Roger Mörtvik

Myten om minimilönernas jobbeffekter

Är lägre löner för unga en väg till ökad sysselsättning? Frågan återkommer regelbundet i debatten. Jag tror inte vi ska några förhoppningar om att lägre löner är någon lösning på ungdomsarbetslösheten. Tron på lägre löners positiva effekter i huvudsak är byggt på en teoretisk idé som inte har särskilt starkt stöd i verkligheten.

Tanken i teorin är att en arbetsmarknad som är i jämvikt leder till att företagens lönebud i princip ska motsvaras av den produktivitet och det värde som den arbetssökande förväntas leverera. För att nå full sysselsättning krävs då, enligt teorin, att de arbetssökande är villiga att acceptera den lön som företaget är beredd att erbjuda. Det skulle då innebära att ju lägre lön som de anställda kräver för jobbet, desto fler skulle företagen vara beredda att anställa. I de teoretiska standardmodellerna leder därför allt som höjer priset på arbete mer än vad marknaden är beredd att erbjuda till att efterfrågan på arbete minskar.

För de flesta räcker det med att läsa detta för att förstå att verkligheten är mer komplicerad än så. Matchning handlar i en utvecklad ekonomi mindre om priset på arbetet och mer om ifall individens utbildning och kvalifikationer motsvarar de krav som arbetsgivaren ställer. 

Men låt mig dessutom komplettera teorin med lite empiri som komplicerar bilden ytterligare.

 I flera banbrytande studier visar Card och Krueger att högre minimilöner i flera delstater i USA t.o.m. gett högre sysselsättning. Hirsch, Kaufman och Zelenska studerade effekten av högre minimilöner i restaurangnäringen i Georgia och Alabama. Analysen visade inga negativa effekter på vare sig sysselsättning eller arbetade timmar tre år efter införandet. Liknande resultat visar Dube, Lester och Reich i en jämförelse av delstater i USA. Butcher, Dickens och Manning påpekar att forskningen överlag ger ett väldigt svagt stöd för att lägre minimilöner har någon positiv effekt på sysselsättningen, men har stor effekt på inkomstojämlikheten. Metcalf visar i en studie av de höjda minimilönerna i Storbritannien att dessa inte har haft någon mätbar bestående effekt på sysselsättningen. Böckerman och Uusitalo följde effekten av att arbetsgivare i vissa branscher i Finland under några år kunde betala lägre löner för unga. Deras slutsats. Möjligheten att betala lägre löner gav inga positiva effekter på sysselsättningen.

När OECD väger samman forskningsläget visar de att effekterna av lägre minimilöner, inte helt överraskande, är så oklara och motstridiga att man inte kan använda forskningen som stöd för några policyrekommendationer. (OECD Employment Outlook 2006).

I de anglosaxiska länderna förs debatten oftast utifrån att lagreglerade höjda minimilöner skulle minska  sysselsättningen. I de nordiska länderna diskuteras oftast motsatsen, nämligen om sänkta ungdomslöner i avtal skulle öka sysselsättningen. De resultat jag hänvisar till ovan gör det tydligt att det i båda fallen är läge att ta de påstådda jobbeffekterna med en stor nypa salt.

  • Jag tycker det borde vara ganska uppenbart för de flesta. Varför skulle t.ex. volvo anställa fler till sin produktion bara för det är billigare? Efterfrågan är ju den samma och deras löpande band är väl inställd efter visst antal arbetare per station och det inte går/ ger någon nytta att ha fler.

    • Roger Mortvik

      Företag anställer sannolikt när de har behov av personal för att klara sin produktion och då anställa personer som har de kvalifikationer som krävs för att jobbet ska kunna utföras. Det talar för att efterfrågan i ekonomin är a och o i kombination med utbildning som gör att de arbetssökande har rätt kompetens för de jobb som skapas. Volvo behöver anställda som kan jobbet eller inom rimlig tid kan lära sig jobbet väl, inte den som billigast utför arbetet oavsett kvaliteten på det samma. 

  • Pingback: Arbetsmarknadens parter, lön och arbetslöshet « (den svenska) modellen()