Jobbskatteavdraget och arbetslinjen
När tidningen Fokus i veckan summerade fyra år med regeringen var betyget ungefär så här: man har gjort det man sa att man skulle göra, effekten har i hög grad uteblivit, sämst har det gått med jobben.
I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009. 115 000 av dem var långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften 2009 ökade med över 60 000. Mer än 93 000 färre arbetar heltid 2009 jämfört med 2008. Över 300 000 arbetar mindre än vad de önskar. Enligt Arbetsmarknadsdepartementets definition var antalet personer i utanförskap 1 562 500 i juli 2009, vilket var exakt samma nivå som vid ingången av 2006 och drygt 50 000 fler än vid valet 2006.
Det misslyckandet går inte bara att skylla på krisen. Det beror på en kombination av ett ensidigt fokus på en utbudspolitik där effekterna av tuffare krav på arbetslösa och sjuka i kombination med jobbskatteavdrag har uteblivit och där krisbekämpningen har varit senkommen och inte tillräckligt effektiv.
Enligt de teorier som utbudspolitiken bygger på ska lägre ersättningar till arbetslösa och sjuka, kombinerat med att de som arbetar ska betala betydligt lägre skatt än de som inte gör det, leda till att lönerna hålls tillbaka generellt, att arbetslösa och sjuka accepterar nya jobb till lägre lön och till att människor som inte arbetar eller arbetar deltid ska vilja jobba mer.
Men för att de teoretiska effekterna av t.ex. jobbskatteavdraget ska uppstå krävs att åtskilligt annat samspelar. Människor ska veta om att avdraget existerar, de ska anse att detta är ett argument för att hålla tillbaka sin lön, de ska vilja öka sitt arbetsutbud och de ska ha en faktisk möjlighet att göra det. Det krävs alltså inte bara att folk förstår hur jobbskatteavdraget förändrar den disponibla inkomsten, alla ska dessutom grunda sina beslut enbart på ekonomiskt rationella grunder, vilket vi vet att alla inte gör.
Enbart kännedomen om jobbskatteavdraget är ett problem i sammanhanget. När Globaliseringsrådet undersökte saken var det endast 52 procent av befolkningen som kände till att regeringen infört ett jobbskatteavdrag. 95 procent ansåg inte att reformen påverkat hur mycket de arbetar och endast 2 procent sade sig ha ökat sin arbetstid till följd av reformen. När Riksrevisionen nyligen undersökte samma sak blev resultatet att drygt 40 procent känner till det och 11 procent känner till det väl. För de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden, och som är tänkt att i högst grad öka sitt arbetsutbud, är kännedomen ännu lägre. Mellan 16 och knappt 30 procent kände till det och mellan 2 och 8,5 procent känner till det väl. Resultatet blev nedslående för skatteavdragets förespråkare. Inte ens två procent av de tillfrågade säger sig arbeta mer på grund av avdraget och 0,6 procent säger sig arbeta mindre.
Det skulle kunna innebära att effekten blir så låg att kostnaden för varje nytt jobb skulle bli mer än en och en halv miljon kronor.
Det mesta tyder så här långt på att jobbskatteavdraget är ett väldigt dyrt och ineffektivt sätt att öka sysselsättningen. Kostnaden per jobb är omfattande. En modern arbetslinje måste istället bygga på betydligt mer av efterfrågeskapande- kunskapshöjande och produktivitetsstimulerande åtgärder.
Nu har partierna chansen att visa om man har insett detta när valplattformarna ska presenteras.
