Bättre a-kassa ger högre produktiviet och tillväxt

Etiketter:

I veckan snurrade ett intressant forskningsresultat från Umeå universitet ut i media. Sociologen Madelene Nordlund, visar i sin avhandling att arbetsmarknadspolitik har stora positiva effekter, särskilt på lång sikt. Dessutom pekar hon på att en generös a-kassa gör att matchningen på arbetsmarknaden fungerar bättre. Avhandlingen ligger helt i linje med vad TCO har visat olika rapporter, både kring hur dålig a-kassa ger just sämre matchning och hur bra arbetsmarknadspolitik kan fungera.

Det är viktiga resultat som följer i spåren av en växande flora av forskning som kritiserar den förenklade syn på forskningsläget som regeringen har utgått ifrån när man kraftigt har försämrat a-kassan och inte satsar tillräckligt i arbetsmarknadsutbildning.

En av de ledande arbetsmarknadsekonomerna i Storbritannien, Professor Alan Manning vid London School of Economics har formulerat osäkerheten kring den gamla teorin förträffligt: 

“Teoretiska modeller överskattar betydelsen av arbetslöshetsersättning när det gäller att påverka de arbetssökandes reservationslöner, (d.v.s. den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb för). Kopplingen mellan generositeten i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten är inte så stark som vi skulle vilja. Tron på detta samband vilar mer på teoretiska grunder än på empiriska bevis. Det som spelar roll är ofta inte nivån i ersättningen utan hur försäkringen är utformad.”

OECD hävdar vidare att arbetslöshetsersättningen inte har någon påvisbar effekt över tid på den ekonomiska tillväxten (BNP per capita), och att “… alla negativa effekter av arbetslöshetsersättningen på sysselsättningen upphävs (”is offset fully…”) genom de positiva effekter som arbetslöshetsersättningen har på den genomsnittliga produktiviteten”. I huvudsak framhåller OECD två viktiga skäl till de positiva effekterna av en mer generös arbetslöshetsersättning: Dels leder det till en bättre matchning på arbetsmarknaden genom att den arbetslöse får ekonomiska förutsättningar att söka efter ett lämpligt arbete som motsvarar utbildningsnivå och kompetens. Dels tenderar en mer generös arbetslöshetsförsäkring att gynna skapandet av högproduktiva jobb. Länder med mer generösa system har enligt OECD en signifikant högre produktivitetstillväxt och snabbare tillväxt av jobb i mer riskfyllda, högproduktiva sektorer i ekonomin där företag och jobb är mer utsatta.

Mer generösa system tenderar, enligt flera studier, uppmuntra yrkesverksamma att söka sig till högproduktiva jobb, medan låga ersättningsnivåer tenderar att stimulera löntagare att i stället söka sig till jobb med lägre produktivitet som är lättare att upprätthålla. Även andra studier, visar på liknande resultat. En mer generös ersättning till de arbetslösa tenderar att öka professionaliseringen och specialiseringen i arbetslivet, vilket även det driver upp produktiviteten. En förbisedd effekt av en försämrad arbetslöshetsersättning blir därför att vi riskerar att få en utveckling i arbetslivet där människor inte får utdelning på sin utbildning. Då människor allt för snabbt tvingas ta ett jobb under sin utbildningsnivå.

Listan skulle kunna byggas på betydligt längre än vad denna blogg tillåter. Jag ville bara ge ytterligare stöd för att forskningen inte ger så enkla svar som hävdas när försämringar av a-kassan ska motiveras. Det man eventuellt vinner på gungorna (snabbt i arbete) förlorar man rejält på karusellerna (sämre tillväxt och produktivitet) .

Social rörlighet är något annat än att fara och flyga

Etiketter: flyg, social rörlighet, timbro, välfärd

En morgon i veckan fick jag kaffet i vrångstrupen. Jag hörde Maria Rankka från Timbro på radion säga att flyget inte bara ger fysisk utan också social mobilitet. Läste därför igenom den rapport “far och flyg” som Timbro publicerat kring rörlighet och hittade en osedvanligt tramsig rapport som inte gav något belägg för påståendet.

Visst är rörlighet i form av migration från fattiga delar av världen till rikare länder viktigt för många människors välfärd. Men att påstå att flyg ger social rörlighet är på gränsen till korkat. Flyget är bra för mycket men inte just det.

Det som istället ger social rörlighet enligt samstämmig forskning är just det som Timbro är så mycket emot: en skattefinansierad skola som inte separerar elever utifrån social bakgrund, sena profilval i skolan, starka trygghetssystem vid sjukdom och arbetslöshet, kollektivavtal, massiva satsningar på vuxenutbildning.

Social rörlighet stimuleras i själva verket bäst av den generella välfärdspolitik som Rankka och Timbro ägnar all tid åt att klandra.

Sparsamhet är just nu mer av dödssynd än dygd

Etiketter: budget, jobb, skatter

Regeringen verkar se väldigt ljust på framtiden - betydligt ljusare än både Konjunkturinstitutet och Riksbanken. Att man därigenom tonar ned problemet med massarbetslösheten är djupt olyckligt. Åtgärderna för att få fler i arbete är helt otillräckliga och riskerar att öka det strukturella utanförskapet de närmaste åren.

Sparsamheten ses av finansminister Borg som en politisk dygd men är i dagsläget mer av dödssynd. Det må vara moraliskt eftersträvansvärt att hålla hårt i skattepengarna, men i vissa lägen är detta dumsnålt och ger i slutändan mindre intäkter och högre utgifter för staten. Det verkar vara viktigare att framstå som återhållsamma värnare av skattepengarna än det är att få fler i arbete. Det duger inte.

DN, svd

Höj brytpunkten för statlig skatt istället för fler jobbskatteavdrag

Etiketter: brytpunkten, jobbskatteavdrag, skatt

På torsdag levererar regeringen sin vårproposition. Mycket tyder på att man vill införa fler steg i jobbskatteavdraget. Det är ingen bra skattepolitik för närvarande. Jobbskatteavdraget ger dålig jobbeffekt och ökar avkastningen på jobb som utförs av lågutbildade. En höjning av brytpunkten/skiktgränsen för statlig skatt däremot ökar avkastningen på arbeten som utförs av högskoleutbildade. Det senare ökar dessutom avkastningen av att byta jobb oftare vilket gynnar rörlighet och dynamik på arbetsmarknaden.

Jobbskatteavdraget och arbetslinjen

Etiketter: arbetslinjen, jobb. utanförskap, jobbskatteavdrag, krisen, sysselsättning

När tidningen Fokus i veckan summerade fyra år med regeringen var betyget ungefär så här: man har gjort det man sa att man skulle göra, effekten har i hög grad uteblivit, sämst har det gått med jobben.

I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009. 115 000 av dem var långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften 2009 ökade med över 60 000. Mer än 93 000 färre arbetar heltid 2009 jämfört med 2008. Över 300 000 arbetar mindre än vad de önskar. Enligt Arbetsmarknadsdepartementets definition var antalet personer i utanförskap 1 562 500 i juli 2009, vilket var exakt samma nivå som vid ingången av 2006 och drygt 50 000 fler än vid valet 2006.

Det misslyckandet går inte bara att skylla på krisen. Det beror på en kombination av ett ensidigt fokus på en utbudspolitik där effekterna av tuffare krav på arbetslösa och sjuka i kombination med jobbskatteavdrag har uteblivit och där krisbekämpningen har varit senkommen och inte tillräckligt effektiv.

Enligt de teorier som utbudspolitiken bygger på ska lägre ersättningar till arbetslösa och sjuka, kombinerat med att de som arbetar ska betala betydligt lägre skatt än de som inte gör det, leda till att lönerna hålls tillbaka generellt, att arbetslösa och sjuka accepterar nya jobb till lägre lön och till att människor som inte arbetar eller arbetar deltid ska vilja jobba mer.

Men för att de teoretiska effekterna av t.ex. jobbskatteavdraget ska uppstå krävs att åtskilligt annat samspelar. Människor ska veta om att avdraget existerar, de ska anse att detta är ett argument för att hålla tillbaka sin lön, de ska vilja öka sitt arbetsutbud och de ska ha en faktisk möjlighet att göra det. Det krävs alltså inte bara att folk förstår hur jobbskatteavdraget förändrar den disponibla inkomsten, alla ska dessutom grunda sina beslut enbart på ekonomiskt rationella grunder, vilket vi vet att alla inte gör.

Enbart kännedomen om jobbskatteavdraget är ett problem i sammanhanget. När Globaliseringsrådet undersökte saken var det endast 52 procent av befolkningen som kände till att regeringen infört ett jobbskatteavdrag. 95 procent ansåg inte att reformen påverkat hur mycket de arbetar och endast 2 procent sade sig ha ökat sin arbetstid till följd av reformen. När Riksrevisionen nyligen undersökte samma sak blev resultatet att drygt 40 procent känner till det och 11 procent känner till det väl. För de grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden, och som är tänkt att i högst grad öka sitt arbetsutbud, är kännedomen ännu lägre. Mellan 16 och knappt 30 procent kände till det och mellan 2 och 8,5 procent känner till det väl. Resultatet blev nedslående för skatteavdragets förespråkare. Inte ens två procent av de tillfrågade säger sig arbeta mer på grund av avdraget och 0,6 procent säger sig arbeta mindre.

Det skulle kunna innebära att effekten blir så låg att kostnaden för varje nytt jobb skulle bli mer än en och en halv miljon kronor.

Det mesta tyder så här långt på att jobbskatteavdraget är ett väldigt dyrt och ineffektivt sätt att öka sysselsättningen. Kostnaden per jobb är omfattande. En modern arbetslinje måste istället bygga på betydligt mer av efterfrågeskapande- kunskapshöjande och produktivitetsstimulerande åtgärder.

Nu har partierna chansen att visa om man har insett detta när valplattformarna ska presenteras.

Skattepengarna behövs för välfärd och tillväxt

Etiketter: ekonomi, skatter, tillväxt, välfärd

Kostnaderna i kommuner och landsting stiger kraftigt de närmaste 25 åren. Fram till 2035 behöver kommunalskatten höjas med 13 skattekronor per hundralapp om man inte hittar annan finansiering. Den bedömningen gör en blocköverskridande politikergrupp inom Sveriges Kommuner och landsting.

Ett stort antal studier de senaste åren bekräftar bilden att inte ens nuvarande skattenivåer räcker för att finansiera växande behov inom den sociala välfärden. Vi kommer att behöva såväl ökade skatteintäkter som ökad produktivitet och alternativ finansiering. Det som oroar mig mest är att det av den allmänna politiska debatten verkar som om massiva skattesänkningar inte har någon koppling till välfärden - att vi kan sänka skatten hur mycket som helt och betala billigare på annat sätt. Timbro tillhör de lobbyorganisationer som hävdar att höga skatter gör svenskarna fattigare. Men detta är en stor lögn.

Självklart är inte skattehöjningar någon mirakelmedicin. Varje höjning riskerar att bli mindre effektiv än den föregående. Och de 13 kronor i ökad kommunal skatt som SKL talar om är sannolikt helt orealistiskt.

Men det omvända gäller också skattesänkningar. Varje nytt steg i jobbskatteavdraget blir förmodligen allt dyrare och mindre effektivt.

Skattesänkningar är ingen mirakelmedicin för att få folk att arbeta mer. De omfattande jobbskatteavdrag och stora sänkningar av företagens arbetsgivareavgifter som har genomförts har enligt flertalet analyser så här långt haft en mycket liten effekt på jobb och tillväxt. Det säger dock inget om att det svenska skattesystemet inte behöver förändras. Det finns säkert skatter som i sig är skadliga för ekonomin och behöver modifieras.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att högre skatter i sig inte är sämre än lägre skatter. Det har att göra med att effekten av skattenivåerna bestäms av vad vi använder skattepengarna till. Om skatterna används till att skapa en socialt sammanhållen skola av hög kvalitet, forskning och utveckling i världsklass, en infrastruktur som gör företagen konkurrenskraftiga och välfärdssystem som effektiva och underlättar omställningen av arbetslivet - då är höga skatter en konkurrensfördel.

Det visar sig inte minst genom att länder med högre skatter och mer generella välfärdssystem har en större social rörlighet och alltså bättre tar tillvara befolkningens potential i ekonomin.

Skattesänkarlobbyn argumenterar dock för att det skulle vara mer effektivt att finansiera välfärden på egen hand, till exempel via egna pengar på banken eller privata välfärdsförsäkringar - till exempel för att köpa sig förtur i vårdköerna. De hävdar vidare att skattesänkningar som tvingar fram mer privat finansiering skulle vara mer effektivt och spara resurser i de offentliga systemen.

Det finns dessvärre inte så mycket som tyder på att de har rätt. Erfarenheterna från länder som till exempel har stor privat finansiering av välfärden visar inte att de klarar sig billigare undan. Ökad privata finansiering av välfärden innebär inte några tydliga besparingar. Tvärtom är risken stor för att det bara ger ökad konsumtion och en övervältring av kostnader tillbaka till det offentliga, det vill säga att de totala samhällskostnaderna för välfärden blir högre.

Detta är inte bara ett dilemma i Sverige. Länder med stora budgetunderskott har i själva verket i hög grad skjutit upp sina skattehöjningar. Lösningen för länder som Portugal, Italien, Irland och Grekland är inte bara att skära i de offentliga utgifterna utan också att se till att det kommer in skatteintäkter som motsvarar utgifterna.

USA står in för samma dilemma. Massiva budgetunderskott i kombination med att åldrande befolkning, fallande födelsetal, fallande försörjningskvot som väntar runt hörnet, gör att finansieringen av välfärd och offentliga investeringar blir en ödesfråga. Detta går inte att lösa utan att höja skatterna då det inte finns särskilt många offentliga utgifter förutom försvaret att skära i. Eller som ekonomen Herb Stein en gång sa: “om något inte kan fortsätta i evighet - kommer det att upphöra”. USA kan inte, lika lite som något annat land, fortsätta i evighet med att inte finansiera sina åtaganden.

Inte heller i Sverige kan vi låtsas att växande behov av framtida välfärd och de skatteintäkter som ska betala detta kan kombineras med framtida massiva skattesänkningar.

DN

Inflytande, trygghet, uppskattning och lön för mödan är viktiga friskfaktorer

Etiketter: friskfaktorer, friskvård, lön, trygghet

Vad är viktigt på jobbet? Svaret på frågan har valsat runt i media under dagen, nästan som om det vore resultatet av en massiv forskningsstudie. Men så är icke fallet. Istället är det managementföretaget Addici som har låtit Sifo fråga drygt 1 000 personer vad som är viktigast för att vara effektiv och harmonisk på jobbet. De svarande fick välja alternativ som exempelvis friskvård, rena lokaler, trevlig och stilfull arbetsmiljö, fungerande kontorsmaskiner, gratis frukt, gott kaffe, “bra stöd av reception/vaktmästare”. Viktigast tycktes friskvård vara.

Det är inte så att alternativen är oviktiga. Problemet är bara att det är helt andra faktorer som forskningen visar är betydligt viktigare både som friskfaktorer och som motivationshöjare:

• Att känna att man är delaktig, behövd och att man bidrar till något gemensamt.
• Att man får lön för mödan och känner att belöningen motsvarar det jobb man gör och den kompetens man har. 
• Om man har inflytande och kan påverka sitt jobb, vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.
• När jobbet är intressant och vi lär oss nya saker och utvecklas.
• Då vi har bra sociala relationer med arbetskamrater och chefer och det känns kul att träffa kollegorna.
• När vi inte diskrimineras eller behandlas godtyckligt och känner att arbetsplatsen är rättvis.
• Att man har en bra arbetsmiljö.
• När man har en anställning som upplevs som trygg.
• Då cheferna skapar tydliga mål och visar uppskattning för det arbete man utför.

När vi når dit kommer betydligt färre att bli sjuka samtidigt som produktivitet och konkurrenskraft ökar rejält.