Jobbskatteavdraget reducerar effekten av jämställdhetsbonusen
TCO har under lång tid visat att den ojämna fördelningen av föräldraledigheten bidrar till ojämställdheten i arbetslivet. För kvinnor blir barnafödandet ofta en belastning i karriären och för män gäller det omvända. Men att åtgärda detta genom att tvinga föräldrar att dela alla dagar lika vore en oklok åtgärd. Däremot kan det vara rimligt att individualisera fler månader än idag – särskilt i takt med att allt fler pappor faktiskt tar ut flera månader än som idag är öronmärkta.
Men för att komma vidare krävs också andra åtgärder, till exempel ekonomiska stimulanser. Den av regeringen införda jämställdhetsbonusen är därför en klok åtgärd. Det är bara det att den är så krånglig att ingen verkar veta hur den fungerar – och ännu färre som bryr sig om den. Enligt en artikel i DN nyligen är det bara ett 30-tal hushåll som ansökte om bonusen i fjol, och av dem var det bara sex hushåll som fick det. Att man med nuvarande bonus dessutom kanske får vänta upp till ett innan man får pengarna gör att få verkar bry sig.
Men samtidigt har regeringen infört ett stort jobbskatteavdrag för den som jobbar, men inte för den som är föräldraledig. För småbarnsföräldrar där pappan tjänar betydligt mer än mamman, vilket ju inte är helt ovanligt, blir jobbskatteavdraget därmed en sorts ojämställdhetsbonus i den mån att det äter upp en stor del av stimulanseffekten som var tänkt att få av jämställdhetsbonusen.
Om båda föräldrarna har samma inkomst så spelar inte jobbskatteavdraget någon roll eftersom det är lika stort för båda makarna. Då tjänar man med dagens system mer på att dela lika, men å andra sidan är det just i den typen av familjer där man redan idag delar mer lika. I familjer där pappan tjänar mer än mamman får familjen lägre skatt om pappan jobbar och mamman är hemma med barnen. Den effekten äter inte upp hela bonusen, men gör att det ekonomiska incitamentet att dela lika är som minst i de familjer där behovet är som störst.
Ju större skillnaden i jobbskatteavdrag mellan mamman och pappan är, desto mer påverkar jobbskatteavdraget inkomstfördelningen vid föräldraledighet i fel riktning, inte minst därför att den ekonomiska effekten av skatteavdraget sker direkt och bonuseffekten kommer långt senare. Ju större skillnaden i inkomst är, desto mindre lönar det sig att dela lika. Det innebär att ju större skillnaden i inkomst är, desto mer av jämställdhetsbonusens positiva effekter äts upp av den motsatta effekten av jobbskatteavdraget.
Det är bra med en jämställdhetsbonus, men nuvarande konstruktion är för krånglig och motverkas i allt för hög grad av jobbskatteavdraget.
TCO:s förslag är betydligt bättre och innebär att båda föräldrarna får 90 procents ersättning för sina egna dagar, men bara 80 procent för dagar som man överlåter till den andra föräldern. Detta ger en direkt effekt i plånboken just då pengarna behövs. Men detta bör dessutom på något sätt kompletteras med att motsvarande jobbskatteavdrag även tillfaller den som är föräldraledig.
