Viktigt att det går bra för Euroområdet – men den nya ”pakten” är inte vägen dit
Ingen har väl missat att Euron är i en allvarlig kris. Problemet med krisen är inte bara att det är svårt att komma överens om lösningarna. De problem som diskuteras är dessutom i hög grad konflikt med varandra. Å ena sidan har vi fått en kris där stora underskott i framförallt Grekland, Italien och Spanien, skapar ökad osäkerhet i banksystemet och riskerar att leda till en djup ekonomisk svacka med stora globala återverkningar. Å andra sidan har vi en tillväxt- och sysselsättningskris där flera länder har för låg tillväxt och massarbetslöshet.
Detta beror i sin tur på att Euron helt enkelt inte lyckats skapa förutsättningar för att balansera efterfrågan i de olika länderna. Med gemensam ränta blir en enda vägen till samordnad efterfrågeutveckling att hålla tillbaka löne- och arbetskraftskostnaderna samt att strama åt finanspolitiken.
En lösning som nyligen presenterats är att alla euroländer – och de övriga EU-länder som vill – ska åta sig att strama åt och samordna den ekonomiska politiken. TCO och LO gick ut i fredags och avrådde Sverige från att ansluta sig till överenskommelsen. Detta av den enkla anledningen att det är väldigt viktigt för Sverige att det går bra för Euroområdet och vilken utveckling EU har. Åtgärder som kan leda till en bättre ekonomisk och social utveckling i Europa är nödvändigt. Men då krävs att det är bra åtgärder som inte inskränker Sveriges möjligheter att fåra en bra ekonomisk politik.
I det dokument som är överenskommet är det inte helt tydligt vad medlemsländerna har kommit överens om. Men det som framgår – om man inte menar att det är något annat som avses – är en kraftigt ökad ambition att samordna den ekonomiska politiken och strama åt ländernas budgetar.
Portalparagrafen säger att länderna ska ”…(move) towards a genuine ”fiscal stability union” in the euro area… ” att man behöver ”significantly stronger coordination of economic policies in areas of common interest.” Detta uttolkas bland annat som att ”general government budgets shall be balanced or in surplus; this principle shall be deemed respected if, as a rule, the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP. Such a rule will also be introduced in Member States’ national legal systems at constitutional or equivalent level. The rule will contain an automatic correction mechanism that shall be triggered in the event of deviation. Detta mål ska sen grundlagsfästas i varje land som går med.
Men vad betyder egentligen “ the annual structural deficit does not exceed 0.5% of nominal GDP” som är det centrala i överenskommelsen? Låt oss anta att det betyder det som står, (vilket nog är det som man vill att marknaden ska tolka in i texten). Då betyder det en grundlagsfäst omfattande åtstramningspolitik i att budgeten varje enskilt år ska ha ett maximalt underskott på 0,5 procent av BNP. Och visst, i goda tider, men en tillväxt och efterfrågan som är väl spridd över EU kommer ett sådant mål att minska underskotten över tid med automatik. Men å andra sidan, en så extrem åtstramningspolitik skulle i sig leda till att stabiliseringspolitik och stora investeringar i infrastruktur, utbildning, välfärd etc. i princip omöjliggörs, vilket sänker tillväxten och den sociala utvecklingen i Europa.
Häromdagen frågade jag en av årets ekonomipristagare, Thomas Sargent om hans bedömning. Svaret blev; ”it,s to rigid”. En tidigare ekonomipristagare Paul Krugman skriver på sin blog “Faced with a crisis that is mainly about the balance of payments, with fiscal crisis as a secondary consequence, they supposedly committed everyone to severe fiscal austerity, which would guarantee a recession while leaving the real problem unaddressed.” Professorn I ekonomisk historia Kevin O’Rourke kallar alltihopa för ”perverse macroeconomic policies”.
Men låt oss istället anta att texten egentligen betyder något annat än det som står där (som en del hävdar att det gör), till exempel att underskotten inte exakt ska fastställas årligen, utan som i det svenska överskottsmålet över en konjunkturcykel på t.ex. sju år. Ja, då blir effekten av den delen i överenskommelsen inte åtstramande på samma sätt, vilket är bra för ekonomin och tillväxten, men å andra sidan blir det heller den lösning på skuldkrisen som marknaden efterfrågar. Och heller inte möjligt att använda för några automatiska sanktioner då det krävs en överenskommelse om hur underskotten ska beräknas, när cyklerna börjar och slutar i de olika länderna etc. vilket inte låter sig göras.
Bedömningen kvarstår alltså. Den överenskommelse som går att läsa sig till är inte bra för Euroländernas ekonomiska utveckling och skulle vara skadlig för Sverige och svensk sysselsättning och tillväxt. Den bör vi hålla på armlängds avstånd.
Om det visar sig att vi i mars har en annan överenskommelse att ta ställning till för svensk del som inte är lika skadlig för den uthålliga tillväxten och inte innebär samma centralisering av den ekonomiska politiken – då kan läget bli annorlunda.
