Roger Mörtvik

När löntagarna förlorar mark ökar risken för kriser i ekonomin

Varje ekonomisk modell som leder till allt för stora sociala och ekonomiska klyftor är dömd till kriser.

Det kunde ha varit Karl Marx som påstod detta. Men just i detta fall råkar det vara budskapet från några av världens ledande ekonomer.

En av dem, professor Michael Kumhof, från Internationella Valutafonden, IMF, har med några kollegor visat att kraftigt ökande inkomstskillnader i hög grad leder till stor skuldsättning bland hushållen och förebådar djupa ekonomiska kriser.

Denna utveckling mot ökade inkomstklyftor har flera samverkande förklaringar: en enorm ökning av framförallt kinesisk och indisk arbetskraft som har mer än fördubblat det globala arbetsutbudet vilket pressar ned lönerna. Försvagningen av facket globalt, inte minst i USA, har i decennier lett till en förstärkt press nedåt på lönerna.  En snabb teknologisk utveckling har lett till det som kallas ”skill-biased technological change” där välutbildade ökar sina inkomster och lågutbildade halkar efter.  Listan kan göras lång. Men oavsett orsak är effekten negativ om löntagarnas inkomster stagnerar.

I förra veckan lyssnade jag på när Kumhof presenterade sina rön vid ett seminarium arrangerat av tankesmedjan Global Utmaning.  En av Kumhofs poänger var att i tider när löntagarnas förhandlingsstyrka går ned resulterar detta i allt lägre löneökningar och större inkomstskillnader. Detta leder till svårigheter att upprätthålla samma relativa konsumtionsnivå, vilket i sin tur leder till att hushåll med låga och medelinkomster i allt högre grad tvingas skuldsätta sig för att upprätthålla sin konsumtionsnivå.  Kumhofs slutsats var att det bästa sättet att förhindra finansiella kriser är att stärka löntagarnas förhandlingsposition mot arbetsgivarna.

En annan tungviktare, professor Nouriel Roubini, skriver i en artikel nyligen att när löntagarna förlorar i löneutrymme försvagas ekonomin. Detta bidrar i sin tur till en ökad skuldsättning i den privata och offentliga sektorn genom minskade skatteintäkter och ökade behov av lånedriven konsumtion.

Den svaga inkomstökningen för alla, utom de rikaste, ledde i den anglo-saxiska världen till behov av att “demokratisera” eller liberalisera lånemöjligheterna, vilket gav bränsle till att i allt högre grad öka hushållens skuldsättning för att kunna upprätthålla sin konsumtion relativt den grupp som fick stora inkomstökningar. I vissa europeiska länder, skriver Roubini, fylldes gapet av offentliga tjänster som inte heller var finansierade.

Vi skapar därmed en rävsax i ekonomin där vi tvingas till besparingar som sänker efterfrågan ännu mer, eller till åtstramningar som ger ökad arbetslöshet, som i sin tur också dämpar efterfrågan i ekonomin.  Resultatet blir att marknaden inte i sig kan upprätthålla tillräcklig efterfrågan och vi hamnar i något som kan liknas vid en överkapacitetskris.

Eller som Roubini skriver;

“The result is that free markets don’t generate enough final demand. In the US, for example, slashing labor costs has sharply reduced the share of labor income in GDP. With credit exhausted, the effects on aggregate demand of decades of redistribution of income and wealth – from labor to capital, from wages to profits, from poor to rich, and from households to corporate firms – have become severe, owing to the lower marginal propensity of firms/capital owners/rich households to spend.

The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. “

Detta leder återigen till slutsatsen att marknaden för att fungera väl behöver balanseras upp av en fungerande välfärdsmodell, där fackliga organisationerna är så starka att lönerna upprätthållas, där det investeras tillräckligt I utbildning för att flertalet ska kunna klara de ökade kraven och där lagstiftning och institutioner på arbetsmarknaden bidrar inte bara till att fler kommer i arbete – utan också till att jobben ger lön för mödan.

Samtidigt som de nordiska välfärdsmodellerna visar sig var allt mer framgångsrika, blir det också uppenbart att de anglo-saxiska renodlade marknadsekonomierna inte har varit det.  Det är helt enkelt så att varje ekonomisk modell som inte kan leverera tillräcklig ekonomisk trygghet till löntagarna är dömd att upprepa kriserna.