Roger Mörtvik

Varför straffa de arbetslösa om arbetsgivarna inte vill anställa dem?

”Företag och andra arbetsgivare bör aktivt anstränga sig för att anställa personer som har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden”, sa Moderaterna partisekreterare Per Schlingman i en artikel i expressen nyligen. Det är bra att han ryter till och talar om att arbetslösheten för stora grupper faktiskt beror på att arbetsgivare väljer bort personer som har det svårt på arbetsmarknaden. Detta har TCO visat i en rad studier de senaste åren, t.ex. i rapporterna om ”superarbetskraften”.

 Men om insikten finns att arbetslöshet ofta beror mer på arbetsgivarnas beteenden än på de arbetssökandes, varför ska man då straffa de arbetslösa, frågar sig vän av ordning. Varför ska då den som är eller riskerar att bli arbetslös straffas – först med sänkt ersättning, sen med högre avgifter till a-kassan och slutligen med högre skatt än den som har jobb?

Anledningen är väl helt enkelt att Schlingman talar med kluven tunga. I själva verket ser han, och Moderaterna, arbetslösheten huvudsakligen som ett problem som består i att de arbetslösa har för höga lönekrav, är för slappa i jobbsökande och har det för bra ekonomiskt.

Men med den synen hjälper man inte de grupper som ” har det svårt att hävda sig på arbetsmarknaden ”. I själva verket riskerar man bara att ytterligare stigmatisera redan utsatta.

  • http://jeanette-jeanettesblogg.blogspot.com/ Jeanette

    Det är skillnad på ”insikt” och att haspla ur sig ”rätt saker” :) Bifogar länk till ett inlägg som till viss del kan illustrera det hela.

    http://jeanette-jeanettesblogg.blogspot.com/2009/10/inget-nobelpris-direkt.html

  • http://www.arbetslos.nu/ Klas Hägglund

    En mycket bra artikel. Kunde nog inte ha skrivit det bättre själv.

    Ska lägga till en grej. Sannolikt beror bestfaffningen av arbetslösa på gammal högerideologi. Det vill säga: Arbetslösa ska hållas kort. De har sig själva att skylla. De är ju lata och vill inte göra rätt för sig.

  • Anna Lundgren

    Man kan ju också ställa den vidare frågan VARFÖR vill arbetsgivare inte anställa tex kroniskt och/eller psykiskt sjuka. Beror det bara på arbetsgivarens fördomar eller beror det på det allmänna klimatet och regler för arbetsgivare som gör att man inte har råd att anställa människor som faktiskt kan behöva vara sjuka ofta.

    Har själv astma som gör att jag är ofta sjuk och självklart ställer det till problem att jag inte är på jobbet.

    Jag tycker man ska se till hur arbetssituationen blir för de som pga sjukdom behöver vara borta mycket – det är inte enkelt vare sig för arbetstagaren eller arbetsgivaren.

    Och snälla skriv nu inte att det finns rehabilitering för den är för det första inte alls så tillgänglig för oss kroniskt sjuka som många tycks tro dessutom så blir man inte FRISK av den utan bara bättre, förhoppningsvis.

  • Roger Mörtvik

    Anna, jag tror att arbetsgivarnas ovilja beror på många samverkande faktorer. Tuffare konkurrens som minskar viljan att anställa arbetskraft som man inte säkert vet är högpresterande hela tiden är ett svar. Attityder och fördomar ett annat svar. Min poäng är att politiken inte bara kan utgå ifrån att öka kraven på de anställda utan också måste ställa krav på arbetsgivarna. Inte bara öka utbudet av arbetskraft utan också öka efterfrågan på fler anställda.

  • mikael

    Hej! Jag håller med vi måste hålla de arbetslösa ”skadelösa”. Tydligt ser vi ju att rapporter som ”Jakten på anställningsbarhet” och ”Akademi eller verklighet” är en av orsakerna till den ökande arbetslösheten bland de som utexamineras från våra universitet och högskolor. Åtminstone om man tittar på gruppen samhällsvetare så stämmer det här. Det har jag egen erfarenhet av. Själv så tog jag ut examen i statsvetenskap i slutet av 2006, men jag började söka jobb direkt i början av min utbildning. Jag sökte alla möjliga extrajobb och deltidsjobb, men hade oturen att hela tiden bli bortsorterad/bortvald, men det beror ju på den mycket hårda konkurrensen om alla jobb. Sedan fortsatte jag att söka jobb och det har jag gjort även efter examen, men hittills helt utan resultat. Jag har i dagsläget fått lite drygt 10.000 NEJ TACK svar från alla de olika arbetsgivare överallt i hela Sverige där jag sökt jobb. Förutom examen i statsvetenskap så har jag också studerat freds- och konfliktvetenskap, internationella relationer, Omvärldsanalys, men också förvaltnignsrätt. Dessutom har jag erfarenhet av utlandsstudier vid Universitetet i Helsingfors. Så jag har en gedigen kompetens, men det verkar tyvärr inte hjälpa mig det minsta. Den enda lilla arbetslivserfarenhet jag lyckats få är lite okvalificerat arbete inom bemanningsbranschen, 3 månader under 2007 och 3 månader under 2008.

    Men, jag ger mig inte utan kämpar på med att söka olika lämpliga jobb runt om i Sverige, och jag har också sökt jobb i andra EU-länder helt utan framgång.

    Men, så har vi ju varit igenom den värsta globala finanskrisen och lågkonjunkturen sedan 1930-talet.

    Men, det värsta är att jag inte är kvalificerad för A-Kassan då den lilla tid av arbete som jag fick via ett bemanningsbolag inte kvalificerar mig för A-Kassan, och försörjningsstöd har jag heller inte, så det är till att tvingas leva på ingenting samtidigt som jag aktivt söker jobb runt om i landet.

    Nu har jag därför börjat titta utanför EU istället och där finns det många jobb som motsvarar det som jag jobbade med via ett bemanningsbolag, men dessa jobb kräver ”work authorization” så den dörren är också stängd för oss Européer.

    Istället för att gömma undan människor i JUG, FAS3 och LYFT och allt annat AMS-trams, så vore det bättre för oss som verkligen vill jobba att vi kunde få den ”work authorization” som behövs för att kunna arbeta på den Nordamerikanska arbetsmarknaden där det faktiskt finns efterfrågan på unga akademiker och då i första hand samhällsvetare.