom verkar det vara länder med svag skattemoral och låga skatter som krisar mest. De nordiska välfärds- och högskatteländerna går bäst.

“Problemet för de länder som nu har stora underskott i sina offentliga finanser är således inte främst att de har för höga utgifter utan att de inte lyckats ta in tillräckligt med skatt. Särskilt vad gäller Greklands ekonomiska problem återfinns ymnigt med rapporter om hur omfattande skattefusket är, inte minst bland de mera välbeställda”, skriver Bo Rothstein i en läsvärd artikel på Brännpunkt nyligen.

Det understryks av en studie som den grekiska skattemyndigheten lät göra. Bara 324 personer i Atens välbeställda förorter sade sig ha swimmingpool i deklarationen. En flygbild över området visade på 16 974 pooler.

Denna bristande skattevilja har i hög grad att göra med bristen på socialt kapital i många länder. Man litar inte på staten och inte heller på sina medmänniskor. Och det är just där, i bristen på socialt kapital som problemen uppstår, inte i höga välfärdsambitioner.

Det understryks i allra högsta grad av det diagram som jag tog fram över sambandet mellan graden av socialt kapital i olika länder och ländernas ranking i World Economic Forums globala konkurrenskraftsindex. Det är inte lågskatteländerna utan de nordiska högskatteländerna som är Europas mest konkurrenskraftiga   

När Kina ökat farten blir det allt viktigare att lära sig mer om landet och dess språk

Etiketter: kina. ekonomi, klyftor, tillväxt

Nyss hemkommen från en fantastisk studieresa till Kina. Ett gigantiskt land både till yta och folkmängd med runt 1,3 miljarder invånare som är oförskämt okänt i Sverige och Europa. Men så kan det inte fortgå. Kina är idag den tredje största ekonomin i världen räknat i BNP. Redan om 20 år kan man ha gått om USA om tillväxten fortsätter som nu. På samma sätt som England var det land som påverkade vårt sätt att tänka under 1800-talet, Tyskland under tidigt 1900-tal och USA som dominant under resten av förra seklet, kommer Kina att prägla vår kultur, jobben och välfärden även i Sverige i allt högre grad under 2000-talet.

Men även om det är ett allt rikare land räknat i BNP, är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per capita. För att exemplifiera detta: räkna ihop befolkningarna i EU, USA, Kanada, Ryssland, Australien, Japan och hela Sydamerika så fattas ändå runt 150 miljoner människor för att nå upp till Kinas befolkning.

De sociala klyftorna ökar snabbt. Även om många blir rikare i absoluta tal, blir allt fler fattiga i relativa tal. Att snart 300-400 miljoner kineser har det gott ställt även med svenska mått mätt gör inte den miljard som har ökat sin inkomst från en krona till nästan tre kronor om dagen lyckligare - snarare tvärtom.

Kina har gått från att vara ett kommunistiskt land som bara hade social utveckling och ingen tillväxt som mål - vilket ledde till katastrof, till att bli ett extremt kapitalistiskt land som bara har tillväxt som mål - och inte bryr sig särskilt mycket om de gigantiska sociala klyftorna än så länge. Det håller inte i längden.

Men Kina vill nu inte längre bara vara världens fabrik som producerar billiga produkter och exporterar låg inflation till väst. Nu vill man ta klivet upp till att bli en ledande FoU-nation. Det kräver att kineserna åter blir meritokratiska och innovativa, vilket de har varit under de delar av historien då Kina dominerade världens ekonomi och innovativitet. men då blir det problematiskt för kineserna, för resan dit går via en bättre skola, mer kreativitet och mindre inlärning innantill. Och skapar man en skola som är mindre hierarkisk, mer kreativ, mer ifrågasättande- var går då gränsen för ifrågasättandet? Man vill ju inte ha medborgare som också ifrågasätter det politiska systemet. En svår balansakt.

Men denna blogg tillåter inte någon längre betraktelse även om jag skulle vilja. Bara en sista reflektion: kinesiska måste snabbt bli ett möjligt språktillvala för den svenska grundskolan. Det finns ingen rim och reson i att våra barn ska kunna välja, tyska, franska, spanska - men inte kinesiska.

Höga tak inte vänsterprojekt - men en väldigt klok politik

Etiketter: a-kassan, sjukförsäkringen, taken

Gunnar Wetterberg, min samhällspolitiske motsvarighet Saco, skriver i en krönika i Expressen att höjda tak i a-kassan och sjukförsäkringen inte är vänsterpolitik och inte bör genomföras. Wetterberg som annars brukar vara en mycket klok person för här fram argument som är ytterst svåra att begripa sig på. 

Problemen skulle enligt Wetterberg vara att höjda tak innebär att det behövs mindre omfattande kollektiva kompletterande avtal, till exempel via avtal eller fonderade pengar. Höjda tak skulle alltså i vissa fall leda till att arbetsgivarnas kostnader minskar, vilket Wetterberg får till ett stort problem. Han vill istället satsa pengarna på välfärdens tjänster istället för dess transfereringar. Men att arbetsgivarnas kostnader i vissa fall minskar för detta betyder inte att vikten av att träffa kollektivavtal minskar, istället frigörs resurser inom partssystemet, till exempel för kompetensutveckling och vidareutbildning. Välfärdsområden där samhället i ökande grad kommer att behöva kompletterande resurser från arbetsgivarna till andra viktiga satsningar där samhällets stöd är svårare att ensamt åstadkomma, är helt och hållet positivt. 

Wetterberg glömmer dessutom bort att berätta att det inte finns någon direkt koppling mellan låga tak och pengar över till annan välfärd. Det beror på att Wetterberg anser att man inte ska behöva betala avgifter till försäkringssystemen för inkomster över inkomsttaken. Det innebär att lägre tak inte genererar några överskottsresurser att tillföra välfärdens tjänster. Den givna koppling mellan låga tak och mer pengar över till annan välfärd, som han vill påskina existerar inte.    

Det är heller inte så att alla yrken är så försäkringsmässiga att de kan få till stånd en egen kompletterande tilläggsförsäkring. Många förbund med hög risk för sjukdom eller arbetslöshet kommer helt enkelt inte att kunna få till stånd någon egen försäkring till en rimlig premie. Effekten riskerar med Wetterbergs skisserade välfärdslösning att bli att det inte skjuts till några ytterligare resurser till välfärden, men att stora grupper ställs utanför rätten till inkomstskydd vid sjukdom eller arbetslöshet.   

I själva verket är det sannolikt så att legitimiteten till den gemensamt finansierade välfärden förutsätter betydligt högre tak för vilka inkomster som är försäkrade. Högre tak är en förutsättning för den svenska välfärdsmodellens fortsatta legitimitet.

Att höja taken borde vara alla partiers politik - inte bara de rödgrönas. Helt enkelt för att det inte är en politik för dem som är mest utsatta. Det gynnar främst de snart 90 procent av de heltidsarbetande TCO:are och Sacomedlemmar som inte längre omfattas fullt av våra allmänna trygghetssystem.  Det gynnar även stora LO-grupper.

Det är inte ett vänsterprojekt. Det är helt enkelt ett allmänintresse. Och en väldigt klok politik