Är hushållsnära tjänster värt att subventionera?

Etiketter: hushållsnära tjänster, jobb, röd-gröna, välfärd

Frågan om samhället ska subventionera köp av så kallade hushållsnära tjänster delar nu oppositionen. Vänstern är emot och vill avskaffa, Miljöpartiet vill behålla, Socialdemokraterna vill vänta och se, enligt svt.s textnyheter. Upprinnelsen är tydligen en studie från Almega som skulle visa att subventionen skapat runt 11 000 jobb. 

Oavsett var oppositionen landar är det för de första på sin plats att granska Almegas studie. Den visar att det på årsbasiss betalas ut runt 1,1 miljarder i subvention för köp av dessa tjänster. Omräknat till helårsjob blir det ca. 7 500 helårsanställda och eftersom många arbetar deltid, ca. 11 000 sysselsatta i branschen. Så långt är det fullt rimligt. Men vad Almegas studie inte säger så mycket om är hur stor del av dessa jobb som har kommit till stånd genom själva subventionen. Förmodligen betydligt färre.

Hur som helst är det rimligt att subvention av hushållstjänster skapar nya, vita jobb som inte fanns tidigare. Det är oomtvistat. Det som oppositionen och regeringen istället borde ta reda på innan man bestämmer sig för det ena eller det andra är följande:

1. Är kostnaden för den uppnådda jobbeffekten rimlig, dvs. finns det bättre alternativ användning av skattepengarna som kanske till och med skapar fler jobb?

2. Bidrar subventionen till att förbättra vanliga yrkesarbetandes livspussel eller äldres vardagsliv i så hög grad att det motiverar åtgärden oavsett hur många jobb den skapar?

Svaret på fråga ett är förmodligen att det finns andra åtgärder där skatepengarna skulle ha större direkt jobbeffekt, t.ex. i skolan eller vården. Om det bara var jobbeffekten som motiverade bidraget skulle det förmodligen inte vara värt pengarna. Men om svaret på fråga två är att subventionen i hög grad kan underlätta yrkesarbetandes livspussel och därmed vara bra för t.ex. stressade småbarnsfamiljer, då kan det motiveras utifrån detta.

Men om det skulle koka ned till att hushållstjänsterna inte i huvudsak kan motiveras med jobbeffekten utan också måste bäras av livspusseleffekten, då är subventionen helt felriktad som den ser ut just nu. Då är det inte rimligt att subventionera alla hushåll.

Lösningen på de rödgrönas konflikt i denna fråga (och för regeringen) bör därför bli att behålal subventionen av hushållsnära tjänster, kanke till och med utöka subventionen, men öronmärka adraget för yrkesarbetande med barn och äldre hemmaboende. Då skulle det både ge en viss jobbeffekt och samtidigt kunna ses om en del i en klassisk svensk välfärdspolitik.

Högre inflationsmål skulle göra gott

Etiketter: imf, inflation, krisen, penningspolitiken, riksbanken, tillväxt

Riksbankerna bör ha högre inflationsmål än tidigare. Det har hävdats förr. Men lite chockerande är att rådet nu kommer från Internationella valutafondens, IMF ekonomer. I en rapport som publicerades häromdagen säger man att det är dags att lämna en del gamla sanningar om hur vi skapar en en stabil makroekonomisk utveckling.

Efter att under lång tid ha läxat upp regeringar som låtit inflationen öka eller har använt skattepengar till välfärdsåtaganden, vänder IMF på kappan. Nu säger IMF:s chefsekonom Olivier Blanchard att högre inflation, större välfärdssatsningar, starkare automatiska stabilisatorer - helt enkelt mer av statlig intervention i ekonomin - gör att det blir lättare att undvika djupa ekonomiska kriser.

De nya tankarna formuleras i en ny rapport, ” Rethinking Macroeconomic Policy [pdf]” . En av grundidéerna som IMF för fram verkar vara att de låga inflationsmålen har gjort att penningpolitiken inte har fått tillräcklig effekt samtidigt som tvingas dra tillbaka stimulanserna för snabbt.

Ekonomipristagaren Paul Krugman håller med i sin blogg men lägger till ytterligare ett viktigt argument:

” I would add, however, that there’s another case for a higher inflation rate - an argument made most forcefully by Akerlof, Dickens, and Perry (pdf). It goes like this: even in the long run, it’s really, really hard to cut nominal wages. Yet when you have very low inflation, getting relative wages right would require that a significant number of workers take wage cuts. So having a somewhat higher inflation rate would lead to lower unemployment, not just temporarily, but on a sustained basis.”

IMF:s ekonomer och Paul Krugman är inte vilka lekmän som helst. Deras råd bör tas på största allvar. Även i Sverige.

Jobbskatteavdraget reducerar effekten av jämställdhetsbonusen

Etiketter: föräldraledighet, jämställdhet, jämställdhetsbonus, jobbskatteavdrag

TCO har under lång tid visat att den ojämna fördelningen av föräldraledigheten bidrar till ojämställdheten i arbetslivet. För kvinnor blir barnafödandet ofta en belastning i karriären och för män gäller det omvända. Men att åtgärda detta genom att tvinga föräldrar att dela alla dagar lika vore en oklok åtgärd. Däremot kan det vara rimligt att individualisera fler månader än idag - särskilt i takt med att allt fler pappor faktiskt tar ut flera månader än som idag är öronmärkta.  

Men för att komma vidare krävs också andra åtgärder, till exempel ekonomiska stimulanser. Den av regeringen införda jämställdhetsbonusen är därför en klok åtgärd. Det är bara det att den är så krånglig att ingen verkar veta hur den fungerar - och ännu färre som bryr sig om den. Enligt en artikel i DN nyligen är det bara ett 30-tal hushåll som ansökte om bonusen i fjol, och av dem var det bara sex hushåll som fick det. Att man med nuvarande bonus dessutom kanske får vänta upp till ett innan man får pengarna gör att få verkar bry sig. 

Men samtidigt har regeringen infört ett stort jobbskatteavdrag för den som jobbar, men inte för den som är föräldraledig. För småbarnsföräldrar där pappan tjänar betydligt mer än mamman, vilket ju inte är helt ovanligt, blir jobbskatteavdraget därmed en sorts ojämställdhetsbonus i den mån att det äter upp en stor del av stimulanseffekten som var tänkt att få av jämställdhetsbonusen.

Om båda föräldrarna har samma inkomst så spelar inte jobbskatteavdraget någon roll eftersom det är lika stort för båda makarna. Då tjänar man med dagens system mer på att dela lika, men å andra sidan är det just i den typen av familjer där man redan idag delar mer lika. I familjer där pappan tjänar mer än mamman får familjen lägre skatt om pappan jobbar och mamman är hemma med barnen. Den effekten äter inte upp hela bonusen, men gör att det ekonomiska incitamentet att dela lika är som minst i de familjer där behovet är som störst.

Ju större skillnaden i jobbskatteavdrag mellan mamman och pappan är, desto mer påverkar jobbskatteavdraget inkomstfördelningen vid föräldraledighet i fel riktning, inte minst därför att den ekonomiska effekten av skatteavdraget sker direkt och bonuseffekten kommer långt senare. Ju större skillnaden i inkomst är, desto mindre lönar det sig att dela lika. Det innebär att ju större skillnaden i inkomst är, desto mer av jämställdhetsbonusens positiva effekter äts upp av den motsatta effekten av jobbskatteavdraget.

Det är bra med en jämställdhetsbonus, men nuvarande konstruktion är för krånglig och motverkas i allt för hög grad av jobbskatteavdraget.

TCO:s förslag är betydligt bättre och innebär att båda föräldrarna får 90 procents ersättning för sina egna dagar, men bara 80 procent för dagar som man överlåter till den andra föräldern. Detta ger en direkt effekt i plånboken just då pengarna behövs. Men detta bör dessutom på något sätt kompletteras med att motsvarande jobbskatteavdrag även tillfaller den som är föräldraledig.

Saab, tillväxtpolitiken och kampen om jobben

Etiketter: bilindustrin, industripolitik, SAAB, spyker

Oerhört glädjande att Saab får en ny ägare som tror på biltillverkarens framtid. Många är trots detta beredda att direkt dödförklara affären som ett falskt hopp. Men i en global omstöpning av hela fordonsindustrin som nu pågår behöver det inte vara en fördel att ha varit en gigantisk supertanker - för att kunna navigera i en strid fors av förändring kan det vara bättre att vara liten, snabb och flexibel.

För att kunna göra det och överleva i en verklighet som kräver omfattande investeringar och stor osäkerhet måste ägarna vara långsiktiga och politiken finnas tillgänglig. Inte genom att vara beredd att ta över företagen men genom att bedriva en långsiktig tillväxt- och industripolitik som bygger på att vi inte bara behöver fler jobb utan även bättre jobb, där produktivitet inte ses som ett skällsord.

Men idag är det tid att glädjas. Saabs ledning har varit väldigt tapper. De lokala facken har varit så tålmodiga och proaktiva att man blir stolt. Men även regeringen har nu äntligen visat att det behövs politiskt agerande för att stärka svensk industri.

Nu gäller det att visa belackarna att de hade fel. Saab måste visa att bilen inte bara har en trogen utan också växande kundkrets. Regeringen måste visa at de inte bara har ryckt ut nu - utan också har en tillväxtpolitik som ger långsiktiga fördelar för svenska industri.

Även dyra råd kan vara riktigt goda när det gäller att mota jobbkrisen

Etiketter: arbetslöshet, finansminster. forskning, jobb, kris, offentlig sektor, råd

Jag har under året haft en hel del synpunkter i mina blogginlägg kring effektiviteten i den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Stora resurser satsas på relativt ineffektiva sänkningar av arbetsgivaravgifter och skattesänkningar och insatserna för att stärka produktivitet, tillväxt och anställningsbarhet har varit relativt obetydliga.

Det har hetat att politiken nästan uteslutande bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, men i själva verket har arbetsmarknadspolitiken präglats mer av experimentlusta än av kunskap om vad som fungerar.  

I SNS senaste rapport; “Råd till en finansminister” finns en hel del vetenskapligt motiverade förslag på justeringar av politiken.  Jag kan inte låta bli att citera bland annat detta:

“Enligt vår mening krävs en drastisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot större satsningar på riktade efterfrågepåverkande åtgärder, framför allt för att öka arbetskraftsefterfrågan inom offentlig sektor, och utbildning (speciellt arbetsmarknadsutbildning) samt mindre resurser vad gäller matchningsåtgärderna och jobbsökaraktiviteter som av allt att döma är ganska ineffektiva i den nuvarande djupa recessionen med låg arbetskraftsefterfrågan”

Ekonomiprofessorerna Dominique Anxo och Thomas Lind i SNS-rapporten “Råd till en finansminister”

Anders Borg avfärdade genast en hel del av råden, vilket var väntat. Det intressanta är dock att SNS-rapporten ger en helt annan bild av vad den ekonomiska forskningen egentligen ger stöd till än vad som oftast förs fram i den politiska debatten.

Hög arbetslöshet blir en dyr affär för alla

Etiketter: arbetslöshet, investerignar, kostnader, krisen

När man följder ekonomisidornas bevakning av krisen är det som om den har upphört att existera. Visst pekar man på att den ekonomiska krisen har skapat massarbetslöshet - men allt för sällan reflekterar man över det omvända - att hög arbetslöshet blir ett sänke för ekonomin.

Ändå är de flesta ekonomer, sociologer och andra som studerat arbetslöshetens kostnader överens om att arbetslöshet är en väldigt dyr affär - och under lång tid.

Arbetslöshet innebär ett slöseri med ekonomiska resurser. En ekonomi med hög arbetslöshet leder till att vi riskerar ett permanent tapp i potentiell tillväxt genom att vi inte arbetar tillräckligt många timmar och många slås ut från arbetskraften. En stor del av kostnaden för utslagningen kan aldrig repareras. Minskad arbetslöshet å andra sidan ger enorma vinster för ekonomin och välfärden.

Till det måste vi lägga de stora budgetkostnader som arbetslöshet leder till. Hög arbetslöshet ökar statens utgifter och minskar kraftigt statens inkomster. När många är arbetslösa minskar den potentiella konsumtionen, vilket både ger lägre tillväxt och minskade intäkter för det offentliga. Hög arbetslöshet äter därmed upp nödvändiga resurser från andra viktiga investeringar.

Ofta stannar analysen där och man glömmer de enorma kostnader som arbetslöshet leder till för alla som drabbas. Längre arbetslöshet innebär att man förlorar i kompetens och självkänsla. Lång arbetslöshet ökar därför risken för fortsatt arbetslöshet. Om arbetslöshetsförsäkringen är svag ökar risken för att många som har investerat i utbildning, degraderar sin kompetens genom att för snabbt tvingas ta jobb som man är överkvalificerad för. En mängd studier visar att långvarig arbetslöshet innebär en kraftigt ökad risk för framtida inkomstbortfall även om man får jobb igen.

Men hög arbetslöshet ger också stora sociala kostnader. Hög arbetslöshet gör fler fattiga, förvärrar sociala klyftor, minskar den sociala rörligheten, gör att kriminaliteten ökar och att den genomsnittliga livslängden faller. Att börja sitt liv med arbetslöshet eller att bli långvarigt utan jobb, riskerar att ge permanenta sociala och ekonomiska kostnader.

Att effekterna är långvariga visar sig inte minst genom att vi fortfarande betalar av på den enorma nota som blev resultatet av 90-talskrisens arbetslöshet, kompetenstapp och utanförskap.

Det är helt enkelt billigare och bättre för samhället att investera i förväg för att minska risken för långtidsarbetslöshet, än att betala i efterhand för de enorma kostnader som arbetslösheten genererar.

Blir den sjukskrivne arbetsoförmögen av sjukfrånvaro?

Etiketter: forskning, kompetens, sjukfrånvaro, sjukskrivning

Är långtidssjukskrivning i sig så deprimerande för folk att det bör undvikas till varje pris? Om så är fallet skulle det kunna vara rätt att införa tidsgränser för sjukskrivningar även om det inte är medicinskt motiverat utifrån sjukskrivningsdiagnosen, vilket väl är ungefär det som regeringen nu har genomfört. 

Problemet är att det inte finns några belägg i forskningen för att så skulle vara fallet. Även om det är rimligt att anta att lång sjukfrånvaro gör folk mer ensamma och därmed också mer deprimerade, säger det inget om ifall detta sker så ofta, eller är så problematiskt att det allvarligt försvårar den sjukskrivnes möjlighet att att komma tillbaka i arbete - eller om det är så att det får större allvarliga konsekvenser att avbryta sjukskrivningen i förtid.

Det är vanligt att hävda att lång sjukskrivning i sig gör folk arbetsoförmögna genom att det skulle ha negativa hälsoeffekter, men det är en tes som inte har något starkt stöd i forskningen. Däremot är det rimligt att anta att den som är långtidssjuk förlorar både i kompetens och självkänsla - och att arbetsgivare därmed blir mindre intresserade av att anställa dem. Vilket vi också ser i studier som TCO genomfört.  

Det gör att åtgärderna för att få långtidssjuka tillbaka till arbetet inte bör (som jag anser att det nu är) nästan uteslutande utgå ifrån att pressa sjuka med definitiva tidsgränser och ekonomisk press. Mer av insatserna måste istället (utöver den medicinska och arbetsplatsinriktade rehabiliteringen) prioriteras mot att stärka de sjukskrivnas självkänsla och kompetens. Jag undrar var resurserna till dessa nödvändiga åtgärder finns.

DN:s ledare 

Intressant artikel i läkartidningen 1

Intressant artikel i läkartidningen 2

Marknaden är inte självreglerande

Etiketter: ekonomi, kris, marknad, välfärd

Den ekonomiska krisen har visat att ekonomin inte är en självreglerande verksamhet, som med automatik skapar goda förutsättningar för tillväxt och välstånd. I själva verket har en obalans mellan marknad och stat, frihet och regler bidragit till att krisen har fått ett så förödande förlopp.

Krisen har visat på stora brister både när det gäller den dominerande ekonomiska teorin om det ständiga behovet av avreglering och har blottlagt en övertro på marknaders självreglerande förmåga.

Det finns ingen grundläggande motsättning mellan väl utvecklad välfärd, starka fackliga organisationer och en aktiv stat å ena sidan och en väl fungerande markandsekonomi å den andra. I själva verket har den senaste tidens utveckling både visat att tillväxten i de avreglerade länder som har svaga välfärdssystem inte är bättre än i mer utpräglade välfärdsekonomier, men också att ekonomier med svag reglering av marknaden eller små möjligheter att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik har drabbats hårdare av krisen.

Tvärt om vad som ofta påstås är den aktiva välfärdsstaten ett smörjmedel för en väl fungerade ekonomisk utveckling.

Bra länkar

Krugman i N.Y Times

Stiglitz tal för African Develoment Bank Group

EMU- mellan det ekonomiskt rationella och det politiskt önskvärda

Etiketter: ekonomi, emu, lars calmfors, mörtvik, politik, wennemo

För snart sju år sedan, inför folkomröstningen om EMU-medlemskapet, skrev jag och Irene Wennemo på LO en artikel på DN-debatt där vi varnade för en alltför förenklad EMU-debatt. Ett av de perspektiv vi förde fram handlade just om den svåra avvägningen mellan vad som är ekonomiskt rationellt och vad som är politiskt önskvärt.

En av mina utgångspunkter, nu som då, är att Sverige ska ta ansvar för utvecklingen och solidariteten i Europa och världen, och att EU-medlemskapet bidrar till detta. Men när det gäller frågan om EMU-medlemskapet är frågan mycket mer komplex, som också Calmfors visar.

Jag och Wennemo pekade 2003 på att en valutaunion innebär avsevärda ekonomiska risker, framförallt genom att länder avsäger sig möjligheten till en egen ränta och valuta som är anpassad till situationen i landet. En ekonomisk union blir därmed inte, som man kanske kan tro, automatiskt starkare ju fler som är med, utan kan tvärtom försvagas om medlemsländerna är allt för olika och har olika utsatthet för ekonomiska förändringar. Den nuvarande krisens förlopp visar detta väldigt tydligt. Vissa länder inom EMU-området, som skulle ha behövt en mer återhållande penningpolitik innan krisen, har drabbats hårdare än andra. Samtidigt som Sverige, exempelvis, har klarat sig bättre ekonomiskt än vad vi annars skulle ha gjort genom den rörliga växelkursen på kronan.

Samtidigt pekar Calmfors på att det också innebär politiska risker och problem med att stå utanför ett valutasamarbete som är så pass integrerat i den europeiska samarbetstanken.

Min slutsats är nog att de ekonomiska argumenten för att stå utanför har förstärkts genom krisen, men paradoxalt nog har samtidigt de poliska skälen för att gå med blivit allt viktigare.

Som i så många andra frågor måste det slutliga avgörandet bli en balansakt mellan det politiskt önskvärda och det ekonomiskt rationella.   

Calmfors på DN-debatt,

Saab, GM och svensk industri

Etiketter: gm, industripolitik, SAAB

Det är något lurt med hela Saab-affären. Det till synes oprofessionella hanterande från GM:s sida kring försäljning, uppstyckning, likvidation med mera är en väldigt strikt affärsmässig kalkyl - allt annat vore konstigt. Men bakom den kalkylen döljer sig sannolikt faktorer som GM inte vill ska synliggöras och som kanske gör att man aldrig har varit intresserade av att sälja Saab överhuvudtaget. Trots att GM försöker få det till att det just nu handlar om en futtig höjning av priet verkar det vara helt andra bevekelsegrunder som ligger bakom.

Ett så stort företag som GM kan helt enkelt inte sköta sina affärer och mediala kontakter så uselt om det inte har ett visst syfte. Ändå framstår GM:s agerande som ansvarslöst och arrogant. Bilden blir att man aldrig har haft något intresse att sälja Saab - att överhuvudtaget låta märket överleva. Anledningen till detta kan vi bara spekulera kring och kommer kanske aldrig att få veta.

Detta kommer inte bara att kosta tusentals anställda i svensk bilindustri jobbet, det blir dessutom en mycket påtaglig förlust för svensk industri. Och kanske helt i onödan.

Regeringen hade kanske aldrig kunnat rädda Saab, men det svaga agerandet från början av hela processen har inte bidragit till att stärka Sverige som industrination - tvärtom.

ab, dn