Dags att växla upp jobbpolitiken
Varför tycker inte regeringen att det behövs någon stabiliseringspolitik för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin? Det finns möjligen politiska skäl som att stabiliseringspolitik kräver att man använder mer skattemedel om man vill investera sig fram till ökad efterfrågan och just nu är den förhärskande synen är att man närmast ska tävla om vem som kan spara mest. Men det finns förmodligen fler förklaringar, t.ex. att regeringen tycks utgå ifrån att arbetslösheten inte är konjunkturellt orsakad, trots massarbetslöshet, utan i huvudsak orsakad av arbetsmarknadens funktionssätt, t.ex. att incitamenten att arbeta skulle vara för svaga eller att lönebildningen är oflexibel så att arbetslösa kan upprätthålla för höga löneanspråk. Därför vill man inte använda stabiliseringspolitiska åtgärder för att öka efterfrågan utan istället åtgärder som gör arbetsmarknaden mer flexibel. Med en sån hållning blir istället priset på arbete och de ekonomiska incitamenten att söka arbete nyckeln till högre sysselsättning. Då kan man hävda att eftersom det skapas många nya jobb (brutto) även i en lågkonjunktur bör politiken inriktas mot att stärka arbetsutbudet, öka sökaktiviteten bland arbetslösa.
Men är det en riktig analys som görs? Nej, jag anser inte det. Som jag ser det är det helt andra saker som avgör hur arbetslösheten utvecklas. Utgångspunkten måste för det första vara att politiken inriktas på att skapa långsiktigt hög ekonomisk tillväxt. Detta i sin tur avgörs i huvudsak av teknologisk utveckling, framtidstro och efterfrågan i ekonomin – faktorer som alla är beroende av en aktiv och investerande närings- välfärds- och tillväxtpolitik. Kombinerat med en politik som inte räds att stimulera ekonomin i dåliga tider. När detta är på plats är det avgörande att de som söker arbete och har arbete har den utbildning och kompetens som jobbet kräver. När detta saknas skapar vi inte tillräckligt många nya och bra jobb, företagen får svårt att hitta kvalificerad arbetskraft parallelt med att många arbetslösa saknar de kvalifikationer som jobben kräver.
Låt mig ge några exempel på misslyckandet. Trots att ekonomin varje år skapar hundratusentals jobb brutto, försvinner i genomsnitt i princip lika många jobb. Från 1990 till 2011 har svensk ekonomi nästan inte förmått skapa några nya jobb netto i åldern 16-64 år, krisen på 90-talet hämmar fortfarande svensk sysselsättning. Samtidigt har befolkningen ökat med runt en miljon. Politiken har helt enkelt inte förmått upprätthålla efterfrågan i ekonomin tillräckligt för att jobbskapandet ska upprätthållas och man skulle kunna säga att det saknas över 300 000 jobb för att komma ikapp något så när. Resultatet har blivit ett högt strukturellt utanförskap även i goda tider där personer som har det initialt svårt att få jobb, t.ex. utlandsfödda, funktionshindrade, sjuka och långvarigt arbetslösa, fått det ännu svårare att få arbete. Detta har förstärkts av att formella krav på utbildning och erfarenhet har skärpts samtidigt som längre perioder av frånvaro har blivit allt mer stigmatiserade. Det svaga jobbskapandet har helt enkelt lett till att arbetsgivarna hittar personer att anställa som har bättre erfarenheter än de långvarigt arbetsösa kan uppvisa. Dessa arbetslösa får då inte arbete lättare av att tvingas söka fler jobb då de hamnar längst bak i kön för varje ledigt jobb.
Även den strukturella arbetslösheten är därför i första hand en fråga om för låg efterfrågan – men trots det har de politiska åtgärderna i huvudsak handlat om att öka utbudet av arbetskraft. Och när det har handlat om efterfrågan har lösningen blivit sänkt moms eller sänkta sociala avgifter, vilket inte fungerar särskilt väl.
Visst beror arbetslösheten även på ett utbudsproblem, men inte i form av att folk söker jobb i för liten grad, utan i att de som söker arbete under längre tid ofta har för låg utbildning och för svaga meriter. Av de i mars närmare 400 000 arbetslösa (öppet och i åtgärder) hade mer än hälften varit arbetslösa mer än sex månader, varav mer än 140 000 hade varit arbetslösa i mer än ett år. Nästan 70 000 har varit utan arbete i mer än två år. Mer än var fjärde arbetslös, alltså långt över 100 000 personer, saknar fullgjord gymnasieutbildning. Ännu fler behöver kompletterande utbildning för att bli anställningsbara.
Mot den bakgrunden vore det väl naturligt om en stor del av de lågutbildade arbetslösa gick någon form av arbetsmarknadsutbildning, både för att komplettera sin grundläggande utbildning och för att få mer yrkeskompetens. Men nej. Av närmare 400 000 arbetslösa var det i mars i år bara 5 712 personer som gick någon typ av arbetsmarknadsutbildning.
Det här duger inte. Sverige behöver investera mycket mer för att klara tillväxt, konkurrenskraft och klimatomställning. Någon måste ta ansvar för stabiliseringspolitiken så att efterfrågan hålls uppe – staten måste göra sitt och Riksbanken måste ges ett kompletterande sysselsättningsmål.
Parallellt med det behövs omfattande utbildningsinvesteringar: Yrkesverksamma måste få möjlighet till vidareutbildning. Unga som inte klarat skolan behöver en utbildningsgaranti. Och sist men inte minst - tiotusentals fler arbetslösa behöver utbildning för att inte fastna i utanförskap.
