Tillbaks med sextimmarsdagen till arbetslivsmuseet
Vänsterpartiet har bestämt sig för att driva krav på sex timmars arbetsdag. Även några ledande socialdemokrater har hakat på och bland annat föreslagit sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.
Det låter onekligen lockande att bara behöva arbeta sex timmar men få betalt för åtta timmar. För det är väl vad man menar om inte allt handlar om att införa obligatoriskt deltidsarbete med lönesänkning.
Okej, innan jag fullständigt dömer ut det hela måste jag ändå säga att det finns argument för att förkorta arbetstiden och att människor även i framtiden kommer att vilja ta ut en del av ett ökat välstånd i form av kortare arbetstid. Argumenten för att gå åt det hållet är bland annat att det ger ett ökat utrymme för ett liv som inte i samma grad kretsar kring arbete, ett arbetsliv som ger förutsättningar för mer återhämtning, ökat kulturellt deltagande och större demokratiskt engagemang etc. Det skulle ge mer tid för familj och fritidssysslor och skulle i teorin också kunna ha en positiv effekt på jämställdheten.
Dessa positiva effekter går att uppnå om arbetstiden förkortas lagom mycket, på rätt sätt och i enlighet med det utrymme som parterna på arbetsmarknaden anser finns för kostnadsökningar.
Men att lagstifta om sex timmars arbetsdag som föreslås, oavsett om det gäller alla eller delar av arbetskraften, skapar dessvärre fler problem än det löser. Det är i själva verket rena stolligheterna att ens föreslå något sådant.
I ett historiskt perspektiv har det varit möjligt att förkorta arbetstiden i snabbare takt än framöver, därför att förkortningen har kunnat betalas i viss grad av produktivitetsvinster som uppstått genom att förkortningen har lett till större flexibilitet, ökade driftstider och ökad kvinnlig förvärvsgrad och därför att vi tidigare var en mer skyddad ekonomi. De vinsterna är inte längre tillgängliga i samma grad. Det innebär att arbetstidsförkortningar framöver i mycket högre grad än tidigare måste bäras av att man avstår löneutrymme, och därigenom måste det också vara en fråga för de avtalsslutande parterna att hantera. Att veckoarbetstiden sedan 1970-talet inte har förkortats i lagstiftning är en följd av detta. Däremot har andra reformer inneburit kortare arbetstid även sedan dess; semestern har förlängts och rätten till föräldraledighet har utökats samtidigt som parterna avtalsvägen har tecknat flera avtal om förkortad arbetstid.
En allt för stor förkortning av arbetstiden kan dessutom leda till att arbetstempot drivs upp ytterligare och att kraven på flexibilitet i arbetstiderna ökar ännu mer. Om förkortningen däremot kommer till stånd genom kollektivavtal i den takt som ekonomin ger utrymme för, kan man lättare ta hänsyn till de förhållanden som är aktuella i den verksamhet där de genomförs och till olika önskemål.
Massor av arbetstidsutredningar har tittat över och räknat på effekterna av generella arbetstidskortningar (och jag har suttit med i de flesta av dem sedan slutet på 80-talet, antingen som ledamot eller expert). Resultatet är inte så upplyftande. Det är helt enkelt väldigt dyrt att förkorta arbetstiden i någon större omfattning. Ska vi uppnå 35 timmars arbetsvecka på runt tio års tid, eller 30 timmars arbetsvecka på 20 års tid, skulle i princip hela reallöneutrymmet gå till enbart arbetstidsförkortningar. Men eftersom det samtidigt skulle leda till att skatteunderlaget, löner, pensioner och kosumtion minskar kraftigt skulle effekten också bli rejält minskad tillväxt, ännu högre arbetslöshet och urholkad välfärd. Det leder i så fall också till att skatterna skulle behöva höjas rejält för att behålla kvaliteten i vård, skola och andra offentliga verksamheter. Vi skulle helt enkelt bli ett betydligt fattigare folk.
Behåll gärna sextimmarsdagen som ett visionärt tankeexperiment om den bästa av världar, men lägg ned det som ett seriöst politisk krav.
