Priset inte avgörande för ungdomsarbetslösheten
Nils-Eric Sandberg, tidigare ledarskribent, skriver idag på DN Debatt om ungdomsarbetslösheten. Hans analys av orsakerna till denna är enkel - ungdomsarbetslösheten en prisfråga.
”Den centrala ekonomiska teorin, grunden för alla analys, utgår från ett samband mellan pris och efterfrågan. Det vore underligt om denna generella regel inte ska gälla på den viktigaste marknaden, den för arbete. Om den gäller bestäms efterfrågan på arbete av priset. Ju högre pris – det vill säga ju högre avtalsbestämda löner – desto mindre efterfrågan. Och desto högre arbetslöshet.”
Utifrån denna utgångspunkt kommer Sandberg till slutsatsen att kollektivavtalen sätter för höga minimipriser på arbetskraft vilket, tillsammans med arbetsgivaravgifterna, gör att arbetsgivare inte anställer unga. Hans lösning är något han försåtligt kallar ”en lag om individuell kontraktsrätt”. Enskilda arbetstagare och arbetsgivare ska kunna komma överens om läner som är lägre än de som anges i kollektivavtalen.
Mot detta resonemang kan man rikta flera invändningar. För det första är, inte ens i ekonomisk teori, priset det enda som bestämmer efterfrågan på en vara eller tjänst. Kvalitet är minst lika viktigt. Vad arbetskraft bekräftar stavas kvalitet utbildning och erfarenhet. Det främsta problemet för de ungdomar som riskerar att bli långvarigt arbetslösa är inte att ett högt pris håller tillbaka efterfrågan på deras arbetskraft utan att oavslutade studier eller bristfällig utbildning gör att arbetsgivare inte är intresserade av att anställa dem – oavsett lön. Att i förbifarten avfärda utbildning som verkningsfull insats mot ungdomarbetslösheten på det sätt om Nils-Eric Sandberg gör är inte seriöst.
Om priset vore så centralt som Sandberg påstår borde dessutom regeringens nedsättning av arbetsgivaravgifterna för den som anställer unga fått betydligt större effekt än den fått. Riksrevisionen har visat att den insatsen dras med stora dödviktseffekter vilket innebär att den är ett dyrt sätt att skapa få jobb för unga.
För det andra skriver Sandberg, apropå sitt förslag om en ”lag om invididuell kontraktsrätt” att ”detta kräver inte att kollektivavtalen slopas – inte alls”. Men effekten av hans förslag skulle vara att kollektivavtalets bindande verkan försvinner – vilket i praktiken är samma sak. Redan idag finns det en individuell kontraktsrätt såväl hos arbetsgivare som saknar kollektivavtal som hos kollektivavtalsbundna arbetsgivare. Hos de senare är den emellertid begränsad till att gälla avtal som ger individen en högre lön och starkare rättigheter än avtalet. Om kollektivavtalsbudna arbetsgivare skulle ges rätt att frångå avtalen och erbjuda arbetssökande lägre löner än de som finns i avtalen försvinner en viktig anledning till att teckna avtal. Utan avtal ingen fredsplikt. Den modell Sandberg förespråkar riskerar alltså att leda till en betydligt fler och tuffare konflikter på arbetsmarknaden.
För det tredje är Sandbergs beskrivning av den svenska fackföreningsrörelsen som ett skråväsende gravt missvisande. Svensk fackföreningsrörelse har under decennier tydligt visat sin förmåga att ta ansvar för samhällsutvecklingen. Dessutom arbetar vi, i vart fall inom TCO-familjen, till skillnad från de gamla skråna inte för att begränsa utbudet av arbetskraft inom våra områden. Tvärtom är vårt främsta recept mot ungdomsarbetslösheten att flera unga ska få den utbildning som gör att de kan konkurrera om jobben inom våra avtalsområden.
Att fler personer med rätt utbildning är en bra insats mot ungdomsarbetslösheten anser även Svenskt Näringsliv.
