Amerikansk dröm på dekis
Är den amerikanska drömmen över? I en artikel på Aftonbladet för ett tag sedan påstod jag att den amerikanska drömmen var lättare att uppnå i Sverige än i USA. Unionens chefsekonom, Daniel Lind, har skrivit om samma tema. Forskningen visar att det är lättare att göra en klassresa i de nordiska välfärdsländerna än i det avreglerade USA. Det är sålunda inte graden av ekonomiska incitament som avgör om folk kan förbättra sina liv utan helt andra saker som utbildning, välfärd, fackliga organisationer etc.
Nu ifrågasätts den amerikanska drömmen av allt fler. I en uppmärksammad artikel i Der Spiegel ställer man frågan om den amerikanska drömmen nu är över. Drömmen har mer kommit att bli en mardröm för många.
Allt fler forskare och debattörer börjar ifrågasätta grunden i den samhällsmodell som har lett till att en genomsnittslöntagare har fått mycket måttliga inkomstökningar på 30 år. Konsumtionen har i hög grad upprätthållits med lånade pengar som byggt under en låtsastillväxt. Den förbättring som har skett har i hög grad skett till priset av betydligt mer arbete. Arbetstiden har ökat kraftigt utan att inkomsterna har gjort detsamma, En VD nu tjänar runt 300 gånger så mycket som en vanlig löntagare, jämfört med bara 30 gånger så mycket på 50-talet. År 2006 tjänade de 10 procenten i topp lika mycket som de 50 procenten i botten.
Klyftan mellan de rikaste amerikanerna och vanliga löntagare har mer än tredubblats på tre decennier enligt en rapport från ny rapport från Center on Budget and Policy Priorities. Gapet mellan den rikaste procenten i USA och medelamerikanen är nu den största på 80 år.
En viktig förklaring till de ökade klyftorna är det kraftigt försvagade facket I USA, säger ekonomen Richard Freeman i boken ”America Works”. Han menar att USA har de största klyftorna av alla utvecklade länder och pratar om en ”apartheid-ekonomi”. Harvardprofessorn Robert Putnam menar att de växande klyftorna hotar stabiliteten och tillväxten i samhället. Det leder till social segregation vilket försvagar den amerikanska drömmen ännu mer då konsekvensen blir att sociala klasser blir allt mer slutna, säger han.
”Det fundamentala handslaget i USA har varit att vi kan leva med stora ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga så länge som det finns en jämlikhet i möjligheter”, säger Putnam. Men när detta inte längre är sant, då faller grunden för det ”handslaget”.
Frågan är hur det ser ut i Sverige. Dessvärre beträder vi en osäker väg just nu. De ekonomiska klyftorna ökar och är dessutom ett mål i sig, där sämre a-kassa och andra förändringar ska leda till att ökad press nedåt på de lägsta lönerna i syfte att öka sysselsättningen. Utgångspunkten tycks vara att personer med arbetslöshetsrisk eller sämre arbetsmarknadsvärde, successivt ska tvingas sänka sina löneanspråk för att jobben ska bli fler.
Problemet är inte bara att idén att vi skapar fler jobb om vissa blir fattigare är felaktig, det kan även leda till ökad segregation. minskad social rörlighet och att jobben vi skapar blir sämre.
Det finns en hel del att lära av den amerikanska hemläxan så att vi inte i Sverige påbörjar en resa mot samma mardröm – kraftigt ökade klyftor i kombination med minskade möjligheter att göra en klassresa.
