Roger Mörtvik

Om skolpolitiken skulle bygga på forskning och erfarenhet – då skulle en hel del se annorlunda ut

Hur det egentligen är ställt med den svenska skolpolitiken är en lika relevant fråga som hur det är ställt i den svenska skolan. Skolan har under lång tid varit närmast en experimentverkstad för mängder av förändringar; allt ifrån nya läroplaner, skolsystem, betygssystem till mer eller mindre klåfingriga ingrepp rakt in i klassrummet från ansvariga politiker. Allt förmodligen i syfte att den svenska skolan ska bli bättre och falla bättre ut i OECDs återkommande PISA-ranking. Men resultaten uteblir.

I en artikel på DN-debatt idag skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Siren och Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin klokt om att det finns anledning att oroa sig över utvecklingen i svensk skola och att Sverige behöver lärare av allra högsta klass som får förutsättningar att göra sitt jobb.

Reformerna borde därför inriktas på att ge lärarna förutsättningar att kunna utvecklas i sitt yrke, få en starkare akademisk koppling till utbildningsvetenskapen och en arbetsmiljö som innebär att man kan koncentrera sig på utbildning och lärande utan att tyngas allt mer av andra arbetsuppgifter. Men också en lön som motsvarar den utbildning och det värde som yrket kräver och innebär. Men istället levereras andra ständiga förändringar och utspel som i hög grad upplevs som en signal från politikerna om att skolan och därmed också lärarna inte duger.

Ofta jämförs den svenska skolan med den finska därför att Finland presterar så mycket bättre i just PISA-jämförelserna. I en blogg häromdagen skrev German Bender om att den svenska skolans misslyckande i hög grad handlar om att vi faktiskt i stora stycken gör tvärtemot vad man gör i Finland. ”Det finska skolsystemet har fått utvecklas utan störningar från ständiga politiska reformer och under stort inflytande från en högt professionaliserad (och starkt fackligt organiserad) lärarkår… politiker låter skolpersonalen ägna sig mer åt pedagogik och pedagogisk utveckling och mindre åt administration och dokumentation… ett skolsystem som tydligt tar avstånd från nivåindelning och sortering av elever och istället satsar på att höja lägsta- och medelprestationerna, snarare än på att spetsa eliten. Man har stått emot den internationella trenden att ständigt testa och utvärdera elevernas och lärarnas resultat, osv”.

Det finska skolsystemet leder till väldigt små skillnader mellan olika skolor och skolans status har liten koppling till prestation. En annan positiv effekt, och den kanske viktigaste förklaringen till det finska skolundret, är att den sämst presterande fjärdelen av eleverna presterar så mycket bättre än i många andra länder. Förklaringarna till det finns säkert att hämta i lärarnas roll och professionalitet, kanske också i det faktum att Finland är ett etniskt väldigt homogent samhälle med liten invandring. Det kan även förklaras av att det finska språket är väldigt ljudlikt, vilket gör att ord i hög grad stavas som de låter och låter om de stavas, vilket gör språkinlärningen snabbare. Detta senare kan möjligen förklara det faktum att elever i svenskspråkiga skolor presterar sämre än i finskspråkiga i samma undersökta ämnen. Trots att de svenskspråkiga elevernas fördelaktiga socioekonomiska bakgrund. PISA resultaten visar dessutom på väldigt stark korrelation mellan just elevernas läsförmåga och deras matematiska förmåga.Skolan utsätts för ständiga förändringar men utvecklingen går inte åt rätt håll när det gäller elevernas prestation. Det kräver eftertanke. Det innebär dock inte att skolan inte behöver förändras. Det vore dock bra om förändringarna var bättre i samklang med forskning och beprövad erfarenhet.

Det gäller till exempel att ta lärdom av den rapport som IFAU presenterar idag och där jag bloggade om resultatet redan i höstas. Där visas att de långsikta effekterna av mindre klasser är så stora att elevernas framtida ökade inkomster som följer på bättre skolresultat sannolikt uppväger kostnaden för att minska klasserna. Och som tidigare studier visat, effekten är sannolikt störst just för den grupp elever som har störst behov av stöd.

Slutsatsen är att vi bör förändra skolan, men då ta lärdom av det som fungerar på andra håll och av den forskning som finns att tillgå. Och då handlar det om att förändra även skolpolitiken – oavsett vem som är ansvarig minister.

  • http://samtider.wordpress.com/ Klas Lindelöf

    Det bör kanske tilläggas att PISA inför kommande mätning planerar för ett testbatteri som fångar in fler kompetenser än språk och matematik. Det är nog viktigt med tanke på resultatens stora genomslag i den nationella politiken. Om skolpolitiskt fokus blir för snävt blir resultatet haltande. Sverige hamnar ju år efter år i topp på EIS (Eurpean innovation Scoreboard). Det bör kunna tala för att bredd också gynnar djup. Om det stämmer är samtida svensk skolutveckling direkt bakåtsträvande.