Roger Mörtvik

Jobbpolitiken har inte varit någon succé för regeringen

Arbetslinjen har varit regeringens mantra sedan 2006. Men så här i bakspegeln är min bild att jobbpolitiken har varit ett misslyckande. Arbetslösheten minskade förvisso i början, låg sen ganska stilla och har ökat efter 2008 för att nu vara avsevärt högre än innan regeringens jobbpolitik inleddes. Regeringen hävdar i och för sig helt riktigt att sysselsättningen har ökat de senaste åren. Men vad som inte sägs är att befolkningen i yrkesaktiv ålder har ökat ännu mer vilket har lett till att sysselsättningsgraden, alltså andelen med jobb, har minskat mellan 2006 och 2011. Samtidigt har antalet personer och hushåll som är helt eller delvis beroende av kommunalt försörjningsstöd ökat, ofta på grund av arbetslöshet och att man inte får tillräcklig eller ens någon ersättning från a-kassan trots arbetslöshet.

Det mest uppenbara resultatet av den arbetslinje som regeringen hittills har drivit är att runt 400 000 personer färre är med i a-kassan och bara var tredje arbetslös får ut arbetslöshetsersättning överhuvudtaget. Av alla tiotusentals sjukskrivna som tvingades ut ur sjukförsäkringen till den så kallade arbetslivsintroduktionen var fortfarande runt 93 procent utan arbete när Arbetsförmedlingen analyserade resultatet förra året, och merparten av det fåtal som hade fått jobb hade merparten subventionerat arbete. Av de runt 450 000 arbetslösa förra året bedömde arbetsförmedlingen att närmare 300 000 var utsatta grupper som hade extra svårt att få arbete.

Bedömer man detta läge går regeringens nuvarande arbetslinje som bäst att beskriva med en gäspning, som värst som ett rejält misslyckande. Men varför har man inte lyckats bättre?

Det finns flera skäl. Jobbpolitiken så här långt har haft en stark övertro på effekten av ekonomiska incitament, underbyggt av teoretiska resonemang om vad som borde fungera, men med ytterst svag empiri från verkligheten. Detta manifesteras extra tydligt i fiaskot med de differentierade a-kasseavgifterna som blev resultatlösa i termer av jobb, men bidrog till att massor lämnade a-kassan. Det är också synligt i de mediokra jobbeffekterna av jobbskatteavdraget som var regeringens paradnummer. Utvärderingar som har gjorts visar att det inte ens går att säga om det har gett några jobb överhuvudtaget. Den sammanlagda effekten är troligen begränsad. Den stora satsningen på sänkta arbetsgivaravgifter för unga som skulle få ned ungdomsarbetslösheten har enligt studier haft liten effekt. En stor del har gått till att subventionera jobb som ändå skulle ha skapats utan subvention.

Då säger en del att regeringen haft otur, att krisen 2008-2009 gjorde politiken mindre verkningsfull. Visst, men man gjorde heller inte tillräckligt mycket för att undvika att arbetslösheten ökade snabbt. I backspegeln kan man se att Sveriges finanspolitik var åtstramande när man hade behövt stimulera ekonomin. Regeringen underskattade sannolikt allvaret i den förra krisen och överskattade sannolikt effekten av de s.k. automatiska stabilisatorerna. Detta ledde till otillräckliga konjunkturstimulanser.

Utgångspunkten har varit att öka arbetsutbudet, men allt för lite har gjorts för att öka efterfrågan på arbete. Fokus har legat på att fler ska söka arbete, men allt för lite har gjorts för att stärka de arbetssökandes kompetens, hälsa och kvalifikationer. Inriktningen har varit att åtgärderna ska skapa fler jobb, men väldigt lite har handlat om att de nya jobb som skapas helst ska vara mer produktiva, hälsosammare och mer klimatsmarta än de som försvinner.

Så här långt har regeringens arbetslinje inte fungerat särskilt väl. Nu är det dags att börja göra hemläxan. Eller som P J Ander Linder skriver i SvD: Arbetslinje är bra, jobb är bättre.