Roger Mörtvik

Kritik mot finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget

Finansdepartementet har utvärderat effekterna av jobbskatteavdraget och bedömer att ”jobbskatteavdraget ger betydande sysselsättningseffekter”. Finansdepartementetet använder sig av två olika metoder för bedömningen. Ingen av dem ger någon grund för påståendet.

För det första har man beräknat förväntade effekter. Detta har man gjort genom att simulera effekterna i en ekonomisk modell. Problemet är att modellsimuleringarnas resultat enligt dem själva ”inte är signifikanta och bör tolkas med stor försiktighet”. Översatt till vardagssvenska betyder det: ”alla slutsatser är rena gissningar”. Simuleringarna kan alltså avfärdas som grund för att säga hur många jobb som jobbskatteavdraget skapar.

För det andra har man försökt beräkna faktiska effekter. Man har då studerat utfallet i sysselsättning respektive arbetskraftsdeltagande i olika åldergrupper och jämfört det med hur man har bedömt att det borde ha blivit. För att få fram en prognos över hur det borde ha blivit har man använt sig av finansdepartementets arbetsmarknadsmodell AMOD. Detta har gett en prognos där grupper som har lägre arbetskraftsdeltagande ökar i befolkningen och man gör därför bedömningen att arbetskraftsdeltagandet egentligen borde ha blivit lägre än det blev i verkligheten. Eftersom det då leder till att det verkliga arbetskraftsdeltagandet blev bättre än prognosen, antar man att det skett ett strukturskifte som borde förklaras med jobbskatteavdraget.

Problemet är bara att den beräkningsmodell man använder utgår ifrån hur befolkningen förändras med hänsyn taget till förändringar i ålder, kön och ursprung – men inte med hänsyn taget till förändringar i befolkningens utbildningsnivå. (enligt finansdepartementets egen rapport, Effekterna av jobbskatteavdraget, bilaga 5 till vårpropositionen, sid 29).

Att ta hänsyn till detta borde vara självklart. Ett exempel: Bland personer i åldersgruppen 55-64 år med förgymnasial utbildning var 59,7 procent sysselsatta år 2010, motsvarande andel för personer med eftergymnasial utbildning var 81,1 procent. Totalt sett ligger sysselsättningsgraden för den första gruppen på strax över 50 procent och för de med eftergymnasial utbildning på nästan 80 procent. Hade prognosen tagit hänsyn till utbildningsnivåns förändring hade resultatet blivit ett helt annat. (se diagram)

Det visar sig nämligen att mellan 2006 och 2011, som prognosen över utfallet omfattar, har det skett en närmast remarkabel förändring av utbildningsnivån i de arbetsföra åldrarna 16-74 år. Antalet personer med högst förgymnasial utbildning har minskat med närmare 125 000 personer samtidigt som antalet med eftergymnasial utbildning har ökat med närmare 320 000 personer.  Störst har ökningen av antalet eftergymnasialt utbildade varit i just de åldersgrupper där man påstår att jobbskatteavdraget har haft störst effekt. I själva verket är omfattningen av denna stora förändring i utbildningsnivå så stor att om finansdepartementet tagit hänsyn till den skulle hela prognosen falla samman och kanske till och med landa i att det faktiska utfallet är lägre än det prognosticerade.

Allt detta landar i tre slutsatser och en fråga:

Slutsats 1. Att man inte har tagit hänsyn till utbildningsnivån i arbetskraften gör att resultatet blir helt missvisande. Då återstår inte längre något som tyder på att något har hänt som skulle kunna förklaras med jobbskatteavdraget.

Slutsats 2. Att utbildningsnivån ökat snabbast i de äldre årsklasser där regeringen påstår att det dubbla jobbskatteavdraget gett större effekt, gör att även den jämförelsen blir iganska ointressant. I själva verket är det möjligt att den ökade utbildningsnivån i åldern 65-74 skulle kunna förklara hela ökningen av arbetskraftsutbudet i gruppen.

Slutsats 3. Det som verkligen skulle kunna förklara både ökat arbetskraftsdeltagande och högre sysselsättning är en ökad utbildningsnivå. Det talar för att investeringar i utbildning framöver är avsevärt mer angelägna än fortsatta jobbskatteavdrag – och där effekten går att empiriskt leda i bevis betydligt enklare än vad gäller jobbskatteavdraget.

Slutligen frågan: Om Finansdepartementets modeller inte har tagit hänsyn till utbildningsnivåns effekt i detta fall. Vilka är alla övriga beräkningar och prognoser som har landat fel på grund av att man gjort likadant?