Fel politik och ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ny ekonomisk kris

Etiketter: , , ,

Kan en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökade klyftor mellan rika och fattiga skapa stabil  tillväxt? Kan djupa efterfrågekriser motverkas genom tuffa besparingar? I båda fallen är svaret nej - och anledningen i hög grad den samma. När många inte får en inkomst som ger tillräcklig efterfrågan skapas en ekonomi som bygger på lånade pengar. Detta har jag lyft i flera bloggar. Paul Krugman tar upp det i ett uppmärksammat tal i Luxemburg i dagarna.

Vi kan inte heller spara oss till den ökade konsumtion som behövs för att dra igång ekonomin och uppnå full sysselsättning, vilket Björn Elmbrant skriver lysande om i Dagens Arena.

Problemen som skapade krisen har inte varit att folk har levt över sina tillgångar som en del har hävdat, utan att människors tillgångar inte har levt upp till den produktion som man har förväntats konsumera. När merparten av inkomstutvecklingen i t.ex. USA har gått till den procent som redan tjänar mest, ökar naturligtvis deras konsumtion väldigt snabbt, men den drar även upp konsumtionen för medel- och arbetarklassen som inte har råd att konsumera lika mycket men förmås göra det i alla fall.

Och då lönerna står stilla eller ökar för långsamt, som en effekt av den ekonomiska politikens miralkelkur för hur jobb ska skapas, måste konsumtionen huvudsakligen ske med lånade pengar. Då byggs förutsättningarna upp för en mycket intabil ekonomisk värld där nya kriser kommer som ett brev på posten.

Krugman befarar  att vi nu står vid randen av en tredje depression. Denna gång skapad av politiska misslyckanden. Kostnaderna för världsekonomin och de som förlorar jobben kommer i så fall att bli kolossala.  “Regeringarna oroar sig för inflation när det verkliga hotet är deflation, de predikar behovet att dra åt svångremmen när det verkliga problemet är otillräckliga utgifter”.

Kan inte låta bli att komplettera med denna:

Polly Toynbee i The Guardian (18 juni).

 

“Lord Skidelsky, erstwhile Thatcher supporter, now says Keynes would recognise this cutting frenzy. He well understood that every sinew of common sense tells citizens to cut in a recession when debt is rising, tax receipts are falling and the black hole in finances yawns alarmingly. His “paradox of thrift” means acting against instinct because the exchequer is not a handbag: cuts make things worse when investing for growth is the only escape. Japan, not Greece, is the threat. New official estimates revising next year’s growth downwards should have sounded the alarm but instead set the coalition calling for deeper cuts.”