Etiketter: arbetsmarknadspolitik, krisen, regeringen
I en märklig kommentar i media (som jag också bloggade om i går) säger forskaren Anders Forslund att regeringen gör rätt när man föreslår passiva åtgärder för de arbetslösa och att arbetsmarknadsutbildning inte är rätt sorts arbetsmarknadspolitik och att det är dåligt och för dyrt. Att han säger det är inte bara problematiskt för att han har fel utan för att han också är vice chef på regeringens eget forskningsinstitut om arbetsmarknadspolitik, IFAU, och har så fel.
Det finns flera saker som pekar på att Forslund är ute och cyklar snett:
- Nyare forskning (som Forslund är väl medveten om men glömmer) visar att det inte går att bara se på effekterna i ett kortsiktigt jobbsökarperspektiv, tvärtom är effekterna allt starkare ju längre tid som går efter utbildningen.
- De utvärderingar som finns tillgängliga visar ett bättre resultat för arbetsmarknadsutbildning jämfört med öppen arbetslöshet, även regeringens egen utredning.
- Skulle man ha gjort rätt under 90-talskrisen skulle man ha satsat mer på långa utbildningar tidigt för att höja de arbetslösas utbildningsnivå och närmare konjunkturvändningen ha satsat allt mer mer på kvalificerade yrkesutbildningar som motsvarar arbetsmarknadens behov.
Allt detta talar för att kvaliteten på de åtgärder som regeringen nu föreslår är alldeles för låg. Betydligt mer skulle ha behövt satsas på kvalifcerade utbildningar för de arbetslösa.
Regeringen upprepar, tvärtemot vad Forskaren Forslund säger, just de misstag som gjordes under 90-talskrisen.
DN1, DN2, DN3, svd1,svs2, svd3, svd4,
Etiketter: krisen, vårbudgeten
Arbetsmarknadsutbildning är bortkastat, säger Anders Forslund, arbetsmarknadsforskare och biträdande chef på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i en TT-artikel med anledning av kritiken mot regeringens passiva arbetsmarkandspolitisk förslag i vårpropositionen. Satsning på jobbsökeri ger faktiskt fler arbeten, fortsätter han.
Jag undrar återigen vilken värld Forslund och IFAU lever i.
I en studie från just IFAU från 2008 skriver IFAU själva att:
“Yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning ger deltagarna arbete, högre inkomster och minskat socialbidragstagande”.
En stor studie från Arbetsförmedlingen 2006 visar att:
“Arbetsmarknadsutbildning ger positiva effekter för alla grupper av arbetslösa, alltså även för korttidsutbildade, äldre, yngre, utomnordiska medborgare och funktionshindrade. Arbetsmarknadsutbildning ökar chansen att hitta ett arbete och minskar risken att förbli arbetslös. Rapporten visar både att fler arbetsmarknadsutbildade hade jobb och att de hade arbete längre tid än de som inte hade fått utbildning.”
Nationalekonomen Åsa Sohlman visar i en studie för regeringen att de yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningarna ökar möjligheterna att få jobb med 15 till 20 procent, de gynnar särskilt unga och äldre.
Det är bara ett axplock, men jag undrar vad Forslund sysslar med egentligen.
Etiketter: automatiska stabilisatorer, krisen, regeringen
Över en halv miljon beräknas bli arbetslösa redan under nästa år. Till det ska man lägga alla dem som blir arbetslösa men som lyckas få jobb. De allra flesta kommer att känna någon som har förlorat jobbet och är arbetslös.
Knappt hälften av de arbetslösa som är försäkrade kommer att få en ersättning som motsvarar de 80 procent av tidigare inkomst man skulle få ut, många bara runt hälften. Samtidigt har runt en halv miljon lämnat arbetslöshetsförsäkringen sen regeringen sänkte ersättningen och chockhöjde avgifterna. Resultatet blir att efterfrågan minskar ännu mer och krisen förvärras.
Ändå har regeringen mage att påstå att det är just de “starka” sociala skyddsnäten som gör att vi inte behöver satsa så mycket på krisbekämpning som andra länder gör. Det resonemang regeringen lutar sig mot kallas för “automatiska stabilisatorer”. Det innebär att sociala välfärdssystem fungerar som stötdämpare i ekonomin. När trygghetssystemen är väl utbyggda kan hushållen i högre grad hålla uppe sin konsumtion, vilket dämpar konjunkturnedgången.
Problemet är bara - som också forskaren Hedi Bel Habib visar i en intressant artikel på Newsmill - att bedömningen av hur starka de svenska automatiska stabilisatorerna är bygger på hur det såg ut 2003.
Men därefter har regeringen försvagat a-kassan så mycket att det inte återstår så himla starka stabilisatorer längre, vilket tvärtom vad regeringen hävdar gör att det krävs mer stimulanspolitik än vad man annars skulle ha behövt. Den politik man har fört har alltså förvärrat krisen - ändå låtsas man att arbetslöshetsförsäkringen är så stark att den gör stimulanspolitik onödig.
Och att varken ha starka automatiska stabilisatorer eller krispolitik är det sämsta tänkbara om man vill dämpa krisen och få igång ekonomin.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, HD, HD2, ab,
Etiketter:
Krisbekämpningens sju dödssynder
- Högmod - tro att allt redan är gjort som kan och bör göras.
- Självtillräcklighet - tro att det räcker att göra lite grann men låtsas att det är stordåd som utförs.
- Avhållsamhet - låt bli att göra allt annat som du faktiskt skulle vilja göra och vet har effekt
- Lättja - det är bekvämare att sitta still i båten även om den håller på att sjunka.
- Modlöshet - låtsas att det är en ekonomisk istid som det “bara är att acceptera” och inte går att göra något åt.
- Passivitet - gör överhuvudtaget så litet som möjligt men säg att det har effekt.
- Likgiltighet - inte bry sig om att konsekvenserna av de första sex dödssynderna blir att hundratusentals människor förlorar jobbet, företag går under och välfärden försämras.
DN1, DN2, DN3, svd1, svd2, ab,
Etiketter: arbetslöshet, krisen, passivitet, regeringen
Regeringen har haft en tydlig ambition att minska det så kallade utanförskapet. Arbetslinjen har man kallat det för. Men så här långt har det mesta bestått i lägre ersättning och hårdare krav på sjuka och arbetslösa i kombination med skattesänkningar för att göra det mer lönsamt att arbeta när man har ett jobb att gå till.
Åtminstone teoretiskt går det att förstå att det var viktigt att öka utbudet av arbetskraft när man såg framför sig en näst intill evig högkonjunktur. Att man sen överskattade de positiva effekterna av den förda politiken och konsekvent underskattade riskerna är en helt annan sak.
Problemet är bara att jobbpolitiken så här långt mest är gjort för en tid då den globala konjunkturen visade på höga tillväxttal och växande efterfrågan på jobb och där den svenska industrins produkter efterfrågades i hög grad.
Sen kom krisen - och ju allvarligare den blir - desto mer hårdnackat argumenterar finansministern mot att göra något åt den. Det är uppriktigt sagt mycket svårt att begripa. En förklaring kan vara att regeringen har bestämt sig för att annat är viktigare än jobben: att inte en gång till sluta sin mandatperiod med stora offentliga underskott, kosta vad det kosta vill. Och att den långsiktigt viktigaste politiska frågan är att kunna fortsätta sänka skatterna och då gör stora stimulanspaket eller underskott den politiska prioriteringen omöjlig för lång tid framöver.
Problemet är ju bara att krisen inte stannar upp, varslen upphör inte, pessimismen bryts inte, kommunerna slutar inte säga upp behövd personal, bara för att regeringen säger att det måste bli värre innan det blir tal om några åtgärder. I själva verket blir det värre just för att politiken är för passiv. Och även när det vänder kommer det att ta flera år innan sysselsättningen har återhämtat sig.
Regeringen har chansen att visa att man kan föra en riktig jobbpolitik även i lågkonjunktur, men då krävs det helt andra tag än vad som hittills har visats. Gör man ingent kommer det att kosta skattebetalarna och välfärden enorma belopp - mer än vad åtgärderna i sig går loss på. Byter man inte strategi väldigt snart kommer regeringens politik att präglas mer av ”arbetslöshetslinjen” än av ”arbetslinjen”.
ab1, ab2, dn1, dn2, svd1, svd2,
Etiketter: borg, krisen
Ju längre regeringen väntar med att stimulera ekonomin, desto högre blir arbetslösheten. Ju högre arbetslöshet som prognosticeras desto dyrare blir det att häva lågkonjunkturen.
Det är kanske det som är Anders Borgs taktik. Han kansek vill få rätt till varje pris och om han är tillräckligt senfärdig blir till slut passivitet det enda alternativ som återstår - helt enkelt därför att arbetslösheten då kostar så mycket att det inte finns några pengar över till någon klok politik överhuvudtaget.
Envis är han. Men klokt är det knappast!
