Differentierade avgifter till a-kassan gav (som väntat) inte fler jobb och bättre lönebildning
Sedan 2006 har a-kassan förändrats radikalt, inte minst genom att avgiften till a-kassan ökade kraftigt och differentierades utifrån arbetslöshet i den enskilda a-kassan. Effekterna skulle bli fler jobb och en bättre fungerande lönebildning, men blev i själva verkat att hundratusentals lämnande försäkringen och att nu en stor del av de arbetslösa är oförsäkrade.
I senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver Lars Calmfors och Georg Marthin att värdet av de differentierade avgifterna i a-kassan (i nuvarande system) är väldigt litet, att effekterna på lönebildning och sysselsättning bara är marginella och att det har inneburit att många har lämnat försäkringen. De föreslår därför att a-kassan bör göras obligatorisk. Men när man läser artikeln lite närmare framgår att skälet till detta obligatorium inte enbart är att få tillbaka de som lämnat försäkringen, utan främst att skapa en möjlighet till en ännu starkare avgiftsdifferentiering av avgiften.
Resonemanget är mycket intressant. Jag hör nämligen rätt så ofta från förespråkare av en obligatorisk a-kassa att det viktigaste argumentet för detta är att man då slipper den orättfärdiga differentieringen av avgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Det dessa förespråkare då inte har insett är att en obligatorisk a-kassa i själva verket kan kombineras med en ännu starkare avgiftsdifferentiering i syfte att få ned lönerna bland grupper med hög arbetslöshet, eller i perioder av högre arbetslöshet.
Att förändringen av a-kassan inte har haft någon effekt på sysselsättningen och lönebildningen är extra intressant då det efter valet 2006 spreds en bild av att försämringen skulle resultera i tiotusentals nya jobb. Det var inte bara regeringen som förde fram den bilden – även statliga Konjunkturinstitutet hävdade att så skulle bli fallet och påstod att förändringarna hade stöd i forskningen. I ett brev till Konjunkturinstitutets chef Mats Dillen 2007 ställde jag bl.a. frågan var någonstans i forskningslitteraturen de kunde finna detta stöd. Svaret blev som väntat väldigt skakigt och några forskningsbelägg för den påstådda effekten kunde inte påvisas.
Att tanken från regeringen var att den försämrade a-kassan skulle ge en jobbeffekt genom att påverka lönebildningen genom sänkta löner framgick ganska tydligt i 2007 års finansplan. ”De förändringar i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen som infördes 2007 förbättrade incitamenten till återhållsamhet i lönebildningen. Regeringen avser att stärka dessa incitament ytterligare”. Vidare säger man att ”Kostnader som är förknippade med höga löneökningar som leder till högre arbetslöshet… måste bli tydligare…”. Det betyder att kostnaderna för arbetslöshet i högre grad förväntas bäras av de fackliga organisationernas medlemmar genom en högre avgift, vilket ska leda till att facken sänker löneanspråken, är tanken.
Att forskarna nu dömer ut den nuvarande differentieringen innebär inte att tanken därmed är död. I själva verket kan en eventuell obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ge förutsättningar (som Calmfors och Marthin skriver) för en ännu starkare differentiering.
Men inte ens om detta skulle fungera är det en framgångsväg. För att differentierade avgifter ska få en positiv effekt på lönebildningen krävs att lönerna i huvudsak förhandlas utifrån enskilda branschers eller yrkens rådande arbetslöshet. Då förutsätter det samtidigt att den samordning av lönebildningen som har varit en av svensk ekonomis stora framgångsfaktorer slås sönder och inte fungerar. Det är ett högt spel som regeringen har startat i a-kassefrågan som lika gärna kan sluta med en lönebildning där parterna inte längre förmår ta det stora samhällsekonomiska ansvar som man har gjort de senaste åren.
Så det bästa vore om regeringen helt enkelt bara slopade differentieringen av a-kasseavgiften och erkände att det var ett misstag att införa den.
