Roger Mörtvik

Gör sextimmarsdagen oss lyckligare och samhället mer jämlikt?

När jag skrev den förra bloggen om att förpassa sextimmarsdagen till arbetslivsmuseet fick jag många kommentarer på temat blir vi lyckligare av att arbeta mer, eller att det är bra fördelningspolitik att korta arbetstiden. Det föranleder ett litet resonemang om huruvida vi blir lyckligare av att arbeta mycket mindre och om sex timmars arbetsdag är en väg till lägre klyftor.  Låt oss börja med att göra två tankeexperiment.

Anta att du får välja mellan värld A där du bor i en lägenhet på 100m2 men alla andra bor i lägenheter som är 150m2 stora, eller att du får leva i värld B där du bor på 75m2 men alla andra bara har 50m2. I alternativ A bor du absolut sett större men sämre än alla andra och i värld B absolut sett mindre men större än alla andra. Vilken värld väljer du?  

I en neoklassisk ekonomisk modellvärld kommer du sannolikt att välja det absolut bästa, alltså värld A, där du bor som störst och där alla har det bättre. I verkligheten kommer dock väldigt många att istället välja värld B, där det är absolut sett sämre för alla, men relativt sett bättre för dig.

Tänk dig sen att du får välja mellan att bo i värld C där du har fyra veckors semester, men alla andra har sex veckor, eller i värld D, där du har tre veckors semester men alla andra bara har två.

I det senare exemplet föredrar de flesta att leva i värld C där man absolut sett har det bättre även om det relativt sett är sämre, hellre än i värld D där man absolut sett har det sämre men relativt sett bättre.

Ekonomiprofessorn Robert H Frank tar upp dessa exempel i boken ”Falling Behind – How rising inequalities harms the middle-class”.  Han kallar den första typen av ”konsumtion” för ”positional goods”, alltså den typen av konsumtion där du fattar beslutet utifrån dess relativa värde mer än det absoluta, och den andra typen för ”non-positional goods”, där jämförelsen med vad andra har inte är så intressant utan du väljer det som är absolut bäst.

Studier som gjorts av bland andra forskare på Internationella valutafonden, IMF, visar att när inkomstklyftorna ökar tenderar människor längre ned på inkomstskalan att vilja fortsätta konsumera ”positional goods” för att inte tappa i relativt upplevd status och välbefinnande. När detta inte är möjligt att uppfylla, strävar man efter att öka sina inkomster genom att arbeta längre. När inte heller det är tillräckligt upprätthålls konsumtionen på kredit med lånade pengar. Men eftersom detta inte fullt ut går att kompensera leder ökade inkomstklyftor sannolikt både till att fler känner ett minskat relativt välbefinnande samtidigt som lånekarusellen skapar en ökad ekonomisk instabilitet.

Vad har då detta med arbetstidsfrågan att göra? Min poäng är helt enkelt att om vi förkortar arbetstiden allt för snabbt och för mycket måste detta betalas av den som får kortare arbetstid i form av lägre framtida reallöner. Men eftersom alla inte kommer att minska sina arbetstider eller inkomster kommer detta att leda till kraftigt ökade ekonomiska klyftor i samhället. Detta kommer då att leda till att många som har tvingats förkorta arbetstiden via lagstiftning och därmed blivit relativt sett fattigare, förmodligen kommer att söka kompensera sin förlorade relativa konsumtion av ”positional goods” genom att försöka få extrajobb och därmed öka sina inkomster, och/eller genom att i högre grad lånefinansiera sin konsumtion.

Oavsett vilket är risken stor för att en omfattande och snabb förkortning av arbetstiden vare sig gör den enskilde lyckligare eller samhället mer stabilt. Värt att fundera över.

  • Adam L

    Bra skrivet

  • http://profiles.google.com/beholderost Beholder beholdersson

    Så det  var samma som hände när det sänktes till 8 timmar då? Vi tjänar alla mindre och lånar mer?

  • Carl Ros123

    Intressant!

  • Jan Wiklund

    Om nu samhället blir ojämlikare med sextimmarsdag får vi väl se till på annat sätt att jämlikheten ökar. T.ex. att vi ställer ordentliga lönekrav i avtalsrörelserna istället för att hänge oss åt ett missriktat såkallat ”samhällsansvar” som hittills bara har resulterat i att klyftorna har växt liksom exportöverskottet (som inom parentes har bidragit till att skapa det exportunderskott som har sänkt Sydeuropa).

    Låt oss betrakta direktörerna som löneledande i nästa avtalsrörelse, och kräva samma ökningar som dom! Ett populärt krav jag gärna skulle gå i strejk för!

    • tom

       Jag håller med Jan. Rogers resonemang visar bara att det behövs arbetstidsförkortning och att den ska finansieras delvis genom att de som idag tjänar  70 gånger mer än vanliga arbetare kanske får genomlida de vedervärdiga kvalen att bara leva på 40 gånger mer än vanliga dödliga. Hemska tanke! Men med psykologiskt stöd och snuttefiltar kommer nog de superrika komma över den värsta chocken.

  • johan

    Enligt dina föraningar så kommer vilka jobb då att få lov att stanna kvar vid längre arbetstider? Ett lagförslag på 6 timmarsarbetstid innefattar ju alla arbeten … Det typiska exemplet är att 6 timmar införs med bibehållen lön. Även forskare har gett underlag till att 6 timmar skulle vara ett bättre alternativ iomed att kroppen egentligen inte är gjord för att hålla igång med arbete längre än 6 timmar isträck. Alltså skulle arbetsskador och vice versa bli bättre medan det har påvisats flera gånger att minskad arbetstid inte minskar effektiviteten. Snarare ökar den. Det resonemang du för håller inte i min mening eftersom det själva förslaget ligger i att arbetstiden inte kommer vara olika. Om det genomförs kommer snarare ingenting förändras iomed att man antar att den politiska balancen inte förändras heller. Möjligheten till extra arbete finns utöver att man arbetar också men den kan likväl behöva ändras med lagförslaget. Styret, politiken är alltså den suvveräna grunden till att någonting är bättre eller sämre för någon eller inte, sålänge vi snackar om demokrati iaf.

  • Pingback: Arbetstiden och klimatkrisen « Warlenius