Den ekonomiska instabiliteten har ökat

Etiketter: fackföreningar, krisen, löner, ny global världsordning

Bo Ekman har rätt när han i efterlyser en ny global världsordning. Globaliseringen av den finansiella ekonomin, nya tekniska möjligheter och en övertro på att marknaden kan växa ohämmat, har lett grova felbedömningar och till en global finansmarknad som är svår att överblicka och kontrollera. Riksbankens felbedömning av Carnegies situation i veckan är bara ett tydligt exempel. Horder av experter och ekonomer har misslyckats med att se vad som skulle hända - eller inte velat se det som var oundvikligt. Nu måste det till nya kraftfulla institutioner som kan hantera detta på ett globalt plan.

Men krisen har också mer djupgående orsaker. Globaliseringen i kombination med en utbredd och felaktig tro på att svaga fackföreningar och urholkade välfärdssystem är bra för den ekonomiska utvecklingen, har lett till ökade inkomstklyftor och svagare produktivitetstillväxt. Lönernas andel av den totala produktionen har dessutom fallit kraftigt. Effekten har blivit en global ekonomi utan stötdämpare - mycket mer sårbar och utsatt för ekonomiska chocker.

I den nya globala världsordningen måste också följa en seriös diskussion om värdet av de råd om hur ekonomisk utveckling skapas som gång på gång levereras av OECD, IMF och andra globala aktörer.

Inkomstklyftor och klassresor

Etiketter: klassresor, social rörlighet, usa

Krisen och de fria luncherna

Etiketter: fria luncher, krisen, marknaden

Akronymen TANSTAAFL - “There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch” lanserades av science fictionförfattaren Robert A. Heinlein  i boken “The Moon is A Harsch Mistresse” och har blivit många nyliberala ekonomers favorituttryck. Allt för ofta har det använts i debatten av ekonomer som starkt misstror välfärdssamhällena, t.ex. MIlton Friedman eller Gregory Mankiew. “Det finns inga gratisluncher” har blivit de extrema marknadsförespråkarnas uttryck för att säga att generella välfärdssamhällen är omöjliga och att staten ska minimeras och spela så liten roll som möjligt.

Nu har dock ”There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch” fått en annan innebörd. Ingen annanstans har nämligen tron på de fria luncherna varit så stor som på finansmarknaden. Omåttliga bonussystem har drivit upp börskurser och tillgångar till sagobelopp. Kortsiktiga belöningsssystem har bidragit till extremt risktagande med andras pengar och har lett till att vinsterna har hamnat hos dem som misskött kapitalet och förlusterna (eller lunchnotan) har skickats vidare till löntagarna, skattebetalarna, husägarna och bankkunderna.

Nu är det dags att marknaden inser att de fria luncherna tid är förbi och notorna måste betalas. Bankerna ska inte kunna skicka räkningen vidare till kunderna hur enkelt som helst. Staten måste bli en starkare aktör och i högre grad reglera marknadens överdrifter.

Om vi går mot en global recession

Etiketter: arbetslöshet, krisen, recession

Enligt en undersökning som Reuters gjort med 250 ledande ekonomer är världsekonomin nära en långvarig recession. Sannolikt kommer arbetslösheten att fortsätta öka kraftigt. De enorma summor som statsmakterna har skjutit till verkar inte räcka för att vända skutan. Bankerna har fortfarande inte tilltro till varandra.

Det är uppenbart att de politiska åtgärder som sågs som tillräckliga för en månad sedan inte räcker för att möta nedgången. Det är också uppenbart att inflationshotet den närmaste tiden inte är ett särskilt stort problem. Den svenska Riksbanken bör därför sänka räntan med ytterligare 50 punkter redan vid nästa möte. Även i andra länder kommer det att krävas kraftiga räntesänkningar ganska snart.

The Conscience of a Nobel Prize Winner

Etiketter: financial risk, krugman, social security

Ekonomipriset till Alfred Nobels minne delades ut till Paul Krugman. Det var ett bra beslut. Krugman har bidragit starkt till globaliserings- och handelsforskningen. Han är också en person som vågar debattera samhällsutvecklingen utan att kliva över den smala linje där förment vetenskaplighet används för att stödja sin egen personliga hållning.  Krugman klarar väl av att skilja på forskning och tyckande.

Sen tycker han oftast väldigt bra saker. I våras läste jag hans bok “The Conscience of a Liberal”. Klart läsvärd, särskilt om man intresserar sig för vad som händer politiskt, ekonomiskt och värderingsmässigt i USA. Känner att det är på plats med ett bra citat från den boken:

“A progressive agenda would require major changes in public policy…including expansion of social security to cover avoidable risks that have become vastly more important in recent decades. And as an economic matter, achiving that agenda would be eminently doable. It would amount to giving U.S citizens no more than the level of protection from financial risk and personal misfortune that citizens of other advanced countries already have.” 

Klokare än så behöver det inte sägas. Nu är det bara att hoppas att nästa president går från ord till handling. Det skulle vara bra för hela världens ekonomiska och sociala utveckling.

If you can´t be with the one you love…

Etiketter: krisen

Partiledardebatten igår gav inte särskilt mycket nytt i sak, särskilt inte när det gäller hur man ska göra om krisen blir riktigt allvarlig. Intressantast var nog allianspartiernas näst intill maniska försök att signalera en större samsyn än vad man i praktiken har och oppositionens misslyckande med att göra det samma. 

Då kommer jag att tänka på följande rader av Stephen Stills, som möjligen såväl Stills, Nash and Young och Grateful Dead spelade in:

“If you’re down, and confused
And you don’t remember, who you’re talkin’ to
Concentration slips away
‘Cause your baby is so far away…
…And there’s a rose, in a fisted glove
And the eagle flies, with the dove
And if you can’t be, with the one you love
Love the one you’re with”

Krisen och jobben igen

Etiketter: ekonomin, jobben, krisen

Läser DN-debatt där Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand manifesterar sin samsyn om ekonomin. Stabila statsfinanser, visst. Krispaket till fordonsindustrin, bra. Reparera a-kassan och satsa mer på utbildning och omställning, perfekt. Sänkta arbetsgivaravgifter till småföretagen, tveksamt. Risken är stor att det blir dyrt och ineffektivt.

På det stora hela andas artikeln mer av intern samarbetsretorik än en genuin förståelse för krisens allvar. Inget sägs om vad som ska göras om krisen förvärras, när nästa bransch drabbas, om  arbetslösheten börjar skena.

Ingen verkar våga spekulera i vad som måste göras om krisen verkligen ger massarbetslöshet. Då räcker det inte särskilt långt med det som DN-debatt artikeln utlovar.

Kris och jobb

Etiketter: jobben, krisen

Lyssnade på Maud olofsson i ekots lördagsintervju idag. Det mesta hon lovade att göra var sånt som redan var planerat långt innan vi ens förstod att ekonomin krisat. En samordningsman var det mest konkreta. Ändå förvärras krisen för varje dag som går och konsekvenserna går knappt att överblicka. Läget kan mycket väl bli lika allvarligt som under 90-talskrisen - då försvann netto runt 600 000 jobb på några få år i Sverige.  Ska vi minska risken för en upprepning krävs en betydligt större insikt om lägets allvar och en politik som ger företag och medborgare framtidstro och utvecklingsmöjligheter. Då räcker de nuvarande resurserna till trygghetssystemen, arbetsmarknadspolitiken, utbildning och näringspolitiska insatser inte särskilt långt. Då behövs också att regeringen inser att försämringen av arbetslöshetsförsäkringen var fel tidigare och ännu mer kontraproduktiv och feltajmad just nu.

Mer nedifrån och upp ekonomi

Etiketter: ekonomin, finanskris, produktivitet

Under ytan handlar debatten om finanskrisen om grundläggande skiljelinjer i synen på ekonomi och samhälle.

En hållning är att välstånd skapas bäst genom att marknader får sköta sig själva utan statlig inblandning, när skatterna är så låga som möjligt, om fackföreningar är svaga och där välfärdssystemen är dåligt utbyggda. Då hävdar man att det skapas starka drivkrafter för arbete och företagande. En modell som enligt OECD kan ge ett bra ekonomiskt utfall men också stora sociala kostnader och ekonomiska klyftor.

En motsatt hållning är att välstånd skapas bäst om handel och marknader är fria, men också reglerade, där starka fackföreningar bidrar till ökad produktivitet och omställningsförmåga, att skatter är av godo om pengarna används till produktiva och välfärdshöjande insatser och att starka välfärdssystem är bra för ekonomin när de stärker människors förutsättningar att arbeta och ställa om till nya krav. Den modellen skapar enligt OECD:s analyser bra ekonomiskt utfall, mindre sociala klyftor men kräver högre skatter.

Robert Reich skriver om samma skiljelinje i den amerikanska debatten i en tankeväckande artikel i American Prospect. Han beskriver de olika utgångspunkterna i termer som “uppifrån och ned ekonomin” och “nerifrån och upp ekonomin”.

Mycket av de senaste 30 årens politik i USA, skriver Reich, har präglats av “uppifrån och ned ekonomer” som ensidigt betonar utbudssidan i ekonomin. Skattesänkningar ska ge folk incitament att jobba hårdare och investera mer, vilket ska skapa fler jobb och högre tillväxt. Skattelättnader för företag och färre regler (och svagare fack) ska ge fler jobb och ökad tillväxt. Enligt teorin ska de rikares inkomster successivt falla ned till de fattigare och alla gynnas, och till viss del är det säkert så, skriver Reich.

Men de senaste årens globalisering, där kapitalet är mer rörligt, har gjort att ekonomisk utveckling i högre grad är beroende av de yrkesverksammas och företagens produktivitet än tidigare. Då ökar enligt Reich behovet av en “nedifrån och upp ekonomi” där man ser löntagarnas utbildning och hälsa som allt viktigare produktionskapital tillsammans med den infrastruktur som kopplar ihop människor med varandra. Därför bli offentliga investeringar allt viktigare för framtida välstånd.

Den uppkomna finanskrisen har gjort detta än tydligare. Det globala kapitalet kommer framöver inte bara att söka sig till områden där skatterna är låga och vinsterna kan blåsas upp på konstgjord väg, utan förhoppningsvis till säkrare investeringar där företagens och löntagarnas produktivitet är hög och där människor har köpkraft och framtidstro. Därför måste politiken inriktas inte bara på att upprätthålla bankernas likviditet - utan i allt högre grad till att säkra hushållens köpkraft och trygghet.

Den amerikanska krisen är inte bara ett resultat av finansmarknadens misslyckanden utan i hög grad även ett resultat av en låsning vid “uppifrån och ned ekonomins” dogmer. Resultatet har blivit att många vanliga amerikaner under lång tid har fått måttliga om ens några reallöneförbättringar, försämrat sitt pensionsskydd och samtidigt fått ökade kostnader för utbildning och sjukvård. I den processen har även den bättre utbildade medelklassen tappat i relativt välstånd.

Krisen har blivit global

Etiketter: krisen, staten

Filosofen George Henrik Von Wrigh var uttalad pessimist. Hans tes var att bara den sanne pessimisten förstår att läget är så allvarligt att det krävs åtgärder, medan optimisten alltid tror att det ordnar sig av sig själv. Ska man se på finanskrisen som pessimisten som tror att det går åt skogen om man inte tar till kraftfulla åtgärder eller som optimisten som tror att det ordnar sig bara marknaden får sköta sig själv?

Svaret lutar kraftigt åt det pessimistiska hållet. Läget är så allvarligt att det krävs kraftfulla åtgärder. Marknaden har visat att den inte är perfekt och att den inte kunde lösa problemen på egen hand. Finansmarknaderna har därmed visat att det behövs en stark och aktiv stat som reglerar villkoren för ekonomin. Och som skrivs i den senaste ledaren i The Economist ”Detta är pragmatism, inte socialism”. 

Men bristen på tidigare pragmatism i synen på statens roll för att reglera marknaden och trygga enskilda medborgares välfärd och trygghet har nu lett till att den kris som från början var USA:s istället har blivit global.