Etiketter: korporativism, reinfeldt
Regeringen och Fredrik Reinfeldt säger att de värnar den svenska modellen. För att modellen ska fungera måste ansvariga politiker och parterna på arbetsmarknaden mötas, inte minst för att förstå varandras utgångspunkter.
När Statsministern säger att han inte vill träffa TCO:s och LO:s ordföranden för att han hellre möter medlemmarna direkt “är det ett märkligt avsteg från den modellen. Precis som Lotta Gröning så klokt uttrycker det på sin blogg, skulle Statsministern inte neka att träffa Ingvar Kamprad bara för att han redan har pratat med en anställd på IKEA.
Statsvetaren Lars Levin ansåg i radions P1 att detta visar att korporativismen i den svenska politiken försvunnit. Han är helt och hållet ute och cyklar. Att statsministern och regeringen regelbundet träffar ledande företrädare fack och arbetsgivare har inget med korporativism att göra. Det är snarare en fråga om klokt ledarskap.
Amerikanska fackliga kollegor beskriver att de sällan får träffa ledande regeringsföreträdare under perioder med republikanska presidenter. Under åren med Clinton var träffarna däremot regelbundna. Förmodligen kommer Obama och Biden, med sina nära kontakter med fackföreningsrörelsen, att återigen etablera ett umgängessätt där ledande företrädare för facket regelbundet bjuds in till Vita Huset.
Jag tror knappast att varken Fredrik Reinfeldt eller Lars Levin skulle säga att USA med Obama vid makten kommer att bli ett korporativistiskt land
Etiketter: arbetsmarknad, rörlighet
“Därför vägrar svensken flytta”, skriver Dagens Industri i en artikel idag och hänvisar till en forskare, Gunnar Malmberg vid Umeå universitet. Enligt artikeln är svensken särskilt flyttobenägen och amerikanen extremt rörlig.
Den bilden stämmer inte. Den svenska arbetsmarknaden är väldigt rörlig. Unga flyttar ofta - till studier och jobb. Äldre flyttar mer sällan och familjer med barn likaså. Mest benägna att flytta till nytt jobb är personer i glesbygdsregionerna, mest pendlingsbenägna är välutbildade i storstadsområdena. Svenskarna pendlar också mest i Norden.
I USA minskar rörligheten snabbt. Nyare forskning visar att den amerikanska flyttbenägenheten har minskat dramatiskt de senaste decennierna - inte minst på grund av att allt fler kvinnor har börjat jobba och familjerna måste hitta jobb till två personer om man flyttar.
Det är dags att skrota schablonbilderna av Sverige som trögrörligt och USA som extremt flexibelt.
Etiketter: jobbskatteavdraget
Nu först fick jag syn på artikeln på DN-debatt på julaftonen där Pontus Braunerhjelm, huvudsekreterare i regeringens globaliseringsråd skriver om skatterna. Med tanke på nyheten är det märkligt att den gick så obemärkt förbi, men Kalle Anka, familjelivet och julbordet tog väl överhanden. Några bloggare såg dock nyheten snabbare än vad jag gjorde.
Braunerhjelm och Camilo von Greiff vid rådets kansli skriver att nästan ingen hävdar att jobbskatteavdraget fått dem att arbeta mera. Varannan svensk är omedveten om jobbskatteavdraget, alliansregeringens paradreform. Av de runt 50 procent som känner till avdraget hävdar 95 procent att det inte har påverkat hur mycket de arbetar. I princip betyder det att väldigt få personer enligt undersökningen har ökat sitt arbetsutbud på grund av jobbskatteavdraget.
Ändå hävdar företrädare för regeringen med stöd av svaga forskningsstöd att just jobbskatteavdraget har skapat tiotusentals nya jobb.
Att personer sig ha påverkats i sitt arbetsutbud säger ingenting om i vilken riktning. Det finns i princip två olika motverkande effekter: Den så kallade substitutionseffekten innebär att det blir mer lönsamt att jobba än att ha fritid. Skattesänkningen leder därför till fler arbetade timmar. Den motsatta, så kallade inkomsteffekten, innebär att individer kan sänka sin arbetstid men fortfarande ha samma köpkraft som innan skattesänkningen. Skattesänkningen ger då färre arbetade timmar. I princip borde båda effekterna uppstå och i viss grad ta ut varandra.
Regeringen har hävdat att den försämrade a-kassan och förvärvsskatteavdraget kan förklara runt 70 000 av de jobb som skapades de två första åren vid makten. A-kasseeffekten är det väl ingen längre som tror på. Och om Braunerhjelm och Greiff har rätt har inte heller jobbskatteavdraget fått särskilt många fler att börja jobba eller öka sin arbetstid.
Ska vi få fler i arbete krävs helt andra åtgärder.
Särskilt nu när konjunkturen faller.
Etiketter: arbetslöshetsförsäkringen, newsmill, regeringen
I en artikel på debattsidan Newsmill skriver forskarna Mattias Strandh, Daniel Melén och Madelene Nordlund att en försämrad arbetslöshetsförsäkring kan göra den långtidsarbetslöse ännu sämre rustad för att få jobb. Artikeln borde vara obligatorisk nyårsläsning för Riksdagens ledamöter och för regeringen.
Budskapet har stöd i forskningen och ligger helt i linje med resultaten i en rapport som jag och Kjell Rautio skrev för TCO för någon månad sedan - “Jakten på Superarbetskraften fortsätter”. Vi visade där att försämringarna i försäkringen i sak kan öka risken för att arbetslösa blir utelåsta från arbetsmarknaden. Försämringarna bygger dessutom på ett synsätt som gör att andra mer verkningsfulla åtgärder inte sätts in tillräckligt kraftfullt.
En försämrad arbetslöshetsförsäkring ökar inte enbart risken för att de längst bak i jobbkön hamnar ännu längre bak. Effekten blir dessutom att personer som i normalfallet borde ha goda chanser att få jobb de är utbildade för alltför snabbt tvingas ta jobb de är överkvalificerade för. Dålig a-kassa skapar därför även en ökad inlåsning på arbetsmarknaden.
Nyare nationalekonomisk forskning visar att försämrad arbetslöshetsförsäkring gör att folk oftare tvingas ta jobb som understiger deras produktivitet. Dessutom leder det till att personer i trygga men mindre produktiva jobb drar sig för att ta risken att byta till ett mer produktivt men mindre tryggt jobb. De försämringar av a-kassan som regeringen gjort sig skyldig till fungerar varken för dem som står längst från jobben eller för dem med god utbildning.
En dålig arbetslöshetsförsäkring är helt enkelt kontraproduktivt för ekonomin.
Etiketter: KI, krisen, regeringen
I Konjunkturinstitutets pessimistiska nya prognos räknar man med att arbetslösheten ska öka kraftigt och sysselsättningen minska med närmare 135 000 personer. Prognosen är betydligt mer pessimistisk än tidigare.
Prognosen är säkert utmärkt utförd, men det är märkligt att KI i sitt huvudscenario verkar utgå ifrån att regeringen kommer att föra en mer expansiv finanspolitik. I själva verket har regeringen (och Anders Borg) tydligt markerat att de är ointresserade av den typ av åtgärder som nu KI utgår ifrån nästan är beslutat och klart. Mer rättvisande och intressant hade det varit om KI istället som huvudscenario hade utgått ifrån den arbetslöshetsrisk som Sverige faktiskt står inför på grund av regeringens ovilja att bedriva den mer expansiva finanspolitik som TCO, Svensk Näringsliv, LO och flertalet andra har krävt.
Etiketter: marknad, paradigmskifte, välstånd
Under lång tid har nyliberala strömningar gjort anspråk på tolkningsföreträdet i samhällsdebatten. Man har varit övertygad om att utvecklingsländer och andra länder bäst tar sig upp i välstånd genom avregleringar, omfattande skattesänkningar och minskad offentlig sektor. Ivrigt påhejade av OECD har man sagt att avreglerade arbetsmarknader fungerar bäst där facken är svaga och inkomsttryggheten är obefintlig. Man har hävdat att ökade klyftor gör att samhället fungerar bättre och den sociala rörligheten ökar. Och man har envist påstått att de finansiella marknaderna mår bäst av att staten och myndigheterna håller sig så långt borta som möjligt.
Utvecklingen under senare tid har gjort dessa teser allt mer omoderna.
Tunga forskare som Dani Rodrik och Joseph Stiglitz har övertygande visat att “The Washington Consensus” som modell inte fungerar särskilt bra. Om inte de rätta, stödjande samhällsinstitutionerna finns på plats riskerar råden om omfattande avregleringar bli kontraproduktiva.
OECD har efter omfattande genomgångar av forskning och verklighet i hög grad ändrat uppfattning. Nu gäller inte enbart den anglosaxiska modellen som förebild. Istället pekas de nordiska länderna, med sina starka fack och generösa välfärdssystem, ut som mer konkurrenskraftiga än de länder som följt tidigare rekommendationer. Fackens samarbetsorgan TUAC har i hög grad drivit på för att synliggöra behovet av nya rekommendationer.
Ökade sociala klyftor skulle i teorin leda till större social rörlighet. I stället visar allt fler forskare och nu även OECD i sin nya rapport “Growing Unequal” att detta är en myt. Högst rörlighet har man i de nordiska välfärdsländerna, störst fattigdom och snabbast växande klyftor i lågskatteländerna.
Nu läggs finanskrisen till detta ideologiska misslyckande. En global kris som har gjort det uppenbart att finansmarknaden är osedvanligt illa lämpad att kontrollera sig själv. Misstaget att överhuvudtaget tro att det var lämpligt har starkt bidragit till att knuffa världen in i en mycket allvarlig lågkonjunktur.
Vi är mitt inne i ett omfattande paradigmskifte i synen på vad som skapar välstånd och väl fungerande marknader. Vi få se hur lång tid det tar för det svenska vetenskapssamhället att ta till sig detta.
Etiketter: krisen, regeringen
Allt fler varnar nu för värsta krisen i mannaminne. Unga riskerar att drabbas extra hårt. Många kommer att slås ut från arbetsmarknaden. Massor av kompetent folk kommer att förlora jobbet. Duktiga företagare tvingas lägga ned sina företag. Men regeringen blundar för läget och hänvisar till luddiga beräkningar om att det blir för dyrt att ingripa.
Sanningen är den att det bara blir dyrare ju längre man väntar - och svårare för de som drabbas. När regeringen kom till makten var det minsann inte för dyrt att skapa några tusen jobb för åtskilliga miljarder i skattesänkningar.
Det är något riktigt fel med hur de tänker. Jag tror att det handlar om en övertro på att ekonomin fungerar som en maskin. Tron på att om man lägger in kända åtgärder och dess kostnader, matar in några ekonometriska modeller och utgår ifrån att folk är lata och bara agerar rationellt, då ser man kanske världen i svart och vitt och får fram att det blir väldigt dyrt.
Om man istället utgick ifrån att människors agerande, konsumtion och investeringar också styrs av oro, lust och engagemang, då blir resultaten sannolikt helt annorlunda. I den ekonomiska forskningen börjar man allt mer få upp ögonen för detta och funderar allt mer på hur den kunskapen kan översättas till en smartare ekonomisk politik. Nu vore det väl dags att även politikerna fick upp ögonen på att ekonomiska reformer inte bara går att beräkna i matematiska modeller, utan också kräver kunskap om vad som verkligen driver människor i olika situationer.
Och om vi inser att krisens förlopp i hög grad också styrs av psykologi - som rädsla att förlora jobbet, oro över att besparingarna ska försvinna eller över att inte ha råd med det nödvändiga - då först förstår vi att åtgärderna också måste inriktas på att öka människors framtidstro. Och det ryms dessvärre inte i Finansdepartementets datamodeller. När man inte förstår det ökar risken att man undviker reformer som verkligen skulle göra nytta i krisen och istället satsar på åtgärder som är verkningslösa eller förblir passiv.
Dessvärre verkar regeringen ha hamnar just i den fällan.
Etiketter: facket, organisering, usa
Är just nu i Paris och har möte med TUAC. Lyssnar till amerikanska fackets (AFL-CIO) ordförande John Sweneey som berättar om stämningarna i USA efter Obamas seger.
Runt 60 miljoner löntagare I USA skulle organisera sig fackligt om de slapp repressalier enligt en studie av Peter D. Hart Research Associates. En annan studie Kate Bronfenbrenner vid Cornell University visar att runt åtta av tio arbetsgivare, där facket försökt organisera de anställda, tvingade cheferna att ge negativ information om facket till de anställda. 75 procent av arbetsgivarna anställde externa konsulter för anti-fackliga kampanjer på arbetsplatsen. Hälften hotade med att lägga ned verksamheten. I vart fjärde fall avskedades anställda som argumenterade för ett fackligt medlemskap.
En rättslig lösning på problemet enligt facket är införandet av “The Employee Free Choice Act” vilken skulle tvinga arbetsgivare att erkänna facklig organisering om mer än hälften av de anställda skriver under på att facket får företräda de anställda. Det skulle också innebära införandet av ett system för förhandling och medling och hårdare rättsliga åtgärder mot arbetsgivare som förhindrar facklig organisering.
Obama har varit positiv till införandet. Återstår att se om det går att genomföra i verkligheten, eller om arbetsgivarnas motstånd blir för starkt.
Etiketter: jobben, krisen, reinfelt, the economist
Det är jag som ska tänka runt hörnet, sa Fredrik Reinfeldt när han nyligen avfärdade Lars Calmfors förslag om extra stimulanser för att få fart på ekonomin.
Runt hörnet väntar en väldigt dramatiskt inbromsning, enligt Skanskas VD Johan Karlström på ett seminarium som Socialdemokraterna anordnat om byggsektorn. “Folk köper inte ny bostad för att man kanske är rädd för att förlora jobbet, eller för att man inte får den gamla bostaden såld. Situationen är extraordinär och kräver extraordinära åtgärder.”
Professorn i fastighetsekonomi, Stellan Lundström, beskriver en bostadsmarknad i behov av omfattande konjunkturåtgärder och strukturförbättringar. Utvecklingen i våra tillväxtområden går åt fel håll. Vi behöver fler hyresrätter i tillväxtkommunerna om ekonomin ska fungera bra, annars blir det låsningar på arbetsmarknaden när kostnaden för att byta bostad blir för hög, säger han. Nu är det dessutom hög tid att stimulera byggsektorn ur konjunktursynpunkt. Miljonprogrammets hundratusentals lägenheter har stora renoveringsbehov. Hela områden måste byggas om. “Det är samhällsekonomisk lönsamt och passar alldeles utmärkt att sätta igång nu”.
Alla på seminariet är ense om att läget är allvarligt och att snabba och omfattande investeringar behövs för att rädda jobben.
I den ekonomiska tidskriften Economists ledare förs samma budskap fram. När den privata efterfrågan faller så dramatiskt som nu sker måste den offentliga sektorn träda in så kraftfullt att det gör skillnad.
De europeiska länderna har knappast imponerat med sitt mod när det gäller att satsa sig ur krisen, skriver The Economist. Överdriven försiktighet riskerar att leda oss längre och längre ned på nedgångsspiralen. Nu är det dags för Europa att följa Obamas exempel och med omfattande stimulanspaket skaka liv i patienten.
