Hamilton går vilse i debatten om tjänstepensionerna
I en artikel på Dagens Nyheters debattsida ägnar sig den folkpartistiska riksdagsledamoten Carl B Hamilton åt ett häpnadsväckande påhopp på de fackliga organisationerna och tjänstepensionerna. Artikeln är så full av insinuationer, vantolkningar och undanhållen information att den blir fullständigt vilseledande för den läsare som vill förstå pensionssystemet och tjänstepensionernas roll i detta.
Låt mig försöka reda upp oredan i artikeln från början:
Hamilton gör det till en unik svensk företeelse att svenska löntagares pensioner utgör nästan 1000 miljarder kronor varav en stor del är investerat på den svenska börsen. Detta är för det första inget unikt för Sverige. Enligt olika beräkningar utgör det globala pensionskapitalet som löntagare avsatt till pensioner nästan en tredjedel av det totala finanskapitalet. Att en del av de svenska tjänstepensionerna dessutom avsätts till att förbättra kapitaltillgången på den svenska börsen är nog heller inte någon nackdel för Sverige.
Vidare påstår Hamilton att tjänstepensionerna klarar sig sämre än genomsnittet, vilket är fullständigt nonsens sett över tid. Det exempel som tas upp berör en unik och kort period. Sett över längre tid är bilden en helt annan. En granskning som TCO lät en extern aktuarie ta fram 2010 visar att den som har en kollektivavtalad tjänstepension kan tjäna upp till 7000 kronor i månaden jämfört om man har en icke kollektivavtalad tjänstepension. Det har dels att göra med bra avkastning men i hög grad också med låga avgifter.
Att Hamilton sen påstår att tjänstepensionsförvaltarna inom några år kommer att mer än dubblera sina tillgångar och förfoga över mer än 2 500 miljarder är däremot intressant. Den beräkningen utgår då rimligen ifrån att parternas pensionsfonder kommer att ha en mångdubbelt bättre avkastning på sitt pensionskapital de närmaste åren jämfört med andra marknadskonkurrenter. Det betyder att han faktiskt utgår ifrån att parternas fonder kommer att generera en betydligt bättre pension än konkurrenterna.
Att Hamilton dessutom inte verkar veta eller bry sig om att tjänstepensionerna är en central del i den så kallade pensionspyramiden, som är en viktig grund för den gällande flerpartiuppgörelse om pensionerna som Folkpartiet i hög grad var med om att utforma och understödja, ökar osäkerheten om vad artikeln egentligen åsyftar ytterligare. (se även denna)
Men det kanske mest problematiska med Hamiltons argumentation är förmodligen på det sätt han försöker blanda ihop korten när det gäller vems fonder det är och vad pengarna används till. Genomgående i artikeln insinueras att tjänstepensionerna är nutidens löntagarfonder med yttersta syfte att ta över näringslivet, att pengarna inte används till löntagarnas bästa utan i princip skulle kunna gå till politiska valkampanjer (vilket exemplet utdelningen under valåret 2010 syftar till att påvisa).
Visst är det så att parternas pensionsbolag betalar ut åtskilliga miljoner tillbaka till LO och PTK, men också till Svenskt Näringsliv – vilket Hamilton bara råkar glömma bort att nämna. Svenskt Näringsliv tog t.ex. emot 43 miljoner kronor från de partsägda bolagen samma år 2010. Grunden för detta är en överenskommelse mellan LO, PTK och dåvarande SAF om att en del av premiesumman för de kollektivavtalade försäkringarna ska användas till att informera sina medlemmar. Pengarna är alltså avsedda att användas till information och utbildning – i hög grad för att löntagarna ska kunna göra medvetna pensionsval. Också det en viktig del i den gällande pensionsöverenskommelsen.
Hamiltons artikel är helt enkelt inte ägnad att gagna de löntagare vars pension parternas pensionsfonder förvaltar. Den utgör inget annat än en kopia på den privata pensionsförvaltarmarknadens vanmakt över att det svenska partssystemet lyckats skapa ett väl fungerande system för tjänstepensionerna, som gynnar arbetsgivare och löntagare. På annat sätt kan man inte tolka den insinuanta bedömning som Hamilton tycks göra av att parternas pensionsfonder inom ramen för Folksam, Alecta eller AMF är politiska men att konkurrenterna på Skandia, Söderberg & Partners o.s.v. skulle vara neutrala, opolitiska och i löntagarnas tjänst.
Man undrar ju ändå. Är detta verkligen också Folkpartiets linje? Svar önskas.
