Ineffektiv ekonomi när tillväxten blir låne- istället för lönedriven

Etiketter: fackföreningar, ideologi, kris, löner, tillväxt, usa

Spelar det någon roll för den ekonomiska utvecklingen om löntagarna får rimliga löner? Frågan är högst relevant både för utvecklingen av krisen och inför den stundande avtalsrörelsen.

Svaret är i allra högsta grad ja, Det räcker med att blicka västerut,  mot USA, för att se hur urholkade reallöner skadar den ekonomiska stabiliteten. En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Under en följd av år har det funnits ett starkt samband mellan den amerikanska konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Dessvärre byggde konsumtionen på lån - inte på lön. Resultatet blev en bubbla som brast och en ekonomisk modell som förlorat sin lyskraft.

Saab hade varit bättre rustat med en mer aktiv industripolitik

Etiketter: bilindustrin, industripolitik, krisen, SAAB

De senaste åren innan krisen skedde en dramatisk förändring av den globala bilindustrin. År 2000 tillverkades 40 procent av världens bilar i Japan och USA - strax innan krisen hade det fallit till 30 procent. Efter krisen kommer det att vara en ännu lägre andel. Andelen bilar som tillverkades utanför OECD-området ökade under samma period från var tionde till var femte. 

Samtidigt visar studier med så kallad input-outputanalys att bilindustrin har en väldigt stor positiv jobbeffekt i kringliggande näringar. En dollars ökning i värde i bilindustrin beräknas skapa ett värde av tre dollar i ekonomin som helhet. Få om ens någon annan industrigren är relativt sett lika betydelsefull för ekonomin. 

Trots det har regeringen och en del andra hanterat bilindustrin som att det är som vilken näringsgren som helst - som vi kan ha kvar eller mista. Detta är en flagrant felbedömning som nu hotar hela den svenska bilindustrin. 

Jag säger inte att regeringen har något magiskt trollspö för att rädda enstaka företag. Men hanteringen av hela bilkrisen har skötts märkligt slapphänt. Vilket bäddade för att det till slut bara fanns kvar ett alternativ, Koenigsegg, som tydligen aldrig var tillräckligt seriöst. 

I våras träffade jag några ansvariga tyska politiker som var mäkta förvånade över hur lättvindigt den svenska regeringen såg på bilindustrins framtid i Sverige. 

Vi borde ha varit många fler som förvånades och ställt krav på en aktiv industripolitik även för bilindustrin.

svd1, svd2,  dn1, dn2

Ökande ideologisk konflikt om ekonomisk vetenskap

Etiketter: ekonomi, forskning, globalisering, kris, löner, paradigm, usa, vetenskap

Kommer krisen att förändra vår syn på ekonomisk utveckling? För ett år sedan skulle jag ha svarat definitivt ja. Nu är jag inte lika säker. Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”,  “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Under lång tid ledde globaliseringen till stagnerande eller minskade reallöner i stora delar av västvärlden. Denna trend har många orsaker: en globalisering av ekonomin där arbetsutbudet ökade snabbt och pressade ned lönerna, en ekonomisk överideologi som värnade marknadens frihet från reglering och statlig inblandning och en ideologiskt driven försvagning av de fackliga organisationerna - allt detta för att bryta utvecklingen mot mer egalitära samhällen och istället skapa tillväxt och jobb genom ökade klyftor och större ekonomiska drivkrafter.

Nedpressandet av lönerna ledde i USA till att hushållens sparande minskade, till allt längre arbetstider och allt större lån för att hålla konsumtionen igång. Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning,  men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Från början finns det en allmän föreställning, en normalvetenskap, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. (här befinner sig fortfarande många).

Sen uppstår anomalier, avvikelser från tankemodellen, som forskarna har svårt att förklara och ta till sig (t.ex. att de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska).

Sen kommer en vetenskaplig kris (som t.ex. denna ekonomiska kris) som kräver att utvecklingen måste förklaras på ett nytt sätt. (dit har inte så många hunnit, även om jag i flera blogginlägg har pekat på att en hel del tunga ekonomer nu befinner sig där).

Slutligen; paradigmskiftet, när det skapas en nya teoretisk modell som förklarar världen på ett nytt sätt och vinner allmänt gehör. (dit är det fortfarande långt kvar)

Jag väntar med spänning på att även svenska forskare och ekonomer i högre grad ska våga delta i debatten om detta nya.

Jobbkrisen tas inte på tillräckligt stort allvar

Etiketter:

I regeringens finansplan från september finns ett avsnitt som varnar för att arbetslösheten kan permanentas. Men i princip inga åtgärder levereras för att förhindra att så sker. Istället förs ett luddigt resonenemang om att långvarig arbetslöshet inte är ett lika stort problem efter kriser i USA som i Sverige - mest som ett försvar för att regeringen i princip inte gör något för att öka efterfrågan på arbetskraft utan i huvudsak bara vill öka arbetsutbudet.

I dagarna har sedan Folkpartiet bestämt sig för att driva försämringar av lagen om anställningskydd för att det ska minska arbetslösheten bland unga. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker mest illa om av dessa. Den ideologiskt drivna men kontraproduktiva utbudspolitiken - eller den av djup okunnighet framdrivna högersvängen inom Folkpartiet.

Det räcker med att titta på utvecklingen i USA den senaste tiden för att se att båda utgångspunkterna är felaktiga.

• Arbetslösheten ökar snabbare där än i Europa. Samtidigt tycks varje recession nu ge allt längre eftersläpning på arbetsmarknaden - även i det avreglerade USA. Enligt nobelpristagaren Paul Krugman är frånvaron av jobbpolitik en av anledningarna.
• Långtidsarbetslösheten är högre och ökar snabbare än det har gjort sedan man började mäta detta på 50-talet. Enligt flera bedömare har långtidsarbetslöshet sedan 90-talskrisen blivit en naturlig del av ekonomin. Och när de arbetslösa har det för tufft ekonomiskt skapar det sig i en ännu värre kris.  Och då har man inte ens räknat in alla de som sitter i fängelse eller har slutat söka arbete. 
• Arbetslösheten bland unga amerikaner är skyhög. Nästan 30 procent av tonåringarna är arbetslösa. bland svarta är tonårsarbetslösheten nästan 50 procent. Anser Folkpartiet (och Svenskt Näringsliv också för den delen) att detta också beror på att de amerikanska ungdomslönerna är för höga eller att anställningskyddet är för starkt?

Jobbkrisen måste tas på större allvar än att hävda att den beror på arbetsrättsliga regler eller oflexibla arbetsmarknader. Vi står mitt i en massiv efterfrågekris, där också efterfrågan på arbetskraft ändrar karaktär. Utgår vi inte från det kommer arbetslösheten att bli en väldigt dyr affär och slå ut tiotusentasl människor i onödan.

DN1, svd1, svd2, svd3

Jobbkrisen - åtgärder som fungerar

Etiketter: arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknadspolitik, jobb, kris, oecd, regeringen

Ekonomin befinner sig fortfarande i en djup svacka. OECD har visat att det i tidigare kriser tar flera år från det att krisen börjar tills arbetslösheten toppar. Den här jobbkrisen prognosticeras hålla i sig längre än alla andra sedan 70-talet. Men inte nog med det: jobbkriser tenderar i allt högre grad att leda till bestående långtidsarbetslöshet eller utslagning.

John P. Martin, en av OECDS:s mest meriterade ekonomer och en av världens främsta arbetsmarknadsexperter, pekar i en artikel i nya numret av OECD-observer ut ett antal åtgärder som är viktiga för att minska risken för bestående arbetslöshet efter krisen. Jag tar mig friheten att sammanfatta de viktigaste delarna i budskapet: 

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen  också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Om regeringen lyssnar på rekommendationerna och tar till sig nyare forskning och evidensbaserad kunskap (som man i övrigt ofta hänvisar till) borde detta leda till en rejäl omprioritering och uppgradering av åtgärderna i kris- och arbetsmarknadspolitiken.

dn1, dn2, svd1

Bättre med kollektivavtal än med privata försäkringar

Etiketter: försäkringar, kollektivavtal

Igår var jag med i programmet “Dina frågor” på SVT. Jag fick bl.a. frågan vad en person skulle tänka på medan man är frisk för att ekonomin inte ska gå i kras om man blir sjuk. Mitt svar var: se till att du har ett kollektivavtal. Har du inte det, byt jobb eller se till att förhandla dig till en rejäl löneförhöjning för att köpa dig en privat försäkring istället.

Håkan Svärdman på Folksam har nu räknat ut det ska till rejäla lönepåslag för att kompensera för värdet av kollektivavtalet. Så här skriver han på sin blogg:

“…de kollektivavtalade försäkringarna är en bättre affär för arbetstagare än att teckna individuella försäkringar. Årsinkomsten efter skatt blir mellan 14 000 till 20 000 kronor lägre ifall man tecknar individuella försäkringar jämfört med en person som har ett kollektivavtal.  Därtill ska läggas att de individuella försäkringarna inte kan leverera samma trygghet som de kollektivavtalade motsvarigheterna. De individuella försäkringarna har ofta snävare villkor och lägre ersättningsnivåer och ersättningsperioder. Saknar du kollektivavtal på din arbetsplats är mitt råd att ta upp frågan med din arbetsgivare. Bättre försäkringsskydd är svårt att få. “

För frisk för sjukpenning - för sjuk för arbete

Etiketter: jobben, regeringen, sjukskrivna

Nästa år lämnar minst 54 000 personer Försäkringskassan för att istället hamna på Arbetsförmedlingen för att söka jobb. Året efter är det nästan lika många till. Har alla dessa människor helt plötsligt blivit friska och återfått sin arbetsförmåga? Nej, inte alls. Deras ersättningsdagar tar helt enkelt slut och många av dem kommer att få en ännu lägre ersättning.

I debatten återkommer tre förklaringar till de höga sjuktalen: 1) att arbetslivet har blivit allt tuffare vilket gör fler sjuka och samtidigt svårare för sjuka att få arbete, 2) slappa sjukskrivningsrutiner och långa vårdköer vilket gör sjukskrivningarna fler och längre, och 3) förändrade attityder och urholkad arbetsmoral bland löntagarna.

Sannolikt spelar den första förklaringen en väldigt stor roll - inte minst för att förklara varför de sjuka inte får jobb hos andra arbetsgivare. Men dessvärre tycks politikens åtgärder i huvudsak utgå ifrån att det i huvudsak är slappa attityder och bristande arbetsmoral som är problemet. 

I princip är det rätt att återkommande pröva om de sjukskrivna kan få jobb någonstans. Långa sjukskrivningsperioder gör i sig människor ännu sjukare. Problemet är bara att kraven nu andas att sjukskrivningarna är de sjukskrivnas eget fel. Då hamnar man i fel eller otillräckliga åtgärder.

Som Ingvar Persson skriver i en lysande ledare i dagens Aftonbladet, har TCO visat att den som har en historia av arbetslöshet eller sjukskrivning har det väldigt svårt att få jobb - till och med i goda tider. Bara sju av hundra är positiva till att anställa sjukskrivna från andra arbetsplatser. Tolv av hundra skulle gärna ge jobb åt en långtidsarbetslös. Då hjälper inte sänkta ersättningar, avbruten sjukpenning, coachning och hot om sanktioner. Istället behövs mycket mer av stöd för göra de arbetslösa efterfrågade och för att öka efterfrågan på arbetskraft. Det handlar om mer offentliga investeringar, ett massivt kunskapslyft, ett program för generationsväxling och statligt stöd till en alternativ arbetsmarknad för dem som annars skulle slås ut.

Fakta sparkar - lönesänkningsteorierna håller inte

Etiketter: arbetslöshet, krisen, usa

Många mer nyliberala ekonomer och politiker tycks anse att det mesta som är fel beror på att lönerna inte är tillräckligt flexibla (läs låga för vissa grupper). Denna syn präglar också regeringens nuvarande politik. Enligt teorin ska det i princip inte finnas några strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper om bara arbetsmarknaden är så flexibel att lönerna anpassas efter de arbetssökandes produktivitet. Det är därför som det är vanligt att föreslå försämringar som pressar ned lönerna i tron att detta ska ge lägre arbetslöshet och högre sysselsättning - t.ex. sämre a-kassa, jobbskatteavdrag, försämrad arbetsrätt, lägre minimilöner. Hur ofta har vi inte hört från Svenskt Näringsliv t.ex. att ungas högre arbetslöshet beror på LAS och lönerna. 

Men det räcker med att studera arbetslöshetsiffrorna i flexibilitetens förlovade land, USA, för att se att teorin krackelerar. I USA är det lätt att sparka den anställde som man inte vill ha, fackens möjlighet att upprätthålla lönerna är nästan utraderade, minimilönerna är löjligt låga, arbetslöshetsförsäkringen i princip obefintlig. I en sådan ekonomi skulle det enligt teoriboken inte finnas några större strukturella skillnader i arbetslöshet mellan olika grupper eftersom lönerna är så flexibla nedåt. Verkligheten visar dock en annan bild.

Arbetslösheten är nu uppe i över 10 procent totalt sett. Bland tonåringar är den nästan 25 procent, bland svarta nästan 16 procent, bland hispanics runt 13 procent, bland de som inte har fullföljt high school 15,5 procent. Räknar vi andelen undersysselsatta - alltså även de som arbetar deltid men söker heltidsjobb, eller har ett heltidsjobb de inte kan försörja sig på och söker ett till, är siffrorna ännu värre. Vita har då en hel -eller deltidsarbetslöshet på 14,2 procent, svarta på 23,8 och hispanics på 25,1 procent.  

Eftersom lönerna är extremt låga för just de grupper som har den högsta arbetslösheten - och anställningskyddet närmast obefintligt - skulle det inte finnas några stora skillnader i arbetslöshet utan bara i lön mellan olika grupper. Enligt teorin alltså. Men den nyliberala lönesänkningsteorin som medel för att lösa arbetslöshetsproblemen håller inte ens för en enkel granskning av arbetslöshetsstatistiken.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3