Gör sextimmarsdagen oss lyckligare och samhället mer jämlikt?

2012-01-18 om Arbetsmarknad, Ekonomi av Roger Mörtvik
Etiketter: arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, sex timmars arbetsdag

När jag skrev den förra bloggen om att förpassa sextimmarsdagen till arbetslivsmuseet fick jag många kommentarer på temat blir vi lyckligare av att arbeta mer, eller att det är bra fördelningspolitik att korta arbetstiden. Det föranleder ett litet resonemang om huruvida vi blir lyckligare av att arbeta mycket mindre och om sex timmars arbetsdag är en väg till lägre klyftor.  Låt oss börja med att göra två tankeexperiment.

Anta att du får välja mellan värld A där du bor i en lägenhet på 100m² men alla andra bor i lägenheter som är 150m² stora, eller att du får leva i värld B där du bor på 75m² men alla andra bara har 50m². I alternativ A bor du absolut sett större men sämre än alla andra och i värld B absolut sett mindre men större än alla andra. Vilken värld väljer du?  

I en neoklassisk ekonomisk modellvärld kommer du sannolikt att välja det absolut bästa, alltså värld A, där du bor som störst och där alla har det bättre. I verkligheten kommer dock väldigt många att istället välja värld B, där det är absolut sett sämre för alla, men relativt sett bättre för dig.

Tänk dig sen att du får välja mellan att bo i värld C där du har fyra veckors semester, men alla andra har sex veckor, eller i värld D, där du har tre veckors semester men alla andra bara har två.

I det senare exemplet föredrar de flesta att leva i värld C där man absolut sett har det bättre även om det relativt sett är sämre, hellre än i värld D där man absolut sett har det sämre men relativt sett bättre.

Ekonomiprofessorn Robert H Frank tar upp dessa exempel i boken ”Falling Behind – How rising inequalities harms the middle-class”.  Han kallar den första typen av ”konsumtion” för ”positional goods”, alltså den typen av konsumtion där du fattar beslutet utifrån dess relativa värde mer än det absoluta, och den andra typen för ”non-positional goods”, där jämförelsen med vad andra har inte är så intressant utan du väljer det som är absolut bäst.

Studier som gjorts av bland andra forskare på Internationella valutafonden, IMF, visar att när inkomstklyftorna ökar tenderar människor längre ned på inkomstskalan att vilja fortsätta konsumera ”positional goods” för att inte tappa i relativt upplevd status och välbefinnande. När detta inte är möjligt att uppfylla, strävar man efter att öka sina inkomster genom att arbeta längre. När inte heller det är tillräckligt upprätthålls konsumtionen på kredit med lånade pengar. Men eftersom detta inte fullt ut går att kompensera leder ökade inkomstklyftor sannolikt både till att fler känner ett minskat relativt välbefinnande samtidigt som lånekarusellen skapar en ökad ekonomisk instabilitet.

Vad har då detta med arbetstidsfrågan att göra? Min poäng är helt enkelt att om vi förkortar arbetstiden allt för snabbt och för mycket måste detta betalas av den som får kortare arbetstid i form av lägre framtida reallöner. Men eftersom alla inte kommer att minska sina arbetstider eller inkomster kommer detta att leda till kraftigt ökade ekonomiska klyftor i samhället. Detta kommer då att leda till att många som har tvingats förkorta arbetstiden via lagstiftning och därmed blivit relativt sett fattigare, förmodligen kommer att söka kompensera sin förlorade relativa konsumtion av ”positional goods” genom att försöka få extrajobb och därmed öka sina inkomster, och/eller genom att i högre grad lånefinansiera sin konsumtion.

Oavsett vilket är risken stor för att en omfattande och snabb förkortning av arbetstiden vare sig gör den enskilde lyckligare eller samhället mer stabilt. Värt att fundera över.