Roger Mörtvik

Urholkningen av a-kassan har ökat behovet av stimulanspolitik

Över en halv miljon beräknas bli arbetslösa redan under nästa år. Till det ska man lägga alla dem som blir arbetslösa men som lyckas få jobb. De allra flesta kommer att känna någon som har förlorat jobbet och är arbetslös.

Knappt hälften av de arbetslösa som är försäkrade kommer att få en ersättning som motsvarar de 80 procent av tidigare inkomst man skulle få ut, många bara runt hälften. Samtidigt har runt en halv miljon lämnat arbetslöshetsförsäkringen sen regeringen sänkte ersättningen och chockhöjde avgifterna. Resultatet blir att efterfrågan minskar ännu mer och krisen förvärras.

Ändå har regeringen mage att påstå att det är just de ”starka” sociala skyddsnäten som gör att vi inte behöver satsa så mycket på krisbekämpning som andra länder gör. Det resonemang regeringen lutar sig mot kallas för ”automatiska stabilisatorer”. Det innebär att sociala välfärdssystem fungerar som stötdämpare i ekonomin. När trygghetssystemen är väl utbyggda kan hushållen i högre grad hålla uppe sin konsumtion, vilket dämpar konjunkturnedgången.

Problemet är bara – som också forskaren Hedi Bel Habib visar i en intressant artikel på Newsmill – att bedömningen av hur starka de svenska automatiska stabilisatorerna är bygger på hur det såg ut 2003.

Men därefter har regeringen försvagat a-kassan så mycket att det inte återstår så himla starka stabilisatorer längre, vilket tvärtom vad regeringen hävdar gör att det krävs mer stimulanspolitik än vad man annars skulle ha behövt. Den politik man har fört har alltså förvärrat krisen – ändå låtsas man att arbetslöshetsförsäkringen är så stark att den gör stimulanspolitik onödig.

Och att varken ha starka automatiska stabilisatorer eller krispolitik är det sämsta tänkbara om man vill dämpa krisen och få igång ekonomin.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, HD, HD2, ab,