Ensidig utbudspolitik ökar klyftorna och skadar ekonomin

Etiketter: efterfrågan, fackföreningar, krisen, regeringen, utbudspolitik

Många nyliberala ekonomer har för vana att skylla alla problem med arbetslöshet - särskilt strukturell arbetslöshet - på felaktiga utbudsstimulanser. Rekommendationerna har uteslutande handlat om att ta bort så kallade “marknadsimperfektioner”. Starka fackliga organisationer, löneökningar, höga skatter och välfärdssystem som ger inkomstrygghet har pekats ut som orsakerna till arbetslösheten.

Men den enorma arbetslöshetskris vi nu ser har inte på något sätt har skapats av de faktorer som brukar pekas ut som bovarna i dramat. Krisen är istället framdriven av en enorm kollaps när det gäller efterfrågan i ekonomin. Tvärtom den ortodoxa utbudsideologins synsätt har istället frånvaron av starka fackföreningar, välfärdssystem och löneökningat varit en viktig underliggande förklaring till att denna tsunamivåg av efterfrågekollapser startade. Under snart två decennier har t.ex. merparten av amerikanska löntagare knappt fått någon reallöneutveckling, resultatet har blivit att allt fler tvingas till två jobb eller stora lån t.o.m. för att kunna betala för basala saker som sjukvård, mat, utbildning eller boende. Allt mer av de konsumtion som driver tillväxten har alltså skett med lånade pengar.

Ändå försöker många regeringar, även den svenska, att utnyttja krisen till att driva en extrem utbudspolitik,  istället för det som behövs nämligen efterfrågestimulanser. Långt gående förvärvskatteavdrag, tuffare för de sjuka och arbetslösa, ökad avgift till a-kassan som syftar till att tukta facken i lönerörelserna. Allt enligt devisen att lönerna måste sänkas och blir mer flexibla och att de ekonomiska skillnaderna mellan dem som har och inte har jobb ska öka dramatiskt.

Resultatet av denna utbudsfixering riskerar inte bara att blir ett sämre samhälle med större sociala klyftor, utan också en mindre dynamisk arbetsmarknad och en sämre ekonomisk utveckling. Det blir inte bara de lågutbildade, arbetslösa och sjuka som får betala notan om Sverige går åt det hållet. Även de medelklassen och de rika blir förlorare om fler blir fattiga.

Vi får hoppas att de finns krafter i regeringsalliansen som ser riskerna inan det är för sent att reparera skadorna.

Hur jobbskatteavdraget skapar jobb

Etiketter: borg, jobbskatteavdrag, kris, lars calmfors

Lyssnade på telefonväkteriet i P1 med Anders Borg i måndags om budgeten. Han hade märkligt svårt att förklara hur jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och varför det var en bra åtgärd att genomföra med massarbetslöshet. Svaret levererade istället Lars Calmfors i studio 1 idag (alltså den 22 september).

Den viktigaste mekanismen som förklarar att jobbskatteavdaget ska ge fler jobb är enligt Calmfors väldigt tydlig: “Den viktigaste effekten är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulla göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven.” ”…Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt…” sa han vidare.

Lägger man till detta att även försämringen av a-kassan och rekordhöjningen av a-kasseavgiften ska ge fler jobb enligt exakt samma mekanism, blir jobbpolitikens innersta syfte tydlig. Jobben ska skapas genom att de som är arbetslösa ska sänka sina löneanspråk - det som ekonomer kallar för reservationslönen - och genom att facken ska tuktas så att de inte förmår höja lönerna i högkonjunktur och inte orkar stå emot i lågkonjunktur.

Det är bra att åtminstone Lars Calmfors gör detta tydligt. Problemet är bara att hela idén vilar på en betänkligt lös vetenskaplig grund. De ekonomer som förespråkar denna metod hänvisar ofta till gamla studier från hur effekterna har blivit i Storbritannien eller USA - ofta med sekelgamla studier som grund. Och utan att ifrågasätta om det överhuvudtaget är rimligt att rakt av översätta effekter av studier i länder med diametralt olika samhällssystem och arbetsmarknadsmodeller. Och då har man heller inte tagit hänsyn till att de nordiska länder som har gjort det motsatta till det som ekonomerna har rekommenderat har lyckats bättre än de länder som följt rekommendationerna.

Det finns dock ekonomer som ifrågasätter om det är rimligt att göra policyrekommendationer utifrån forskning som skett i länder med helt annorlunda institutionella system. Och sådana som med tung argument ifrågasätter de studier som rekommendationerna vilar på.

Det går helt enkelt inte att isolera effektern av en policyförändring utan att se hur den också i sin tur påverkar andra faktorer, som t.ex. graden av samordnade löneförhandlingar, parternas ansvar, utbildningspremie, produktiviteten i arbetslivet etc. Forskningen ger helt enkelt inga belägg för att det som har haft effekt i USA på 70-talet för vissa grupper av yrkesverksamma också har samma effekt i Sverige på 2000-talet.

Borg och jobbkrisen

Etiketter: borg, budgeten, jobben, krisen

Regeringen spelar ett märkligt dubbelspel om krisen. Å ena sidan är man väldigt pessimistisk om hur det går med jobben och sysselsättningen. Å andra sidan vill man inte göra mer för att förhindra utvecklingen.

För nästan ett år sedan skrev jag och Roland Spånt ett krisprogram för TCO där vi drev på för betydligt mer expansiv finanspolitik - pengar till kommunerna, investeringar, bättre a-kassa med mera. Till en del har nu regeringen backat från sin tidigare hållning att det är för dyrt att rädda jobben och det är bra. Men om regeringen redan i våras hade genomfört merparten av det man nu vill genomföra nästa år hade arbetslöshetsprognosen varit betydligt ljusare. Och fortfarande saknas flera enormt viktiga åtgärder som t.ex. en fungerande arbetslöshhetsförsäkring.

I skenet av de förskräckande jobbsiffrorna, en arbetslöshet på över 11 procent, fallande sysselsättning med runt 300 000 personer, är det ytterst märkligt att inte varje krona som finns tillgänglig går till att mota jobbkrisen.

Att i det läget genomföra det fjärde steget i jobbskatteavdraget är närmast bortslösade pengar.

Reallöneökningar är bra för ekonomin - nollavtal är skadligt

Etiketter: avtalsrörelsen, KI, krisen, lönerna

Det finns inte bara utrymme för löneökningar som ger höjda reallöner, vilket Konjunkturinstitutets rapport idag visar, det vore dessutom skadligt för svensk ekonomi och sysselsättning om löneökningarna blir för låga. Det indirekta budskapet till arbetsgivarna är: “Er hållning är direkt skadlig för svensk ekonomi”. Bakgrunden till KI:s budskap är naturligtvis att den ekonomiska krisen har gjort att hushållens efterfrågan är för låg och allt för låga löneökningar skulle förvärra läget ytterligare.

Att KI däremot indirekt går ut och talar om att centrala avtal inte är bra och att löneökningarna helst ska följa de lokala företagens lönsamhet är märkligt och direkt skadligt. En avtalsrörelse som landar i att löneökningarna ska följa de enskilda företagens produktivitet och lönsamhet skulle leda till att trycket på rationaliseringar och produktivitetsutveckling stannar av helt. Löneökningar som är förenliga med hyfsat låg inflation (vilket t.o.m. relativt höga löneökningar är i dagsläget) leder till ett omvandlingstryck som gör att de nya jobben blir bättre än de gamla och att produktiviteten stiger i näringslivet. Detta är en av grundpelarna i den svenska modellens framgång.

Erfarenheterna från länder som växlat in på extrema låglönelinjer, USA genom att fackföreningarna genom lagstiftning har försvagats kraftigt och i Tyskland efter återföreningen, visar att det är oerhört svårt att därefter växla upp till “the high road” igen. Den långsiktiga effekten blir växande klyftor, svag produktivitetstillväxt, löneökningar som inte genererar reallöneökningar för stora grupper och en ekonomi som i allt högre grad blir beroende av kreditbaserad konsumtion för att hålla efterfrågan uppe.

En bra lönerörelse i vår som ökar reallönerna, upprätthåller efterfrågan i ekonomin och som vidmakthåller viktiga framgångsfaktorer i den svenska förhandlingsmodellen är bland det viktigaste som kan ske för att ekonomin ska återhämta sig och svensk ekonomi ska förbli konkurrenskraftig.  

dn1, dn2, dn3, svd1, svd2

Sjuk vård i USA

Etiketter: försäkring, Obama, sjukvård, sjukvårdsförsäkring, usa

Obama vill göra något åt den katastrofala amerikanska sjukvårdsmodellen. Men försäkrings- och läkemedelsbranschen använder enorma summor för att förhindra en reform. Mot bättre vetande - men i eget intresse.

Fakta är att den amerikanska sjukvårdsmodellen närmast är att betrakta som en nationell katastrof. Sjukvårdskostnaderna i USA är enorma för ekonomin - och närmast ohanterliga för den enskilda medborgaren. Nästan 50 miljoner amerikaner saknar helt sjukvårdsförsäkring och runt 20 miljoner till är ofullständigt försäkrade. Resultatet blir att ungefär 20 procent av befolkningen förbrukar runt 80 procent av vårdkostnaderna. Ändå räknar man med att sjukvården kommer att kosta nästan 18 procent av USA:s BNP redan 2009 för att fortsätta öka snabbt även åren därefter. USA:s sjukvård kostar runt dubbelt så mycket som den svenska och kostnaderna ökar nästan dubbelt så snabbt dessutom.

De snabbt ökande premierna gör att allt färre amerikaner har råd att betala och att allt fler företag upphör med att ha sjukvårdsförsäkring som personalförmån. Arbetsgivarnas kostnader för sjukvårdspremier har på tio år ökat med 116 procent och är den snabbast ökande kostnaden för USA:s arbetsgivare.

Sjukvårdskostnaderna ökar betydligt snabbare än BNP-tillväxten och snabbare än vad lönerna har ökat. En studie visar att upp runt 60 procent av alla personliga konkurser I USA beror på obetalda sjukvårdsräkningar. En annan studie visar att över 1,5 miljoner familjer årligen är tvungna att sälja sina hem för att kunna betala sjukvårdsräkningarna.

En rapport från ”The Kaiser Family Foundation” visar att den årliga kostnaden för att försäkra en familj på fyra personer är över 10 000 dollar. Det är ungefär vad en person som har jobb med minimilön tjänar på ett år och ungefär hälften av vad en genomsnittlig anställd på Wal-Mart har i årslön.

Ja, så där kan man fortsätta oerhört mycket längre än vad denna blogg ger utrymme för. Poängen är dock tydlig: den som försöker påstå att den nuvarande amerikanska sjukvårdsmodellen är en framgång och något som vi egentligen borde importera till Sverige är antingen korkad, oärlig eller djupt okunnig.

Så, Obama, du har alla tänkbara fakta på din sida.  

svd1, DN1,  DN2, expressen, Aftonbladet,

Pengar till kommunerna är effektivare än skattesänkningar

Etiketter: kommunerna, krisen, skattesänkningar

När TCO presenterade sitt program mot den ekonomiska krisen i oktober förra året föreslog vi bl.a. omfattande stöd till den kommunala sektorn och massiva investeringar för fler jobb. Finansminister Anders Borg kallade genast TCO och en del andra för “underskottsmaffian”. Varje räddat jobb skulle enligt finansdepartementet kosta runt 4 miljoner att rädda och det var för dyrt.

Nyligen bestämde sig regeringen för att gå vidare med fjärde steget i förvärvsskatteavdraget som enligt beräkningar kommer att kosta runt tio miljarder. Nu var helt plötsligt beskedet att detta skulle generera runt 10 000 jobb. Den beräknade kostnaden var nu nere i 1 miljon kronor per jobb, vilket är intressant i sig, men i just detta ekonomiska läge förmodligen rent nonsens.

Så här skriver professor Martin Feldstein, en av USA:s ledande ekonomer om Bush skattesänkning förra året:

“Here are the facts. Tax rebates of $78 billion arrived in the second quarter of the year. The government’s recent GDP figures show that the level of consumer outlays only rose by an extra $12 billion, or 15% of the lost revenue. The rest went into savings, including the paydown of debt”

Motsvarande effekt är trolig även i Sverige, vilket skulle innebära att det inte skulle ens i närheten av tiotusen jobb tillbaka. Som krisbekämpning närmast att betrakta som bortslösade pengar.

Nu föreslås dessutom pengar till kommuner och landsting. Toppen. Det är nämligen precis så effektivt som regeringen säger. Det är också lika billigt nu som då. Det handlar därför inte om att varje räddat jobb skulle kosta några fyra miljoner, utan om mellan 700 000 - 800 000 kronor per jobb. För om Anders Borgs beräkning från i vintras om att det skulle kosta fyra miljoner per jobb var riktig skulle kommunsatsningen inte ge de 13 000 utlovade jobben utan bara 3 000 jobb.

Vi får väl hoppas att detta bara berodde på att finansdepartementet räknade fel…

ab, svd1, svd2, DN1, DN2,

Social rörlighet störst i välfärdsländer

Etiketter: klyftor, social rörlighet, välfärd

I en intressant ledare i Dagens Arena idag skriver Per Wirten om att minskade klyftor ger bättre fungerande samhällen. Det går att visa på område efter område. Brittiska The Equality Trust (se deras hemsida) har en lång rad underlag som visar att länder med stora klyftor på många områden presterar sämre än mindre rika länder med små sociala klyftor.

Det är t.ex. inte i länder som USA,  där de stora klyftorna legitimeras med att alla ändå kan ta sig upp, som det är lättast att göra det. I själva verket är det lättast att göra en klassresa i välfärdsländer som Sverige, Norge, Finland och Danmark. Se diagram nedan.

OECD har i olika studier visat på samma utveckling, t.ex. i skrifterna “Growing Unequal” och i Employment Outlook 2006 när man i princip konstaterade att: de anglosaxiska, avreglerade lågskatteländerna förvisso kan prestera väl i ekonomiska termer, men till priset av väldigt stora sociala klyftor. Samtidigt som de nordiska välfärdsländerna presterar väl så bra i ekonomisk utveckling utan social aklyftor, men till priset av högre skatter. Chefsekonomen på fackförbundet Unionen, Daniel Lind, presenterade nyligen en spännande rapport är budskapet var detsamma - om det är någonstans den amerikanska drömmen lever är det i Sverige och Norden. (länk tillrapporten)

Stora sociala klyftor och undermåliga välfärdssystem går alltså inte ens att motivera med att de skulle ge bättre fungerande ekonomier.

Om bonusar, räntor, arbetsrätt och vägar

Etiketter:

Anders Borg och bonusarna::populistiskt men bra rutet och säkert också seriöst menat. Orimliga och dåliga bonussystem skadar ekonomin. 

Riksbanken, Ingves och räntan: klokt att tydligt signalera att det största hotet mot vändningen i ekonomin är att så många nästan verkar tro att krisen aldrig har inträffat och definitivt är över. Sanningen är att ekonomin fortfarande är i kris och uppgången fortfarande beroende av en klok penningpolitik.

Littorin och arbetsrätten: visar att kritiken mot LAS är oseriös, ovetenskaplig och grundlös, LAS ger det som löntagare och företag behöver; trygghet och flexibilitet i förening. När ska folkpartiet och centern ta till sig samma klokskap.

Förbifart Stockholm?  ja, förmodligen bra. Dessutom måste man få trafiken som går genom stan att ta andra vägar. Trafiken i Stockholm flyter som kall olja i uppförsbacke. Bara så ni vet.

Dn1, dn2, dn3, dn4, svd1, svd2, svd3,

Ny forskning om a-kassa och jobb ger inget stöd för att lägre ersättning minskar arbetslösheten

Etiketter: a-kassa, arbetslöshetsförsäkring

I traditionell nationalekonomisk teori sägs hög ersättning till de arbetslösa och hög inkomstskatt vara centrala förklaringar till att arbetslösheten inte går ner tillräckligt. Dessa teorier har varit grund för regeringens arbete med att försämra a-kassan och utöka jobbskatteavdraget.

Men om det var så att det alltid var strukturellt riktigt att sänka ersättningen till de arbetslösa och skatten för de förvärvsarbetande - då vore det allra bästa väl att slopa ersättningen helt och ta bort skatten totalt. Varför driver man inte den tesen om man nu tror så hårt på teorin. Helt enkelt av den enkla anledningen att det inte vore så bra - eller av den enkla anledningen att forskningen faktiskt inte ger några svar på hur hög en optimal ersättning till de arbetslösa är, eller hur hög eller låg en optimal inkomstskatt ska vara.

Och det är inte bara det att forskningen inte ger några tvärsäkra svar. Den verkar dessutom stå på skakigare ben än vad många har förstått. I en färsk studie visar ekonomerna David R Howell och Miriam Rehm i en artikel i Oxford Economic Policy Review, att stödet för att låg ersättning ger fler jobb är ytterst svagt.

Det nya och spännande som forskarna Howell och Rehm har gjort är att upprepa de gamla studier som forskarna har använt sig av - men med OECD:s nya och mer träffsäkra data som grund för analysen. Resultatet visar då att det inte finns något trovärdigt samband mellan ersättningsnivå i de olika länderna och sysselsättning respektive arbetslöshet.

Forskarnas slutsats blir då helt riktigt att tillgängliga data inte ger stöd för att hävda att den konventionella synen att länder med lägre ersättning till de arbetslösa har högre sysselsättning och lägre arbetslöshet.  

Något för den vetenskapligt intresserade Anders Borg att studera och fundera över.

Länk till rapportens abstract

Oseriös kritik mot LAS

Etiketter: borg, facket, krisen, LAS, littorin, unga

Under sommaren och under Moderaternas stämma diskuterades LAS och ungdomsarbetslösheten intensivt. Uppenbart bedrivs en kampanj för att med ungdomsarbetslösheten som murbräcka försöka slå sönder trygghetslagarna på arbetsmarknaden. Men de som vill påstå att det är höga ingångslöner för unga och lagstadgat anställningskydd som orsakar ungas arbetslöshet är helt vilse i forskningen och verkligheten.

Exempelvis är de branscher där unga främst får jobb handeln, hotel- och restaurangnäringarna - där är ingångslönerna för unga högre än i de flesta andra brancher vi kan jämföra med. I andra brancher där utbildningskraven är högre kan de möjliga ingångslönerna ligga långt under det som arbetsgivarna faktiskt betalar för att kunna anställa rätt kompetens. Verkligheten visar helt enkelt på ett mycket svagt samband mellan ungas lön och deras jobbchanser.

Och tittar vi på hur ubngdomsarbetslösheten är fördelad ser vi att de som är riktigt arbetslösa (alltså inte studerar och söker arbete under tiden, vilket utgör över fyrtio procent av alla unga arbetslösa) nästan uteslutande består av två grupper: dem som bara har fått tillfälliga jobb och är arbetslösa mellan jobben och dem som inte har klarat skolan och behöver komplettera sin utbildning. I ingetdera fallen är det turordningsreglerna som är problemet.

Det finns helt enkelt ingen koppling mellan försämrat anställningsskydd och ungas möjligheter att få jobb. Det handlar om helt andra saker: att det skapas tillräckligt många jobb totalt i ekonomin, att unga får tryggare anställningar och om att stärka de unga som har svag skolgång bakom sig. 

Detta borde en seriös debatt om ungdomsarbetslösheten handla om.

DN1, svd1, svd2, DI,