Etiketter: medelklass, politik, tco
Den som vinner den rörliga medelklass som utgörs av TCO:s medlemmar vinner nästa val. TCO:arna har under lång tid varit övervägande borgerliga. Efter krisen på 90-talet lämnade medelklassen de borgerliga i hög grad. Samma gruppers flykt från socialdemokraterna 2006 bäddade för maktskiftet.
Det är lätt att missbedöma medelklassens solidariska individualism. De borgerliga riskerar att betona den marknadsliberala individualisten för hårt. Oppositionen att fokusera för starkt på den solidariska välfärdskramaren. Medelklassen oroas över växande klyftor men vill ha mer lön för sin egen möda.
Jag tror att det är så enkelt som att den vanliga TCO:aren vill ha ett samhälle där det är lätt att bli rik - men svårt att bli fattig.
Man vill inte ha samhälle som gör fler rika men också fler fattiga. Inte heller ett samhälle där man bara omfördelar inkomster utan att samtidigt göra det lättare att tjäna in dem
AB. svd1, svd2
Etiketter: kommunerna, kris, regeringen, sjuksköterskor, skl, vårdförbundet
I en artikel i Dagens Nyheter hävdar tunga politiska företrädare för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att man kanske måste säga upp avtalet med vårdförbundet på grund av brist på pengar. I bästa fall är inlägget inte seriöst menat utan bara ett sätt att skrämma andra parter inför den stundande avtalsrörelsen. Men även som sådant är det ett lågvattenmärke. Det går inte att driva en verksamhet seriöst med utgångspunkten att det är de anställda som ska står för kostnaden så fort det blir ont om pengar. Med den utgångspunkt SKL redovisar kommer kommunerna aldrig att kunna betala rimliga löner till de anställda -och hela tanken på att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor blir omöjlig.
Det läge som SKL beskriver har inte bara sin grund i den ekonomiska krisen, det är också ett resultat av regeringens våndor när det gäller att skjuta till pengar till kommuner och landsting för att hantera krisens effekter. Nu riskerar de anställda uppenbarligen att få betala priset för denna senfärdighet.
Det kan aldrig vara så att vi ska rädda den gemensamma välfärden genom lägre löner till välutbildade yrkesutövare i den offentliga sektorn. På sikt måste det skapas mer resurser. Det kan bara göra på tre sätt: mer skattepengar, bättre planering eller tuffare prioriteringar.
Annars återstår bara en sista utväg för att välfärdens anställda ska få rimliga löner: ökad privatisering.
Det sistnämnda är dock ingen besparing för samhället. Kostnaderna kan mycket väl öka totalt sett med ökad privat finansiering av vården. Men hur lönerna och kvaliteten ska upprätthållas är till syvende och sist en politisk prioritering. Kvaliteten kan aldrig upprätthållas om de anställda inte får lön för möda, ansvar och utbildning.
DN
Etiketter: a-kassan, krisen
Arbetslösheten kommer enligt samstämmiga prognoser att hamna över tio procent och stanna där ett bra tag. Många av de arbetslösa är inte ens med i a-kassan, en del har bara ersättningen från a-kassan som i många fall bara ger runt halva lönen i ersättning. För varje arbetslös är det nästan dubbelt så många som antingen lever ihop med den arbetslöse eller själv oroas över att förlora jobbet. Till det ska läggas tiotusentals deltidsarbetslösa.
Effekten av detta blir att åtskilliga hundratusentals svenskar antingen redan har ett så stort ekonomiskt avbräck att de inte kan bidra till att ekonomins hjul snurrar igång - eller av fullt rationella skäl håller hårt i plånboken av rädsla för vad som eventuellt komma skall. Detta kan sägas vara en arbetslöshetens multiplikatoreffekt som gör att det för varje arbetslös med svag a-kassa leder till ytterligare arbetslöshet.
För när människor inte har råd eller trygghet nog att konsumera tillräckligt finns det heller inte avsättning för företagens produkter och tjänster i tillräcklig grad. Då stagnerar ekonomin.
Att förbättra a-kassan är därför det kanske systemviktigaste politikerna kan göra just nu.
dn1, dn2, svd
Etiketter:
Miljöpartiet vill nu skjuta på löftet att höja a-kassan och accepterar nu dessutom regeringens nedtrappning av ersättningen i a-kassan i stora drag. säger språkröret Peter Eriksson.
Ska man skratta eller gråta? Maken till politisk felbedömning får man leta efter. Jag har det senaste året allt mer börjat tro att Miljöpartiet skulle kunna var den kraft i oppositionen som skulle kunna attrahera den välutbildade medelklassen i tillräckligt hög grad för att vinna valet.
Att inte förstå hur viktigt ett höjt tak i a-kassan är för just den välutbildade medelklassens trygghet och möjlighet att kunna behålla värdet av sin utbildning och yrkeskunskap i perioder av arbetslöshet liknar politisk analfabetism. De som mest applåderar detta intellektuella haveri just nu är de borgerliga valstrategerna. För om det inte ens finns en samsyn i oppositionens politik kring den systemviktigaste frågan av alla – då frågar man sig vad regeringsalternativet egentligen bygger på.
