Norden borde vara förebild för en ny Washington Consensus.
Internationella valutafonden, IMF och Världsbanken har under lång tid agerat efter en modell för ekonomisk utveckling där bland annat avregleringar, svagare fackföreningar, mindre offentlig sektor, lägre skatter och ökad handel setts som centrala verktyg för att få länder med ekonomiska problem på banan igen. Modellen har kallats för The Washington consensus och lanserades i slutet på 80-talet av den amerikanska ekonomen John Williamson.
I praktiken har IMF och Världsbanken haft en betydligt mer nyliberal tolkning av Washington Consensus än vad Williamson avsåg. Politiken har upprepade gånger dömts ut, inte minst efter misslyckandena efter Asienkrisen i slutet på 90-talet. De recept som skrivits ut har inte haft avsedd effekt bortsett från att det går att se att ökad handel oftast leder till ökad tillväxt.
Ett flertal forskare som t.ex. Joseph Stiglitz, Dani Rodrik och Tony Atkinson har dömt ut modellen. Och nu börjar faktiskt IMF och Världsbanken se lite annorlunda på sin roll, inte minst efter upprepade kontakter med den internationella fackföreningsrörelsen och efter att IMF:s egen forskning visar att det i ekonomiska kriser kan vara helt motiverat att öka skuldsättningen för att stimulera ekonomin, och att ökade ekonomiska klyftor (som ofta blir fallet av försvagade välfärdssystem) skapar nya obalanser genom att tillväxten i så hög grad sker på kredit, med lånade pengar.
Kritiken mot den gamla modellen blir ännu viktigare efter att den nuvarande ekonomiska krisen har gjort det tydligt både att länder med mer utbyggda sociala trygghetssystem och starka, flexibla fackföreningar, har klarat sig bättre än många andra.
Lärdomen blir att åtgärder som skapar ekonomisk tillväxt är növändiga men otillräckliga. At åtgärder som ger fler jobb är nödvändiga men otillräckliga. Politiken måste skapa en tillväxt om är uthållig och genererar fler jobb än som försvinner. Och jobbsapandet måste ske på ett sätt så att jobben som skapas är bättre än de som försvinner, som ger människor anständiga löner och arbetsvillkor och med högre produktivitet.
För att nå dit är den gamla ekonomiska konsensusmodellen som utmålar trygghet, fackföreningar, bra löner och skatter som hinder för tillväxt, en otillräcklig och farlig vägvisare.
