Roger Mörtvik

Paradigmskifte i välståndsfabriken

Under lång tid har nyliberala strömningar gjort anspråk på tolkningsföreträdet i samhällsdebatten. Man har varit övertygad om att utvecklingsländer och andra länder bäst tar sig upp i välstånd genom avregleringar, omfattande skattesänkningar och minskad offentlig sektor. Ivrigt påhejade av OECD har man sagt att avreglerade arbetsmarknader fungerar bäst där facken är svaga och inkomsttryggheten är obefintlig. Man har hävdat att ökade klyftor gör att samhället fungerar bättre och den sociala rörligheten ökar. Och man har envist påstått att de finansiella marknaderna mår bäst av att staten och myndigheterna håller sig så långt borta som möjligt.

Utvecklingen under senare tid har gjort dessa teser allt mer omoderna.

Tunga forskare som Dani Rodrik och Joseph Stiglitz har övertygande visat att ”The Washington Consensus” som modell inte fungerar särskilt bra. Om inte de rätta, stödjande samhällsinstitutionerna finns på plats riskerar råden om omfattande avregleringar bli kontraproduktiva.

OECD har efter omfattande genomgångar av forskning och verklighet i hög grad ändrat uppfattning. Nu gäller inte enbart den anglosaxiska modellen som förebild. Istället pekas de nordiska länderna, med sina starka fack och generösa välfärdssystem, ut som mer konkurrenskraftiga än de länder som följt tidigare rekommendationer. Fackens samarbetsorgan TUAC har i hög grad drivit på för att synliggöra behovet av nya rekommendationer.

Ökade sociala klyftor skulle i teorin leda till större social rörlighet. I stället visar allt fler forskare och nu även OECD i sin nya rapport ”Growing Unequal” att detta är en myt. Högst rörlighet har man i de nordiska välfärdsländerna, störst fattigdom och snabbast växande klyftor i lågskatteländerna.

Nu läggs finanskrisen till detta ideologiska misslyckande. En global kris som har gjort det uppenbart att finansmarknaden är osedvanligt illa lämpad att kontrollera sig själv. Misstaget att överhuvudtaget tro att det var lämpligt har starkt bidragit till att knuffa världen in i en mycket allvarlig lågkonjunktur.

Vi är mitt inne i ett omfattande paradigmskifte i synen på vad som skapar välstånd och väl fungerande marknader. Vi få se hur lång tid det tar för det svenska vetenskapssamhället att ta till sig detta.