Roger Mörtvik

Viktigt att det går bra för Euroområdet – men den nya ”pakten” är inte vägen dit

Ingen har väl missat att Euron är i en allvarlig kris. Problemet med krisen är inte bara att det är svårt att komma överens om lösningarna. De problem som diskuteras är dessutom i hög grad konflikt med varandra. Å ena sidan har vi fått en kris där stora underskott i framförallt Grekland, Italien och Spanien, skapar ökad osäkerhet i banksystemet och riskerar att leda till en djup ekonomisk svacka med stora globala återverkningar. Å andra sidan har vi en tillväxt- och sysselsättningskris där flera länder har för låg tillväxt och massarbetslöshet.

Detta beror i sin tur på att Euron helt enkelt inte lyckats skapa förutsättningar för att balansera efterfrågan i de olika länderna. Med gemensam ränta blir en enda vägen till samordnad efterfrågeutveckling att hålla tillbaka löne- och arbetskraftskostnaderna samt att strama åt finanspolitiken.

En lösning som nyligen presenterats är att alla euroländer – och de övriga EU-länder som vill – ska åta sig att strama åt och samordna den ekonomiska politiken. TCO och LO gick ut i fredags och avrådde Sverige från att ansluta sig till överenskommelsen. Detta av den enkla anledningen att det är väldigt viktigt för Sverige att det går bra för Euroområdet och vilken utveckling EU har. Åtgärder som kan leda till en bättre ekonomisk och social utveckling i Europa är nödvändigt. Men då krävs att det är bra åtgärder som inte inskränker Sveriges möjligheter att fåra en bra ekonomisk politik.

I det dokument som är överenskommet är det inte helt tydligt vad medlemsländerna har kommit överens om. Men det som framgår – om man inte menar att det är något annat som avses – är en kraftigt ökad ambition att samordna den ekonomiska politiken och strama åt ländernas budgetar.

Portalparagrafen säger att länderna ska ”…(move) towards a genuine ”fiscal stability union” in the euro area… ” att man behöver  ”significantly stronger coordination of economic policies in areas of common interest.” Detta  uttolkas bland annat som att ”general government budgets shall be balanced or in surplus; this principle shall be deemed respected if, as a rule, the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP.  Such a rule will also be introduced in Member States’ national legal systems at constitutional or equivalent level. The rule will contain an automatic correction mechanism that shall be triggered in the event of deviation.  Detta mål ska sen grundlagsfästas i varje land som går med.

Men vad betyder egentligen “ the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP” som är det centrala i överenskommelsen? Låt oss anta att det betyder det som står, (vilket nog är det som man vill att marknaden ska tolka in i texten). Då betyder det en grundlagsfäst omfattande åtstramningspolitik i att budgeten varje enskilt år ska ha ett maximalt underskott på 0,5 procent av BNP. Och visst, i goda tider, men en tillväxt och efterfrågan som är väl spridd över EU kommer ett sådant mål att minska underskotten över tid med automatik. Men å andra sidan, en så extrem åtstramningspolitik skulle i sig leda till att stabiliseringspolitik och stora investeringar i infrastruktur, utbildning, välfärd etc. i princip omöjliggörs, vilket sänker tillväxten och den sociala utvecklingen i Europa.

Häromdagen frågade jag en av årets ekonomipristagare, Thomas Sargent om hans bedömning. Svaret blev; ”it,s to rigid”. En tidigare ekonomipristagare Paul Krugman skriver på sin blog “Faced with a crisis that is mainly about the balance of payments, with fiscal crisis as a secondary consequence, they supposedly committed everyone to severe fiscal austerity, which would guarantee a recession while leaving the real problem unaddressed.”  Professorn I ekonomisk historia Kevin O’Rourke kallar alltihopa för ”perverse macroeconomic policies”.

Men låt oss istället anta att texten egentligen betyder något annat än det som står där (som en del hävdar att det gör), till exempel att underskotten inte exakt ska fastställas årligen, utan som i det svenska överskottsmålet över en konjunkturcykel på t.ex. sju år. Ja, då blir effekten av den delen i överenskommelsen inte åtstramande på samma sätt, vilket är bra för ekonomin och tillväxten, men å andra sidan blir det heller den lösning på skuldkrisen som marknaden efterfrågar. Och heller inte möjligt att använda för några automatiska sanktioner då det krävs en överenskommelse om hur underskotten ska beräknas, när cyklerna börjar och slutar i de olika länderna etc. vilket inte låter sig göras.

Bedömningen kvarstår alltså. Den överenskommelse som går att läsa sig till är inte bra för Euroländernas ekonomiska utveckling och skulle vara skadlig för Sverige och svensk sysselsättning och tillväxt. Den bör vi hålla på armlängds avstånd.

Om det visar sig att vi i mars har en annan överenskommelse att ta ställning till för svensk del som inte är lika skadlig för den uthålliga tillväxten och inte innebär samma centralisering av den ekonomiska politiken – då kan läget bli annorlunda.

  • Per Karlberg

    Jag tycker det är magstarkt av dig Roger att komma med ett säkert avrådande när detaljerna inte är klara. Du skriver ju själv om denna oklarhet. Sveriges riksdag har haft liknande självbindning i många år. Det har väl varit mycket bra. Varför inte istället för att avvisa initiativet skulle du kunna ställa våra erfarenheter till förfogande för fördjupningen av pakten? Vad är alternativet till en ”federal fiscal stability union”? Ett sönderfallande EU?

    • Thomas Janson

      Det finns tyvärr flera problem med pakten. Ett problem är att den nästan uteslutande fokuserar på nedskärningar utan att erkänna att det behövs en större budget för EU för att hantera obalanserna.

  • Helena Johanson

    Det är stor skillnad på att Sveriges riksdag beslutar om mål/riktlinjer och att det beslutas på EU nivå av Kommissionen, för att sedan kunna prövas av EU domstolen.

  • Roger Mortvik

    Per, det handlar inte om att ändra några detaljer. För att det vara lämpligt för Sverige att vara med tycker jag att det behövs en helt ny överenskommelse. 

    Som det är formulerat nu ser jag fyra stora problem:

    1. Som målet är formulerat är det så åtstramande att det omöjliggör en långsiktigt positiv ekonomisk utveckling inom EU-området. Den tolkningen verkar jag dela med rätt så många  bedömare. Det svenska överskottmålet över en konjunturcykel är avsevärt mer tillåtande till underskott t.ex. i en lågkonjunktur.

    2. Kravet på att grundlagsfästa detta åtstramande mål i de nationella lagstiftningarna gör det än mer omöjligt att avvika från att nå överskott eller ligga i balans i princip varje enskilt budgetår, vilket gör att politikerna kommer att tvingas (eller få argument för) bromsa ekonomin även när den behöver stimuleras. Det svenska överskottmålet är väldigt mycket mer tillåtande till år med underskott än detta förslagets skrivning.

    3. Att dessutom sträva efter en fiskal union där den ekonomiska politiken, inklusive reformambitioner i till exempel välfärdspolitiken, skattepolitik, stabiliseringspolitik etc, i högre grad underställs en gemensam samordning, kommissionens tjänstemannabeslut och i viss fall även EU-domstolens prövning är inget som gynnar en demokratisk förankring av politiken inom EU-området. I praktiken överförs då väldigt många prioriteringar som idag är nationella till en federal nivå. Om Euroländer ser detta som en nödvändig utveckling är en sak, det är dock inget argument för att vi ska vara med när vi inte tillhör Euroområdet.

    4. Som förslaget är formulerat (och tolkat) innebär det att viktiga områden som idag är inre-marknadsfrågor inom EU vävs in som styrningsfrågor inom Eurosamarbetet. Inte heller det är särskilt bra för den gemensamma och demokratiska utvecklingen inom EU-området.

    Överenskommelsen är därmed varken bra ur ett ekonomiskt eller ett demokratiskt perspektiv.

    Det som nu händer är sannolikt att man försöker förhandla sig fram till en reviderad överenskommelse. Vårt ställningstagande till den beror helt på vad det landar i. Den överenskommelse som vi har att kommentera är dock inte bra – vare sig för Sverige eller för EU.

  • Pingback: Vad betyder egentligen den nya europakten? | Lars Pålsson Syll – docendo discimus